frykowski

man vet att när man knappt hunnit vika sig själv i horisontellt läge över sitt lilla skrymsle man lånat på jorden
och den anländande dagen sakta går mot ljuset
och man försöker somna till ljudet av brevbäraren som flämtar högt i trappuppgångarna, medans hundar börjar morra,
å klockorna tycks spinna iväg likt hastighetsmätare,
och tröttheten från hela veckan, å kanske 111 veckor till, inte har fått klinga av å ge sig vika för ens någon timma energisk glädje.
å ingen finns att ringa, att tala med eller att träffa. för dom sover å bryr sig inte om ditt problem.
ditt problem att du inte kan sova. och att du vet att du hinner inte somna, innan det egentligen är dags att vakna.
ensam med brevbäraren.
jag tänker alltid att jag borde gå ut å hälsa.