frykowski

det finns saker som inte riktigt är problem, men heller ingenting att bara se förbi. saker som stör som små små naglar i ett par skavda ögon som kanske inte verkar så värst farligt för stunden, men lägger man ihop hela dagens små stunder av vardagsångest så lär det ju ha någon slags verkan över stressnivån.
eftersom jag varken är särskilt förutseende eller taktisk, å alldeles för tankspridd å övertrött kan jag inte hantera dessa situationer med särskilt mycket heder i behåll.
jag gör bort mig ett tjugotal gånger om dagen, till följd av min ovarsamhet.
det som kanske retar upp mig mest är det där med frukost. jag har aldrig gillat det, men som ett steg i rätt rikting har jag börjat försöka tvinga mig till det iaf ett par dagar i veckan. men ofta slutar det som följande :
jag börjar dagen med att svamla lite för mig själv innan jag inser att jag både är den som talar å den som svarar, å den som tillslut rycker in å säger att det får vara nog. "hör jag inte att du pratar med mig själv, du som är jag!!...
jag går upp, ramlar in i väggen, river ner lampan, skriker till av smärta, gråter över att jag vaknat å letar mig fram till köket. men det finns inget å äta.. tillslut hittar jag bröd. i frysen...FRYSEN.
det finns så väldigt få saker som gör mig mer irritterad än fryst bröd. ursinnig hukar jag mig ner framför ugnen, stirrar in i den å gråter. där sitter jag i något som känns som en halv dag. när jag tar ut brödet är det förstört. för ugnen är för varm. hur kall den än är.
jag slänger brödet. plågar i mig en halv näringsdryck å går vidare med livet. Men det påverkar hela morgonen.

å hur många gånger om dagen pratar man inte med någon, som upprepar saker den så många gånger tidigare sagt? ibland långa historier. det kryper i kroppen...ibland vill jag skrika åt den att snälla snälla bespara mig upprepningarna. men det gör jag inte.
man sitter där å plågas. flera minuter känns som dagar, å vid tillfället den är klar har man suttit å tänkt på så mycket annat att man inte på ett naturligt sätt kan hoppa in i samtalet igen. man ger ifrån sig ett tveksamt skratt, utan att egentligen veta om det passar sig. det märks att man inte har lyssnat. å det ser inge bra ut.

jo förresten, idag har jag ju hunnit förstöra en liten pojkes liv också. 5 år eller nåt. men han får skylla sig själv om han springer runt å leker å får för sig å dyka under dörren på min provhytt, när jag råkar stå i endast linne å ett par, i stort sett helt genomskinliga trosor. it was quite a show, i imagine, från perspektivet av en femåring på knän.
peace motherfuckers å kvällens låt är the who - overture