frykowski

idag var jag ute hos min far pjotr pavlova ett slag. han har för vana att slänga ur sig ganska osammanhängande å märkliga saker. som alltid är lika roliga i efterhand. det är inte alltid något som är uppenbart roligt..men det kan ha nyanser av humor. även om han själv är helt allvarlig. det är en av de få saker jag i min oturliga arvsmassa fått ärva från honom; vi är bara roliga på högsta allvar. det är inga skämt..utan är det så är det, å då är det på riktigt. han kom å hämtade upp mig, å satt tyst å körde nästan hela vägen. när vi inte var särskilt långt ifrån framme bröt han plötsligt tystnaden genom att peka åt sidan ut genom fönstret, å sa med väldigt lugn å nästan dyster röst: den där stenen är en trollsten. den är magisk. sen blev han tyst igen. jag tittade ut å såg att vi passerade en ganska stor mossvuxen sten som låg en liten bit in i skogen. sen satt vi tysta tills vi kom fram. väl framme gick jag å min lillebror ut i skogen. han sa att en gång när han å pjotr var ensamma i bilen, påväg ut till honom hade han berättat om den där stenen, å sagt även då att den var magisk, å att han inte kan åka förbi den utan att uppmärksamma den på något vis. han måste antingen säga hej högt, eller vinka eller någonting som gör att han vet att stenen märkt att han uppmärksammat den. å sedan dess hade min lillebror sett att han alltid tar upp handen, eller åtminstone ett finger från ratten, ungefär som när man hälsar på någon i en bil man åker förbi. jag kan dra mig till minnes att han ofta när man ser en stor sten säger att det är en trollsten. så det är inte första gången, men det är första gången jag förstått att han har någon slags tvångstanke med stora stenar. jag undrar vad det är med stora stenar som gör att någonting väcks i honom. vid ett senare tillfälle sa han att han har fått ett nytt husdjur i form av en havsöring som tagit sig in i bäcken på hans gård. vi gick dit för han ville fota den. men jag är övertygad om att det inte fanns nån fisk där. den gick inte att se iaf. men han ropade hela tiden till att han såg den simma runt. jag frågade vad det var med havsöringen som han fann så uppseendeväckande. för vi stog säkert där i tjugo inuter. då sa han: havsöringen ja...ja jag gillar den. återigen hade han en ganska dyster ton. jag har börjat förstå att när han får den där dystra tonen så är det något han verkligen tänkt till på, även om det inte alls är något dystert i att ha ett nytt husdjur i form av en väldigt osynlig havsöring, så är det någonting han tänker väldigt väldigt mycket på. det är sällan man ser en sån mänsklig sida hos honom. så det känns verkligen trevligt. nu sökte jag just en kurs. å heerregud vad min ångest fylldes på. det kändes plötsligt som att jag har saker att göra långt ovanför huvudet. men det ser säkert ut som ingenting för er andra nötkärnor, men jag kände plötsligt att jag drunknar.