frykowski

kollade på bilder tidigare idag på folk som murade, å en massa sten å tegel å murbruk å sånt.
det är någonting som väcks i mig av sånt. det är pinsamt med tanke på min fysik, å att det är vad min far håller på med, men faktum är att jag verkligen skulle vilja vara murare eller nåt.
fast det är ju som ett skämt. it aint gonna happen.
det är alldeles för kallt  på vintern ändå. en vän till michel är expert på tak. det tycker jag är häftigt. jag blev lyrisk när michel berättade det, å önskade verkligen att jag också var expert på tak. å spik har jag alltid gillat.
de gånger jag faktiskt har murat lite, eller satt kakel eller dylikt har jag verkligen känt mig tillfreds. jag gillar fog å murbruk å spackel.
det doftar helt underbart i ett nykaklat badrum. det får mig att tänka på när min pappa byggde om vårt gamla hus. det var väldigt spännande att gå omkring bland allt virke. man fick egentligen inte vara där när han byggde om. han var alltid vit av kalk färg å murbruk å sånt. helt dammig i sin flanellskjorta. å väldigt irriterad.
det jag kommer ihåg av min pappa när han bodde hos oss är att man satt i köksfönstret å tittade på honom när han skyfflade in sand i murbruksblandaren. det tycktes vara allt han gjorde. men man såg aldrig att han gjorde någonting av det ( förutom då huset faktiskt byggdes om) jag frågade honom förra året vad han gjorde med allt murbruk, men han fräste något i stil med att jag skulle lägga av.
han är konstig när det gäller vad man ska prata om, å inte.

jag saknmar honom faktiskt ganska ofta. vi hade några dåliga år där, efter att han flyttat, då vi inte kunde prata på telefon överhuvud tagert, utan att börja bråka.
nog för att jag slagit sönder många telefoner genom mitt liv, men de allra flesta har faktiskt varit för honom.
men sen har det övergått i att vi inte har så mycket kontakt överhuvudtaget. han ringer ibland. å jag brukar bli glad om han säger att vi kanske hinner ses å fika. det är trevligt, även om vi inte lyssnar på vad den andra har att säga.
imorgon åker han till ukraina.
För några år sedan blev min far Rysk. fo real. han blev faktiskt det rakt igenom.

jag råkar ofta tänka att imorgon kanske vi kan göra nåt kul.
med vi tänker jag på mig å michel.
det står fotfarande inte skrivet i mitt huvud att han inte är här. jag blir så fruktansvärt ledsen när det sekunden efter slår mig att det inte finns någon möjlighet.
sekunden därefter tänker jag att jag kanske kan göra nåt med någon annan.
därefter faller lusten bort till att göra något över huvudtaget, när jag på två fingrar går igenom vem jag kan göra nåt med.
å med dagens människor som aldrig kan dedikera någon timma enkom för en person, så återstår bara jag.
å som ensam kan jag lika gärna sova tills jag av en slump vaknar.
för det finns absolut ingenting att gå upp för, annat än om något av en slump väcker mig, å verkar som en tillräcklig anledning för att bryta något så uselt som min dåliga sömn.
i wish life would go happy on me pretty soon