frykowski

tidigare ikväll efter en onödig å likgiltig kväll på krogen satt jag i goda vänners lag å missnöje å diskuterade meningen med livet. en sån där allmän fråga som är för stor för att besvara, för tung att bära, för svår att beskriva men också fängslande, både intressemässigt å levnadsmässigt. svårflörtat ämne. jag tror att man med sanningen bakom ryggen kan säga, that its all like kashmir. led zeppelins kashmir.
when i'm down, when i'm down.

vi kom fram till att det inte är någon mening med att ens diskutera vad den högre meningen med livet är.
å om jag får säga min mening så är den högre meningen kemisk.
å den där såkallade gudomliga meningen kan man även flumma sig till på kemisk väg.
vem har inte sett det gudomliga skenet i en pudervit spegel som reflekterar skenet av kalla lysrör, i en kanske annars ganska pundig lya, å med blodsprängda ögon å ett hjärta som pumpar så urmoderligt slagkraftigt att du känner universum sprängas i dig. å ljusår passerar på bara några sekunder när du stirrar ner i spegeln å ser saturnus alla ringar i din iris å pupillerna öppnar upp sig som svarta hål rakt ner i ditt eget universum där du blir så varm att om du tände till för en sekund skulle hela världens skapelse förfalla. implodera in i din magsäck där du sakta fräts bort av din egen syra å ser det allra vackrasta du någonsin sett. din egen död i ditt egna liv, å alla andras liv som är lika vackra å bortkastade som ditt eget. men det spelar ingen roll, för du såg in i ditt eget öga å din egen rymd blev alldeles pudervit å du vet att du aldrig behöver tala igen, för du har redan svaret, i kemin. å det behövs ingen allsmäktig gud för att du ska återkomma till din skapelse. du bryts ner av dina egna prestationer, å du bryter ner din omgivning med prestationer. omgivningen bryter ner dig med gifter och hårt väder å du bryter ner det hårda vädret med gifter å dig själv. vi är ämnen, men för den sakens skull inte gudomliga i sig. whatever. (jag menar kanske inte allt på ordet)
vi siktade mer in oss på att diskutera vad man som person har för egen mening med livet. alltså vad man behöver uppnå för att känna att man nått en mening man kan slå sig till ro med.
vi kom fram till att man, förutom att hitta kärlek som håller en emotionellt stadgad, alltid har krav på sig själv att bli bättre.
vad det än handlar om...att plugga är för att bli bättre för att få ett bättre jobb å bostad å bil å fru å sex å allt möjligt.
det måste bara förbättras hela tiden.
inte undra på att man aldrig kan andas ut. för ingenting är bra nog.
när jag gick i första klass, fick vi till skolfotograferingen även säga vad vi hade som absoluta drömjobb.
varenda barn sade någonting som slutade på proffs.
dom sade aldrig fotbollsspelare. för det duger inte att bara göra det man tycker är roligt - att spela - utan man måste även bli bäst. superstaaar.
ingen ville bli en labil mittback i division fyra.
jag sade dock att jag ville bli dagmamma. varför ville jag det? visste jag redan där att jag borde sätta ribban lågt för att känna att jag ens skulle klara meningen med jobb? inte för att på något vis nedvärdera de lite mindre uppmärksammade yrken, som trots allt är grunden till ett samhälle, men det känns ytterst deprimerande. jag hoppas verkligen jag klarar mig ur det här tuggummit snart. för jag vill också bli bäst.
det kan inte vara meningen att man bara ska arbeta sig till en mening - för är det finns inga gränser. ordet bättre är obegränsat. å man vet inte vad som är bäst.
jag tror att kärlek är det enda som kan få en människa att stå mitt i stormen utan att tappa balansen. å kärlek får en att minnas dofter, å små små rysningar som smög sig på av en väldigt speciell låt... som fortfarande sitter kvar längst nacken, å vajar fram å tillbaka som grässtrån.
  väntar i 40 år, för att sedan blåsas ut som maskrosorfrön längst hela ryggen, då man hör låten igen å minns allt som var. rysningar försvinner inte. de är den diskreta orgasmen som kommer då man inte kan stå emot det vackra, det man älskar...smygknulla sig själv med musik. i love it. jag kommer nästan av zeppelins black dog. får mig att tappa trosorna totalt. det är så vilosamt att vara kär. det är därför man släpper allt när man blir kär. för man får plötsligt en ny mening..som KÄNNS å som man vill uppnå.
därför ser jag ingen självklar mening just nu. för jag har en väldigt krokig levnadsplan, å min kärlek försvann från den härr paradisön. jag är själv mitt i oceanen. å han är själv å jag vill inte det.
han var den meningen jag älskade att vakna upp till. varje dag tänker jag, att om han bara fanns för att hålla om mig..om jag bara fick känna kärleken hjärta mot hjärta..
men jag får fortfarande rysningar så fort jag hör give me back my bullets med skynyrd, för den låten lyssnade vi på när vi gjorde hans antagningsuppgift, bara veckan innan han åkte. å när jag hör never there med cake, för jag vet hur mycket han gillar den. å hela zombies skivan, som vi lyssnade på så mycket när vi gick genom snön in till stan. delade på ett par hörlurar. å mycket annan musik, som jag inte ens kan lyssna på för det påminner mig för mycket om det som inte finns kvar här längre...jag saknar honom så mycket. min kärlek. å även om vi är lika kära å lika förlovade som alltid så är det ett emormt uppbrott. det borde vara olagligt