frykowski

ibland kan jag stirra mig själv i spegeln å undra vart allt har har lett mig. ett liv i alltför stora skor.
det syns ju rakt i ansiktet..allt man bär på å vart man varit. en bekymmersam karta om man frågar mig.
argrynkor å sömnlösa nätter. å ögon som faktiskt ser helt avlägsna ut. som sälögon ungefär, kanske vackra, men det hör inte till saken. utan saken är att det ser ganska tommt å bara blankt ut. vilket känns lite fel eftersom jag faktiskt är allt annat än tom.
men det finns också en del glädje, alldeles ovanför mungiporna syns det att ibland har allt varit bra. något eller kanske någon att le åt.
michels ansikte är en karta över allt jag vill gå igenom. han är min dosa till himlens blå.
jag vet jag låter som en bergmanfilm. brutal ångest å svartvitt vanvett å en dysterhet å stelhet, å något väldigt torrt å naket. avskalat tråkigt segt å dödens dödssvartaste dödsskimmer av ögonblick av döda dödssovande dagar. minuter som dödar å dödare sekunder än den dödaste döds dödande död.
hahaha. loligt. men whatever. jag är helt enkelt översvämmad. 
michel säger ofta att jag måste försöka tänka positivt, vilket till finnes känns som en absurd tanke. vart ska det komma ifrån lixom? men det får väl helt enkelt lov att vara såhär då. tids nog blir det alltid lite bättre, å man kanske kan få lov att vara totalt körd i botten om det kommer ur omständigheter som klart å tydligt är väldigt jobbiga. jag kan inte rå för det.
i just want you back home. å jag vill att allt ska ordnas upp till slut...
jag vet att det inte ser mycket ut för världen. men det är faktiskt ett väldigt stort steg jag gjort med jobbet, å fast det kändes jobbigare än nånsin att gå tillbaka dit efter att mich åkte hem igen, så styrde jag ändå upp att jag ska jobba ännu fler dagar i veckan.  å för de som känner mig å vet hur mitt liv sett ut så förstår ni nog att det är en stor grej. å jag är faktiskt väldigt glad å tillåmed nöjd över det jag åstadkommit nu på senaste.
det som då gör mig så himla nere är ju bara att det tar för lång tid..å jag kan inte leva utan min michel här. jag älskar honom så mycket att jag blir kraftlös utan honom.
hur som helst. eftersom jag inte kan tänka särskilt positivt i en situation som bara äter bort mig tid, så försöker jag iaf tänka positivt om mitt negativa mående - att jag känner är ju iaf något. å det är tusen gånger bättre att vara förtvivlad än att vara likgiltig. å likgiltig är jag faktiskt inte.
igår ryste jag när jag såg ett simhopp på tv. en sån där rysning som jag får av vacker sång å sånt. håret reste sig verkligen över hela kroppen. men varför? jag har ingen aning om varför jag ryste av ett simhopp.
det låter helt stört faktiskt, om du frågar mig. simhopp å sånt är inte alls min grej.