frykowski

Jag har inget sömnhormon.
Hör på det. Jag har inget i min kropp som säger till att jag måste sova - å att jag således gör det.
Men imorgon ska jag få sömnhormon utskrivet. För jag är faktiskt ganska så körd i botten.
Man kan få kraftigt ökad sexuell lust. Å ständig erektion av medicinerna.
Som om det inte redan vore så.
jag tycker det är läskigt å börja med en ny medicin när michel inte sover med mig. jag tror att jag ska dö, helt ensam å kall.
Men egentligen tror jag inte att något av det här skulle beröra mig så mycket, om jag inte vore så olycklig här.
Jag är jätteledsen. Hör på det då damn it.
Å det främst för att ingenting blev som det skulle, eller som jag trodde.
när jag var liten ville jag bli dagmamma. det är jag glad att jag inte blev. men sen ville jag bli kameraman (jaja michel, fotograf)
jag är så jävla nere av att jag inte är det alls. inte ens påväg.
Jag kan inte ens med atombomber eller David Hasselhof beskriva hur stark min avsky inför lokalerna på vårdcentralen, psyk, försäkringskassan å allt sånt där är. jag vill aldrig behöva ta blodprover igen! nästa gång kör jag upp sprutan i halsen. inte för att det skulle göra varken skada eller nytta. men det är nånting nytt iallafall.
min läkare såg starkt ner på mig idag. Det gör hon alltid. Antingen målar hon upp mig som pundare eller som lögnare, eller bara som en liten råtta som ligger i rännstenen, spetsad på en pinne, å  jag är ju för dum för att fatta att hur mycket jag än springer, så springer jag bara runt min egen axel, säger hon. faktiskt, eller hur..
det är vad jag hör iallafall.
å man kan ju lyssna hur mycket som helst, men hör man inte så har man inte fattat galoppen.
hon tycker jag är en råtta.
jag har snart gjort kalleanka-cirklar i jorden ner till japan. 
å jag längtar så mycket efter att få känna någon slags frid.
tänk om jag var med michel. tänk vad allt vore nåt helt annat.
Det sägs så mycket att man ska förklara för varandra varje dag hur mycket den betyder för en.
för att man aldrig vet om man helt plötsligt dör. Å min läkare säger alltid till mig att min oro förmodligen skulle reduceras totalt om jag bara pratade ordentligt om det som bekymmrar mig. förklara vad som känts fel...å rätt, å hur man vill bli behandlad. Jag vet ju att det är mycket sånt jag inte kan sluta tänka på. jag har en ganska stor ilska inom mig inför att jag blev felbehandlad av så många som egentligen skulle vara min trygghet, under min uppväxt.
det gör att jag är lite svår med det där.
men det finns mycket jag skulle vilja säga till michel. som jag känt mig dum för, som jag vet med mig att jag borde ändra å förbättra,å det finns kanske sånt inom honom också.
hur man önskar att glädja varandra på bästa sätt, å veta när den andra behöver en extra mycket,
men det är svårt att prata om sånt över ett brusigt skype. eller på mobil där varje ord räknas i ören.
Jag önskar att vi helt avslappnat hade mer tid att prata med varandra om hur vi bara vill bli älskade.
det kändes så skönt i somras veckan innan han åkte när vi pratade igenom en massa saker, som inte nödvändigtvis var i negativ bemärkelse, men som man ändå ville ha sagt. jag önskar michel fanns här å pratade med mig inatt.
jag vill inte gnälla över det egentligen, men jag har inte så många andra å prata med för närvarande, å det får mig att känna mig smått instängd.
att inte ha tillfällen nog att uttrycka sig. hela natten inatt vill jag det michel. bara prata om glädje.
all you need is love