Walker
Idag fick jag veta att en av Visbys original har släckt ögonen för sista gången. kolat å överlämnat ett visst tomrum, som kändes så fort jag fick reda på det.
Han hade många namn, men de flesta kände till honom som 'Walker'.
Walker var en vildvuxen man med trasiga kläder, å man såg honom aldrig, eller ytterst sällan annat än i rörelse.
Därav namnet. Han gick hela tiden, å man kunde se honom precis vart som helst.
Det sägs att han rökte frigolit, att han gick på amfetamin, heroin, ja i stort sett allt. Men han var den tysta, å den harmlösa av visbys elitpundare.
Jag har pratat med honom en gång, i somras. En synnerligen udda kväll. Jag var påväg hem, en aningens berusad, å insåg att jag hade en väldig massa människor i följe. En snubbe slet tag i mig å skrek till sina vänner, 'kolla, hon ser exakt ut som frankrikes presidents fru' han började fråga ut mig om mitt utseende, å jag sa att jag varken hade nåt att säga om vare sig mitt eget, eller frun till frankrikes president. Han ville inte sluta tjata, å jag hade vissa problem med att komma bort från dom. Då dök en oerhört feminin man upp, som såg läskigt utomjordisk ut. han hade en snäll framtoning, men jag tyckte ändå han var bland det läskigaste jag sett. han sa åt dom andra, vilket var mycket snällt, å tillslut gick dom. jag fortsatte gå, men märkte strax att den där mannen följde efter mig, å på något sätt verkade tycka att han sällskapade med mig. han dansade runt, ballerinaaktigt, å det syntes långa vägar att han var en teatermänniska. han sa rakt ut att jag inte behövde oroa mig för nåt, för han var ändå bög. vilket jag redan gissat. men han var eormt störande, å han var som ett jävla plåster. han frågade om å om igen vart vi var påväg, varpå jag stannade upp å sa att han var påväg hem till sig, å jag var påväg till mig. men han kunde inte förstå. han såg faktiskt helt nollställd ut.
det var då vi gick förbi Walker, som för första gången började prata med mig. Hej skrek han, hej du! jag stannade till vid honom å tänkte att om jag verkade upptagen tills Timas skulle ringa å ge mig hans portkod, så kanske bögen skulle tröttna å bara dra åt helvete. Walker frågade vad jag gick på. jag svarade inte. Han frågade om jag ville ha koks, å om jag visste nån som sålde brass. vi pratade lite hit å dit, å jag nämnde nåt om att man alltid ser honom gå överallt. han sa att han aldrig är påväg nånstans, men att han gillar tiden i gryningen, när fåglarna börjar sväva runt över stan. Bögen gick inte. Han stog bara å stirrade på mig. jag började faktiskt bli livrädd. han såg ut som något man inbillar sig. typ som ett samvete, eller en ångest eller nåt annat flyktigt, som helt pötsligt intagit fastare form å går bredvid en hela tiden. bara stirrar, å ser helt nollställt ut, tills man själv fyllt ut det med en känsla. vid det här laget ville jag bara hem. jag kände mig livrädd å han blev mer å mer sjuk i sitt beteende. dansade som nån slags bög-älva. en skallig tingeling med gigantiska ögon. riktigt äckligt. jag började gå uppåt, å försökte få tag på timas, som jag lovat gå införbi. å det kändes också bra, för skulle jag gå direkt hem till mig skulle han se vart jag bodde, vilket jag till alla pris ville undvika. jag kom fram till porten, hade fått koden å allt. nu sa jag åt bögen på allvar att han skulle gå hem till sig, å jag skulle gå in genom dörren. då började han bråka ganska agressivt om både det ena å det andra. han tyckte sig kunna se saker i mina ansiktsuttryck, sa han. att han visste vad jag hade för problem and so on. timas stog uppe i fönstret å skrattade å tyckte att det var helkul när jag tillslut skrek 'HEJDÅ' å smällde igen porten rakt i ansiktet på teaterbögen. vad skulle jag göra då. jag finner det märkligt att någon bara kan börja följa efter en sådär, å tro sig vara en självklar del av något. det var den kvällen jag pratade med Walker iaf. Han ville att jag skulle lova att hälsa på honom varje gång jag gick förbi honom. jag hälsade nästa gång jag såg honom. han hälsade inte tillbaka. det är riktigt sorgligt att han inte längre ska vandra visbys gator faktiskt.
Han hade många namn, men de flesta kände till honom som 'Walker'.
Walker var en vildvuxen man med trasiga kläder, å man såg honom aldrig, eller ytterst sällan annat än i rörelse.
Därav namnet. Han gick hela tiden, å man kunde se honom precis vart som helst.
Det sägs att han rökte frigolit, att han gick på amfetamin, heroin, ja i stort sett allt. Men han var den tysta, å den harmlösa av visbys elitpundare.
Jag har pratat med honom en gång, i somras. En synnerligen udda kväll. Jag var påväg hem, en aningens berusad, å insåg att jag hade en väldig massa människor i följe. En snubbe slet tag i mig å skrek till sina vänner, 'kolla, hon ser exakt ut som frankrikes presidents fru' han började fråga ut mig om mitt utseende, å jag sa att jag varken hade nåt att säga om vare sig mitt eget, eller frun till frankrikes president. Han ville inte sluta tjata, å jag hade vissa problem med att komma bort från dom. Då dök en oerhört feminin man upp, som såg läskigt utomjordisk ut. han hade en snäll framtoning, men jag tyckte ändå han var bland det läskigaste jag sett. han sa åt dom andra, vilket var mycket snällt, å tillslut gick dom. jag fortsatte gå, men märkte strax att den där mannen följde efter mig, å på något sätt verkade tycka att han sällskapade med mig. han dansade runt, ballerinaaktigt, å det syntes långa vägar att han var en teatermänniska. han sa rakt ut att jag inte behövde oroa mig för nåt, för han var ändå bög. vilket jag redan gissat. men han var eormt störande, å han var som ett jävla plåster. han frågade om å om igen vart vi var påväg, varpå jag stannade upp å sa att han var påväg hem till sig, å jag var påväg till mig. men han kunde inte förstå. han såg faktiskt helt nollställd ut.
det var då vi gick förbi Walker, som för första gången började prata med mig. Hej skrek han, hej du! jag stannade till vid honom å tänkte att om jag verkade upptagen tills Timas skulle ringa å ge mig hans portkod, så kanske bögen skulle tröttna å bara dra åt helvete. Walker frågade vad jag gick på. jag svarade inte. Han frågade om jag ville ha koks, å om jag visste nån som sålde brass. vi pratade lite hit å dit, å jag nämnde nåt om att man alltid ser honom gå överallt. han sa att han aldrig är påväg nånstans, men att han gillar tiden i gryningen, när fåglarna börjar sväva runt över stan. Bögen gick inte. Han stog bara å stirrade på mig. jag började faktiskt bli livrädd. han såg ut som något man inbillar sig. typ som ett samvete, eller en ångest eller nåt annat flyktigt, som helt pötsligt intagit fastare form å går bredvid en hela tiden. bara stirrar, å ser helt nollställt ut, tills man själv fyllt ut det med en känsla. vid det här laget ville jag bara hem. jag kände mig livrädd å han blev mer å mer sjuk i sitt beteende. dansade som nån slags bög-älva. en skallig tingeling med gigantiska ögon. riktigt äckligt. jag började gå uppåt, å försökte få tag på timas, som jag lovat gå införbi. å det kändes också bra, för skulle jag gå direkt hem till mig skulle han se vart jag bodde, vilket jag till alla pris ville undvika. jag kom fram till porten, hade fått koden å allt. nu sa jag åt bögen på allvar att han skulle gå hem till sig, å jag skulle gå in genom dörren. då började han bråka ganska agressivt om både det ena å det andra. han tyckte sig kunna se saker i mina ansiktsuttryck, sa han. att han visste vad jag hade för problem and so on. timas stog uppe i fönstret å skrattade å tyckte att det var helkul när jag tillslut skrek 'HEJDÅ' å smällde igen porten rakt i ansiktet på teaterbögen. vad skulle jag göra då. jag finner det märkligt att någon bara kan börja följa efter en sådär, å tro sig vara en självklar del av något. det var den kvällen jag pratade med Walker iaf. Han ville att jag skulle lova att hälsa på honom varje gång jag gick förbi honom. jag hälsade nästa gång jag såg honom. han hälsade inte tillbaka. det är riktigt sorgligt att han inte längre ska vandra visbys gator faktiskt.
Kommentarer
Trackback
