frykowski

ibland kan jag stirra mig själv i spegeln å undra vart allt har har lett mig. ett liv i alltför stora skor.
det syns ju rakt i ansiktet..allt man bär på å vart man varit. en bekymmersam karta om man frågar mig.
argrynkor å sömnlösa nätter. å ögon som faktiskt ser helt avlägsna ut. som sälögon ungefär, kanske vackra, men det hör inte till saken. utan saken är att det ser ganska tommt å bara blankt ut. vilket känns lite fel eftersom jag faktiskt är allt annat än tom.
men det finns också en del glädje, alldeles ovanför mungiporna syns det att ibland har allt varit bra. något eller kanske någon att le åt.
michels ansikte är en karta över allt jag vill gå igenom. han är min dosa till himlens blå.
jag vet jag låter som en bergmanfilm. brutal ångest å svartvitt vanvett å en dysterhet å stelhet, å något väldigt torrt å naket. avskalat tråkigt segt å dödens dödssvartaste dödsskimmer av ögonblick av döda dödssovande dagar. minuter som dödar å dödare sekunder än den dödaste döds dödande död.
hahaha. loligt. men whatever. jag är helt enkelt översvämmad. 
michel säger ofta att jag måste försöka tänka positivt, vilket till finnes känns som en absurd tanke. vart ska det komma ifrån lixom? men det får väl helt enkelt lov att vara såhär då. tids nog blir det alltid lite bättre, å man kanske kan få lov att vara totalt körd i botten om det kommer ur omständigheter som klart å tydligt är väldigt jobbiga. jag kan inte rå för det.
i just want you back home. å jag vill att allt ska ordnas upp till slut...
jag vet att det inte ser mycket ut för världen. men det är faktiskt ett väldigt stort steg jag gjort med jobbet, å fast det kändes jobbigare än nånsin att gå tillbaka dit efter att mich åkte hem igen, så styrde jag ändå upp att jag ska jobba ännu fler dagar i veckan.  å för de som känner mig å vet hur mitt liv sett ut så förstår ni nog att det är en stor grej. å jag är faktiskt väldigt glad å tillåmed nöjd över det jag åstadkommit nu på senaste.
det som då gör mig så himla nere är ju bara att det tar för lång tid..å jag kan inte leva utan min michel här. jag älskar honom så mycket att jag blir kraftlös utan honom.
hur som helst. eftersom jag inte kan tänka särskilt positivt i en situation som bara äter bort mig tid, så försöker jag iaf tänka positivt om mitt negativa mående - att jag känner är ju iaf något. å det är tusen gånger bättre att vara förtvivlad än att vara likgiltig. å likgiltig är jag faktiskt inte.
igår ryste jag när jag såg ett simhopp på tv. en sån där rysning som jag får av vacker sång å sånt. håret reste sig verkligen över hela kroppen. men varför? jag har ingen aning om varför jag ryste av ett simhopp.
det låter helt stört faktiskt, om du frågar mig. simhopp å sånt är inte alls min grej.

jag gick på stranden å tittade ut mot havet. det var iskallt blått å smälte ihop med himlen som en stor kupa runt om mig. det var tiden då jag drömde mycket i blått. neonblåa ljus ungefär.
fick nästan lite klaustrofobiska vibbar, trots att det var så öppet det kan vara. började plocka lite bland alla stenar å hittade en som kändes väldigt behaglig. sådär len som det ibland kan kännas inuti brösten när man uppfylls av något som får en att nästan tappa kontrollen lite för ett tag. har letat efter ett ord på den där lena känslan i hela mitt liv.
men har aldrig kunnat koppla den till något specifikt.. vet inte om det är en känslokatastrof eller en känsloharmoni.
ibland kommer den av att jag ligger ner å blundar å känner michels kropp mot min.
ibland kommer den när jag är väldigt ledsen å nästan bryts isär.
kan heller inte komma fram till om känslan kommer från hjärtat, å således de känslor som kommer av automatik, eller om det kommer från huvudet, när jag tänker på något som sedermera får mig att känna något.
men det är helt obeskrivligt..å jag har aldrig lyckats fånga det. annat i den där drömmen då..när jag gick på stranden å höll i den där stenen. det kändes som att allt satt i stenen.
men jag kastade ut den i havet.
när jag sedan tittade ner såg jag till min förvåning ett par avhuggna fötter ligga där stenen hade legat.
fötterna ställde sig upp å började springa ut mot havet, å för varje steg dom tog byggdes det mer å mer upp till en människa.
han försvann ut i havet, precis som stenen å allt som kändes i den. önskade verkligen att jag inte slängde iväg den.
vet verkligen inte om den där känslan är rent euforisk, eller om den är det där som man egentligen inte vill trampa in på..som är så underbart skönt för att det är bortom all kontroll. eller så är det bara nån konstig hasch-dröm. kanske inte ska lägga så stor vikt vid det då.
jag är hungrig å jag vill ligga. sova kanske, med michel.
imorgon ska jag spela in jefferson airplanes white rabbit på nytt. jag råkade förstöra den jag spelade in idag.
sluts in the city, walk like me!

idag har jag haft en bekymmersam dag. till att börja med kom jag för sent till jobbet. men det var ok sa dom. dom tar hänsyn till att allt kännts väldigt lågt den senaste veckan.
det första jag skulle göra var att putsa köttet till den gigantiska beställningen. det var en hel låda med små äckliga grismuskler. å jag höll på å spy varje sekund när jag stog där å slet av senorna å hinnorna. kom å tänka på Mr Maybe som var slaktare i sommras å tyckte plötsligt väldigt synd om honom. jag känner mig alltid smutsig efter att jag putsat kött. jag förstår att han inte stog ut längre.
en sak att bara skära det å steka det...men när man ska börja slita av senor å fett å sånt där...det känns som att jag våldtar grisen. dom där genomskinliga hinnorna sitter så hårt..men när man dragit av lite så glider helt plötsligt en hinna av runt hela köttstycket.som en kondom, ungefär. å jag spyr nästan varje gång. å sen står man där..täckt av fett å köttslamsor på hela händerna, å det går inte å skaka av det för det fastnar lixom. å sen när blodet ska hällas av från plåten dom tinat på...
höll på att få det över hela armarna en gång när den stog lite för högt upp.
det kom på skorna dock.
hur som helst...när jag äntligen gjort klart hela lådan sa dom att det fanns två till. jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. egentligen kanske inte jag har så mycket att göra i ett kök på en restaurang, med alla mina matnojjor å fobier.
sedan hade jag två möten med försäkringskassan.
jag kunde inte begripa vad människan sa.
jag inledde det andra mötet med att säga: jo jag tänkte söka någon distanskurs men jag ville meddela dig det innan jag gör det så det inte blir nåt krångel...typ att ni då anser mig vara för frisk för å få bidraget eller nåt. är det lugnt?
å därefter pratade hon i tio minuter, eller nåt, å det var bara fram å tillbaka. tillslut avbröt jag henne å sa att det var för mycket information på en ganska enkel fråga. då sa hon att det var ok. vilket hon kunde sagt direkt. sen frågade jag lite om hur man ordnar allt rent praktiskt när jag ska flytta å det var då det blev så krångligt att jag tillslut började gråta å vi fick boka in ett nytt möte för att ha tid att reda ut allt lite mer. en människa skulle kunna prata ihjäl mig. framför allt hon.
ibland rör hon läpparna utan att prata också. iallafall tror jag det. eller så är det precis som när min morbror ska förklara något om datorer å sånt. tillslut hör man ingenting. bara ser dom där läpparna röra på sig.
sedan träffade jag annika en stund, å sen edvin. spelade in en låt också. men det blev nog inte så bra.
å sen har jag bara suttit här å varit sorgsen över att jag har så ont överallt. jag är äldre än havet. å michel är inte här hos mig. om han varit här, å jag visste att vi inte skulle vara utan varandra såhär nånsin igen hade jag strålat som en sol. det hade bara blåst bort så många bekymmer, som att dom aldrig någonsin funnits. det hade fått mig att känna mig totalt hel igen. jag hade tillochmed uppskattat att bli väckt på morgonen. jag saknar när han skrattar åt mitt latinohumör. det är verkligen gulligt så det knyter sig i hela hjärtat när han skrattar så.

tänk att han är borta nu igen. vart tog allt vägen? jag hänger verkligen inte med.
undrar vad som gör en mest skruvad..kärlek eller bristen  på. det är rena naturkatastrofala känslor å jag slits itu. av vad jag borde, vad jag känner å vad jag vill.
allt jag vill är att bara få ha honom igen. jag orkar inte ständigt säga hejdå, vi ses igen.
å jag vet inte om det är chocken att helt plötsligt vara tillbaka i samma situation som innan sommaren, eller vad det är men jag blir helt förståndshandikappad. bryter ihop av allt som påminner om honom. jag har fortfarande inte ens bäddat om sängen sen han åkte..jag vill inte tvätta bort honom helt enkelt. å det blir så konstigt bara..att allt blev precis som vanligt när han var här, å på en sekund så står man själv i ett rum som är kallare än döden.
satt på sängen å tittade ner i golvet i två timmar efter att han åkt. å jag vet att det egentligen inte är en överdriven resa att ta sig till varandra, men det handlar inte bara om det. det handlar om att jag får panik av att ha helt skilda liv. att någonting är, å sen är det inte mer. det blir ett stort hålrum...å att det här brytandet av tillvaron har varit under så lång tid. det är två år sedan han flyttade för första gången, å när han kom tillbaka så var det ju också tillfälligt. han hade redan då siktat in sig på ytterligare en flytt, å jag har inte hunnit med.
jag är alltid efter.
jag ska flytta till honom, men det är fortfarande så många frågor, å jag har så mycket att ordna med mig själv. det tar sån tid..att bli helt frisk. jag önskar att han var kvar här hos mig tills jag hade allt lite mer färdigt med mig själv. så vi kunde ha flyttat tillsammans. det är som att få en jävla kula i huvudet när den där dörren stängs mellan oss å sen kan jag bara höra hans röst på kvällen i telefon.
jag orkar verkligen inte jobba. men jag står inte ut bättre här hemma så jag sa att jag skulle jobba imorgon också, fast jag egentligeninte jobbar tisdagar. men det är kanske bättre än att bara vara hemma.
jag saknar honom så himla mycket. att få krypa upp vid honom på nätterna..att få kyssas å ha någon att göra glad. att få höra att jag är vacker fast jag kanske just vaknat å ser hemsk ut.
jag blev så glag kvällen innan han åkte när vi var på väg till bilen å han tittade på mig å sa att jag såg ut att vara direkt från woodstock. å att jag var snygg. å så såg jag i ögonvrån hur han synade mig nerifrån å upp. det gillade jag å jag saknar det så gråten sitter i halsen hela tiden.

life is fiction.  vägen finns inte förrän jag trampar upp den när jag går. jag kan inte se så mycket längre fram..det blir så mycket. jag behöver ta verkligheten i en sisådär 7 km / h så jag inte oberört flyger förbi något. det kommer ändå ifatt när man blir till en utmattad liten sönderbränd kolpust å tvingas tvärnita ner i diket.
and thats were i'll go n fuck myself.

a doped up disney-kinda-world, for a tired disney kinda mind.
jag kan inte sova alls. om jag var trött hade jag åtminstone hoppats på att bli tröttare. nu vill jag bara att natten ska vara över. jag bryr mig inte om sömnen. bara natten går över.
jag har svårt för sängen nu. michel är inte där. kanske borde sätta mig på en stol å sova som förut idag. med huvudet på bordet.
det dröjer nog ett tag tills den här värsta smärtan har gått över.
peace, fritzen