frykowski

ikväll höll jag på att förlora greppet på allvar. tänker inte berätta varför, men det var väldgt otrevligt. ville hoppa ner från balkongen. å inte med egentligt mål att typ dö, för det skulle jag inte gjort för jag bor inte så värst högt upp. men som en panikhandling bara.
tog mig samman efter en stund, men det var inte lätt. kastade ett glas i marken.
jag måste sluta förstöra när jag blir arg.
jag förstår inte hur jag kan bli so explosivt arg för ytterst små saker, å verkligen kasta sönder saker för att jag blir så ävla arg, medans jag tiger som muren om sånt som verkligen är något att bli arg över. som varit totalt livsavgörande å så.
var hos läkaren idag. det va inge kul. hade bara tråkiga saker å säga. svimmade av ett par gånger i måndags på jobbet. det var riktigt obehagligt faktiskt. kunde inte få upp mig själv från marken. det var tur att dom såg mig tillslut å hjälpte mig in i ett annat rum. vad är det som händer egentligen? är det någon som förbjuder mig att vara frisk?
har känt mig svimfärdig ända sen dess nu. svimmar nästan för minsta lilla.
ska tillbaka imorgon å ta prover iallafall. prover för allt. it sucks.
jag måste nästan ta mig ner till jobbet en sväng imorgon också. så jag inte kommer av mig helt från hela det där.
jag tror att när jag är gammal å snart ska dö, å önskar att jag hade åtminstone en vecka kvar att leva, kommer jag tänka på de här åren som försvann utan att jag upplevde dom.
jag pratade om det med min psykolog idag. att jag egentligen inte har så många minnen från de senaste åren. å det är för att inte så mycket minnesvärt har hänt.
jag minns michel, å jag minns gråbotiden. men det är bara för att den var så jävla hemsk. men i sin tur ledde det till michel, vilket är det enda riktigt bra jag kan komma att tänka på.
men jag tror att det ordnar sig. vissa saker är ju helt klart en väldig förändring. så det är väl bara ett par steg kvar, antar jag.
idag träffade jag michel. (inte min älskade kärlek michel, dock). men det var trevligt. å så träffade jag pia. hon överöste mig med komplimanger, som hon alltid gör när vi ses.
hon sa att om hon fick se ut som någon annan i hela världen så skulle hon valt mig. jag blev lite generad.
hon är också en av de ytterst få människor som säger att mitt hår är det vackraste.
trots att det ser ut som svinto.
hon sa också att mina ögon är dom underligaste hon sett...å så berättade hon om bilden jag har på facebook från när jag var liten.
jag håller med om att jag har ganska underliga ögon på den bilden. det var synd att jag var för yr för att stanna kvar.
nu kommer jag å itchy leva med livslång yrsel tillsammans. its not right, but its ok.
at least its something.

jag är den där som alltid krossar en spegel på sjätte året. det är min lott lixom. men om min omgivning kan leva med det, så kan jag.