frykowski

morsning!
heather graham i boogie nights...det är så jag blir alldeles varm i kroppen.
hon är inte så överdrivet snygg annars, men som rollergirl är hon så jävla het.
såg lite på filmen nyss. jag gillar den skarpt, å den fick mig att tänka mycket på en viss period i mitt liv.
å rollergirl är lika snygg som då. hon påminner om en tjej faktiskt, som dock var hästlängder ifrån lika snygg, som jag var lite vän med när jag var liten. vi testadde å kyssas. ville veta hur det kändes lixom. å det var rätt mys.
när vi var hemma hos henne en gång så sa hon att hon skulle visa mig något. vi gick in till hennes mammas rum, å hon började slita ut kläderna ur hennes översta byrålåda, sen drog hon fram en dildo som var gigantisk å väldigt lila. vi visste båda vad det var, samtidigt som vi inte riktigt kunde förstå vad man skulle ha den till. men vi visste att det var något vi skulle hålla väldigt tyst om. det var riktigt spännande.
den där tjejen var den första som sa att jag var hennes bästa vän. även om jag förstog att jag var det kanske varannan eller var tredje dag. men det var iaf det. jag minns faktiskt inte vad hon heter, konstigt nog, för annars har jag så himla tydliga minnen av henne.
det var en ganska märklig familj det där.
hennes styvfar var väldigt sträng, å jobbade som kock. en gång när han kom hem hade det varit ett knivslagsmål på restaurangen, å han hade en blåtira.
mamman har jag på senare dar stött på ofta, då hon kommer ut från missbruksenheten på psyk. hon ser så jävla sliten ut. å jag tycker det är skönt att hon aldrig känner igen mig.
det som gör mig lite smått bruten när jag tänker på allt det där är att hon var dden enda jag var vän med när jag var liten som inte lurade mig å var elak. hon var schyst, även om hon hade andra bästisar också. å med henne kunde man umgås samtidigt som en tredje var med, vilket är ytterst ovanligt i den unga kvinnliga diktaturen.
å sen en dag, när jag ringde på hennes dörr så öppnade ingen.
grannen kom ut efter en stund å sa att dom hade flyttat. å jag hade inget fått veta,å jag fick aldrig veta vart.
jag har faktiskt inga som helst barndomsvänner som inte slutade väldigt tragiskt å som bröt ett ungt hjärta itu.
men jag var rätt bra på å försvara mig antar jag.
ibland kom flera killar å började slå mig med typ bandyklubbor and shit för att dom tyckte att mitt efternamn var fult, eller för att dom inte gillade blommiga byxor, så det var faktiskt ganska jobbigt, men jag klarade mig ofta ur det ok iaf.
barn är ondsinta små kräk jag menar inte att jag ogillar barn, men dom allra flesta vet ju hur det är.
antingen är dom mobbarna, eller så är dom mobbade, under mellanstadiet.
killarna taffsar å tjejerna konspirerar.
för ett tag sedan skrev en tjej till mig, som jag inte pratat med på många år, å var väldigt ångerfull. hon sa att hon vet att hon har gjort mig ledsen å hon ville att jag skulle säga vad det var hon gjorde som var så hemskt.
det gjorde mig lite glad att en av typ femtio, hörde av sig. efter så lång tid tror man att alla har trängt bortsina elaketer.
samtidigt störde det mig väldigt mycket att hon inte själv visste vad som var så hemskt.
hon visste bara att hon gjort mig ledsen. å man måste faktiskt veta vad det är man gjort,för att kunna be om ursäkt för det.
jag sa att jag inte mindes nåt, å på sätt å vis gör jag inte det, men det ligger samtidigt i bakhuvudet.
jag orkade helt enkelt inte prata så mycket om det.
ibland frågar min psykolog mig vart jag känner att min barndom tog vägen. å jag vet faktiskt inte, för jag dog rätt hårt.
sen var jag rätt död i många år. men allt går verkligen att lösa, bara man hittar någon slags kärlek.
michel var å är det första jag älskat. förutom min familj då, men det är en helt annan kärlek.
när jag träffade michel började det sakta gå upp för mig vad det faktiskt är att leva. jag har väldigt dåligt samvete över allt michel fått gå igenom då han hållit min hand genom ett par struliga år av mitt liv, men jag hoppas att han riktigt känner min tillgivenhet till honom, å att han är den största trygghet jag haft. å hur mycket tungt det än känns som jag gått igenom är det värt varenda sekund, för på långa vägar så ledde det mig till honom.
å jag är verkligen på bättringsvägen, å jag är så jävla glad att jag lyckats hitta tillbaka till en enorm lust att leva för alltid å alltid. jag kan inte med värdsliga mått beskriva vilken stor inverkan det haft på mig att älska någon som älskar mig tillbaka. det är så himla svårt att inte vara med varandra bara. jag har en stark separationsångest. det är svårt att alltid se det man lyckas ty sig till fara iväg. man slits lixom loss från något man vuxit med.
jag hoppas att jag får vara din så länge jag lever.