a lizard in a womans skin
"Put the phone on the pillow, I wanna hear you breathe"
kanske det mest romantiska jag någonsin hört. Från Donnie Brasco.
mm...ibland smälter jag till, å det är rätt skönt. Lite romantik är nog bra.
Såg den hos andree å per igår. Det var skönt å va där. det var ett tag sen jag umgicks med nån. har lixom vart för trött under för lång tid. nån skulle kunna gå in i mitt rum å se fyra vita väggar. å där står jag. men har anpassat mig efter miljön.
som en ödla. ödla!
idag har jag också gjort mer än vad jag orkat å nu mår jag illa igen. men det är bra å va ute.
tyvärr gick jag rakt in i ett regnmoln. frös så det började klia över hela kroppen.
var hos min psykolog. det var förjävligt. jag tror bestämt jag ogillar henne. hon är fördomsfull, å ser ner på mig.
gick ut en promenad för å tänka lite. jag såg hela tiden framför mig att jag blåste bort. eller fick en gatsten i huvudet.
men det hände inte. en annan gång kanske!
tog bussen hem sen. det blev för kallt å jag var en blöt katt.
det var någonting med att titta ut genom ett regnigt bussfönster, när det börjat skymma ute, å gatlyktorna syns lite halvsuddigt å utsprängt genom rutorna, som fick mig att sakna en väldig massa saker som hände förut. för länge sen.
blev faktiskt lite nere. försökte ringa michel, men han var nog upptagen eller nåt.
jag önskar jag hade gudfaderntriologin nu. jag skulle se alla på sträck. å jag skulle älskat det.
jag önskar jag hade en micheltriologi nu. jag skulle älskat alla på sträck. å sen sen skulle jag se på det.
blues
fuck y'all.
allt som jag skulle kunnat skriva är ändå för kinky för er! folk tål så lite.
blabla.
...
allt jag gör är att vänta. tiden är min cancer.
återigen känner jag för att krossa alla telefoner å datorer runt omkring mig å lägga mig under täcket å låtsas at jag snart ska födas på nytt.
bögarna ovanför har bögkalas igen.
twat
det är nog bara en tidsfråga innan nån skank mellan 17 å 30 försöker svepa michel av stolen.
eller det händer säkert varje dag, men hans ögon är för otränade för att se att alla vill ha honom.
han är snygg. å jag är rädd att nån ska ta honom ifrn mig.
tjejer är precis som killar å vill bara få nån i säng ofta. snällheten är bara spackel. huu.
vad kan jag göra när jag är här lixom. jag kan inte ens gå upp ur sängen. jag har varit sjuk i två månader.
när jag blir friskare igen, för det borde hända om jag inte har hiv, så ska jag resa till honom.
å så ska jag ligga med honom igen. lika bra som alltid, fast ändå så himla mycket bättre. jag vill inte att han ska glömma hur rätt vi är för varandra.
jag behöver sex. det hade haft en mycket lugnande effekt på mig just nu. jag behöver michel. MICHEL! MICHEL!?
om jag fyller år idag, kommer du hit då? å har kul med mig? vi kan göra vad du vill.
jag känner mig svartsjuk. det är den värsta känslan någonsin. svartsjuka är vidrigt. men jag längtar ju så mycket efter honom.
vad är det för dag?
man springer runt i en jävla hönsgård hela livet.
jag börjar få en känsla av att jag börjar bli behandlad en aning respektlöst av min omgivning.
som om jag utstrålar hiv eller nåt.
tack för det då.
jag ska kolla upp saken.
idag var min pappa här. det gjorde mig lite ledsen. han hör inte så mycket när jag pratar med honom.
jag försökte smyga in lite barndomsminnen, men han sa bara mmmmmm, å stirrade ut i luften.
sen har jag pratat lite med min äldsta bror. det var vaninnigt kul faktiskt.
lyckades ta mig runt kvarteret också. att känna luften fylla mina lungor var som att födas på nytt.
men sen gick jag hem å spydde igen, å vart golvad sen dess.
young life.
loppan
Bengt magnusson tex. han är en jävla chokladmorfar med porr-röst. alla nyhetsmänniskor klickar med munnen n'r dom talar. fast bengt magnusson är rätt lugn ändå.
jag har nog nåt tråkigt å säga om alla tv-profiler, men jag orkar inte. det är ju så uppenbart ändå.
betner är rätt kul iallafall. rätt kuk. jag gillar att han ser strålskadad ut.
men han är nog den enda av sveriges humormänniskor som faktiskt roar mig.
med sin strålskada.
men jag undrar verkligen när det här med programmen ska sluta. jag har börjat bli illamående av brittiska dialekter.
usch vad jag ryser av obehag. tänk vad fula tänder dom har. å vräldens fulaste tjejer.
å beck. det är så på låtsas det kan bli.
jag önskar det fanns en formel som verkligen bevisade att svensk tv är dålig.
för ordet dålig har mist sin betydelse under de senaste åren.
om jag säger till någon att inte se på beck för att det är dåligt så ser dom på det iallafall.
man kanske måste börja sga att du, ser du på det där, då kan jag tyvärr inte vara din vän längre, för jag tappar all respekt för dig. så det är inte bara dåligt. det förstör vår vänskap. jag trodde högre om dig.
Söndag.
Violence baby
Jag får rysningar av den här scenen. Jag blir typ jävligt sexig. Lycklig.
http://www.youtube.com/watch?v=BmWzxUD7Xe0
where is my mind
jag kastar telefonen ut i regnet å klipper sönder mina kläder. det här är inte jag längre, å det är inte mitt fel.
jag drar. jag hade mycket roligare förr. jag kommer hitta på en massa grejer, å jag vet inte om jag kommer dela med mig.
det regnar verkligen jättemycket.
mediciner är cancer. jag kan inte beskriva hur det är å gå av å på så här hela tiden. jag önskar verkligen att jag inte börjat alls igen. men det gick inte. jag trodde inte jag skulle klara av dom första dagarna efter michel å jag hamnade på skilda kontinenter. men dom första dagarna blev till veckor, å sen hade det gått ett år.
jag vet att jag kommer sluta med dom för gott den här gången. jag vill aldrig aldrig någonsin vara här igen.
men det känns väldigt jobbigt faktiskt att ligga här å vridas i kallsvettningar å märkliga svävningar. som bakom ett filter.
den här gången skulle jag verkligen vilja be om hjälp. jag vill inte ha hjälp annars, jag vill klara det själv.
men nu önskar jag att jag kunde be michel hämta ett glas vatten till mig. jag vill be om den hjälpen. och att få vila bort det här i sällskap. få ligga å ge kärlek.
jag kommer aldrig hamna här nere igen. jag vet att det bara ska bli bättre nu, efter det här värsta. det ska bli jättebra. men nu vill jag bara be om hjälp å sällskap för jag är helt sliten. å faktiskt väldigt rädd. jag önskar bara att michel hade ledigt i två veckor. å att han kom å tog mig nånstans där vi bara kunde vara med varandra. för jag älskar honom så himla mycket, å det allra värsta med hela den här skiten är att jag är rädd att jag inte ger michel tillräckligt med lycka. jag vill inte vara en börda eller nåt tråkigt. jag vill att jag ska vara det lyckligaste för honom. jag vill göra honom stolt å glad.
jag kan va rolig jag lovar. men jag behöver två veckor med michel. jag behöver två veckor där vi kan vara det viktigaste, å lyssna på musik å baka tårtor till honom. å sjunga.
men det finns inga två jävla veckor. vart skulle dom komma ifrån. is there a cure for life?
mellow
Ingen vet vet vad jag har gjort idag.
det är det som är det värsta. ingen har frågat, ingen har lyssnat å ingen vet, förutom jag. men imorgon tänker jag inte på det längre å det är som det aldrig har hänt, å så blåser dagarna förbi.
Jag undrar vem som formulerade frågan om trädet, å om det föll trots att ingen varken hörde eller såg.
hörde någon när jag föll idag?
det jag gör just nu händer ungefär lika lite som det jag önskar att jag gjorde nu.
jag önskar jag låg med Michel.
Varje gång någonting intressant händer min dag, så tänker jag direkt att jag vill berätta det för michel.
Men det är inte alltid så lätt att återberätta saker flera timmar senare. Mycket berättas aldrig å då får jag en känsla av att det hände helt i onödan.
Jag tycker största glädjen i det mesta ligger i själva momentet att dela med sig utav det. Vare sig det handlar om att uppleva det med någon, eller att berätta det för någon.
Ungefär som om man köper en sak. En helt onödig sak som man varken behöver eller vill ha. Vad har den då för värde?
Men om man ger saken till någon, får saken helt plötsligt en identitet. Den blir en gåva.
Även om saken i sig inte betyder ett skvatt ens för personen den tillägnas, så betyder den något för att den är tilltänkt.
Å så känner jag med det mesta som händer mig. Det finns ingen som ger ett värde åt händelserna. Jag får inte värdet av att vara till någon.
Att vara kär men ensam tar hårt i hela bröstkorgen. Jag har svalt en handgranat. Det tickar bakom revbenen.
hör ni det då?
min hjärna är som en möglig tvättsvamp. Jag är ingen kvinna utan en man.
got three pillows in bed, but i never use the right one
Måndag.
haha. det är bland det roligaste jag hört.
hon fick dock aldrig så mycket som ett svar.
jesus christ ...
jesus christ vilken märklig helg det varit.
var precis ute för första gången sen i fredagsmorse, å jag blev helt utmattad. Det var jobbigare än jag trodde att sluta med medicinerna, å det har knappast hjälpt att jag varit påväg å bli sjuk också. haft feber vare natt, ånär jag vaknat på morgonen har jag haft dödsångest så det bara kliar i huvudet. mask i huvudet. pratade med michel i feberyran imorse, å la fram nånting helt fel så han trodde att jag inte ville att han skulle ringa mig. det var inte så det var menat!
sen sa jag att jag hatade hans möten, men jag förstår inte varför jag skulle vilja säga nåt sånt.
jag ville nnog bara att han skulle hålla mig sällskap ikväll i guess.
jag är så himla trött å längtar tills jag börjar må lite bättre. det kommer nog snart.
Det bor ett par bögar ovanför, som slåss varje natt. å välter möbler å så. inatt var tredje natten i rad, å jag börjar förlora det. ibland slår dom nästan ihjäl varandra, så det är blod å så i trappuppgången.
men dagen efter är dom alltid vänner igen.
jävla bögar bögar bögar.
jomen hallå
jag pratade med min pappa idag. behövde ett lån på bara nåra hundra iaf. det fick jag inte. jag undrar vart hans pengar tar vägen...vodka å murbruk kanske.
han borde inte ha så dåligt med pengar att ha n inte kan låna ut tvåhundra till mig i ett par veckor iaf.
i need it bad. jag har faktiskt verkligen inte tillräckligt med pengar i månaden efter att hyra å allt annat omänskligt tråkigt är betalt.
jag längtar tills michel ringer mig. han har kommit till sverige igen, å jag ble v lättad. jag oroar mig så mycket.
oron gör mig gammal i förtid.
jag saknar honom.
wtfwtfwtf
Han är tv's sjukaste profil. Har har någonting att säga om allt, å det är alltid totalt nonsens.
En sak jag lagt märke till i hans matlagningsprogram..han har ett nytt sätt att prata på varje gång.
Råkade se en sväng idag. Då pratade han gammalmodigt.
Han lät som astrid lindgren. Men sen avbröt han svänget genom att utbrista "FUCKING JÄVLA POTATISMOS!!", när han gjort klart den. Sen drog han sakta sitt smutsiga finger över hela sleven, å sög sedan av det.
Andree, pavel å jag satt å pratade lite drömmar idag. Jag berättade att jag haft många drömmar på senaste, som i motsats till hur mina drömmar brukar vara, har varit om helt onödiga saker. Det har inte varit nå sorg, skräck, mord eller lsd-galna saker, utan helt onödiga.
Jag berättade om drömmen jag hade för någon natt sedan, som handlade om att michel under hela vårt förhållande hade hållit undan en sak för mig, vilket var att hans diet enbart bestog av Päron.
Andree tyckte det var fruktansvärt roligt, å han lyckades få det att låta väldigt roligt när han sedan gick in i michels roll å sa "jo judit, det är en sak jag behöver berätta för dig. förlåt, men det är så att...all mat du någonsin lagat till mig har jag slängt, för jag äter bara päron...."
haha. jag faller av stolen. jag älskar det.
Pav-L satt tyst å rökte ett tag, sedan sa han "judit, vet du vad man ska göra om man har hur mycket pengar som helst, men man har allt man vill ha, å man har gjort allt man vill göra...då ska man åka till schweitz..."
sen var det inget mer med det.
Han är en mycket märklig man. Det händer ofta att man inte har någon aning om vad han menar.
the girl, the boy
Hör på det. Jag har inget i min kropp som säger till att jag måste sova - å att jag således gör det.
Men imorgon ska jag få sömnhormon utskrivet. För jag är faktiskt ganska så körd i botten.
Man kan få kraftigt ökad sexuell lust. Å ständig erektion av medicinerna.
Som om det inte redan vore så.
jag tycker det är läskigt å börja med en ny medicin när michel inte sover med mig. jag tror att jag ska dö, helt ensam å kall.
Men egentligen tror jag inte att något av det här skulle beröra mig så mycket, om jag inte vore så olycklig här.
Jag är jätteledsen. Hör på det då damn it.
Å det främst för att ingenting blev som det skulle, eller som jag trodde.
när jag var liten ville jag bli dagmamma. det är jag glad att jag inte blev. men sen ville jag bli kameraman (jaja michel, fotograf)
jag är så jävla nere av att jag inte är det alls. inte ens påväg.
Jag kan inte ens med atombomber eller David Hasselhof beskriva hur stark min avsky inför lokalerna på vårdcentralen, psyk, försäkringskassan å allt sånt där är. jag vill aldrig behöva ta blodprover igen! nästa gång kör jag upp sprutan i halsen. inte för att det skulle göra varken skada eller nytta. men det är nånting nytt iallafall.
min läkare såg starkt ner på mig idag. Det gör hon alltid. Antingen målar hon upp mig som pundare eller som lögnare, eller bara som en liten råtta som ligger i rännstenen, spetsad på en pinne, å jag är ju för dum för att fatta att hur mycket jag än springer, så springer jag bara runt min egen axel, säger hon. faktiskt, eller hur..
det är vad jag hör iallafall.
å man kan ju lyssna hur mycket som helst, men hör man inte så har man inte fattat galoppen.
hon tycker jag är en råtta.
jag har snart gjort kalleanka-cirklar i jorden ner till japan.
å jag längtar så mycket efter att få känna någon slags frid.
tänk om jag var med michel. tänk vad allt vore nåt helt annat.
Det sägs så mycket att man ska förklara för varandra varje dag hur mycket den betyder för en.
för att man aldrig vet om man helt plötsligt dör. Å min läkare säger alltid till mig att min oro förmodligen skulle reduceras totalt om jag bara pratade ordentligt om det som bekymmrar mig. förklara vad som känts fel...å rätt, å hur man vill bli behandlad. Jag vet ju att det är mycket sånt jag inte kan sluta tänka på. jag har en ganska stor ilska inom mig inför att jag blev felbehandlad av så många som egentligen skulle vara min trygghet, under min uppväxt.
det gör att jag är lite svår med det där.
men det finns mycket jag skulle vilja säga till michel. som jag känt mig dum för, som jag vet med mig att jag borde ändra å förbättra,å det finns kanske sånt inom honom också.
hur man önskar att glädja varandra på bästa sätt, å veta när den andra behöver en extra mycket,
men det är svårt att prata om sånt över ett brusigt skype. eller på mobil där varje ord räknas i ören.
Jag önskar att vi helt avslappnat hade mer tid att prata med varandra om hur vi bara vill bli älskade.
det kändes så skönt i somras veckan innan han åkte när vi pratade igenom en massa saker, som inte nödvändigtvis var i negativ bemärkelse, men som man ändå ville ha sagt. jag önskar michel fanns här å pratade med mig inatt.
jag vill inte gnälla över det egentligen, men jag har inte så många andra å prata med för närvarande, å det får mig att känna mig smått instängd.
att inte ha tillfällen nog att uttrycka sig. hela natten inatt vill jag det michel. bara prata om glädje.
all you need is love
Strawberry fields
det är inte begripligt hur vissa av deras låtar ens är möjliga att skapa, det är så fruktansvärt väl igenomtänkt.
Jag tycker dock det är synd att de även gjorde ganska många låtar som bara känns som utfyllnad, men må så vara då.
Det är ändå helt fantastiskt. Å även om jag är väldigt bred i min musiksmak, så har Beatles en särskild plats. Inte för att jag tycker dom är bäst, men för att det var det första band jag verkligen tog mig till hjärtat, när jag var liten å började gilla 60/70-tals musik.
Jag tycker det är synd att yellow submarine-skivan i många fall är inkörsporten. det är där folk börjar gilla beatles, men det är verkligen fel bild av dom om man frågar mig. även om den skivan också har sina höjdpunkter.
Ett särskilt stort tack vill jag ge till George Harrison. inte bara för sin roll i Beatles, utan även för en fantastiskt vacker solokarriär.
Han var alltid lite smått i skymundan, men för mig är han den stora punkten för magi i bandet.
han bidrog med den abstrakta biten,soulen. medans Mccartneys å Lennons abstraka bit mer var flummig å lekfull, Vilket jag givetvis är mycket förtjust i också.
Men George Harrison var Soul.
jag fällde några tårar när han dog för några år sedan.
Å det kan inte bli sorgligare än att lyssna på 'my sweet lord' å tänka att han faktiskt är död.
Han kommer inte spela mer gitarr.
....
Han måste varit sårig i händerna efteråt isåfall.
å jag undrar hur många hundar som krävs, om man står högst uppe i kyrktornet å kastar ner dom, tills det går upp för dom att dom faktiskt månste skaffa vingar.
om jag ägnade mitt liv åt detta, skulle jag hinna kasta ner ganska många miljoner. Men jag antar att det krävs att barnen till den som försökte, ska försöka, å sedan barnen från den, å barnen från den osv. men det går ju inte, eftersom föräldern skulle dö på sitt försök, å alltså inte skulle kunna skaffa ungar, som utvecklas i den under sina försök, å därmed försår, medans den är ett foster, att den måste försöka föändra sig själv.
alltså ska man kasta ner hundar, som sett på medans de andra stupar i sina försök. Men det låter ju också helkonstigt, att ytterligare skelettdelar sakta ska börja växa ut, för att djur, efter djur ser på, å förstår att om den inte förändrar något, kommer den också att dö.
Young Love
jag å michel träffades under väldigt märkliga omständigheter. i korta drag: ända sedan jag var ganska ung florerade namnet michel på alla möjliga håll, men jag visste aldrig vem det var. ett par år senare hamnade jag i sällskap med honom, då vi hade en gemensam vän. vi filmade lite, på skoj skull.
det var typ då jag lärde känna honom lite. men jag vågade knappt titta på honom. han trodde jag ogillade honom för att jag var så tystlåten, men så fort jag kom hem, å kom in i hallen slog en helt underbar doft emot mig, å jag visste att han var där.
hjärtat började bulta å jag vändes ut å jag ville egentligen gå in å slita av honom kläderna å kyssa honom.
å jag älskade hans hår... men trots att jag knappt tittade på honom om han sa hej, så var det ingen slump att jag ibland hade på mig långa knästrumpor å kjol, då jag satt mitt emot honom i en soffa, å la benen i kors, så kjolen gled upp lite.
ibland stannade jag inne i stan, bara för att kunna be honom om skjuts hem, när han slutat jobbet.
bilfärden tog bara fem minuter, men det var ändå vad jag såg fram emot hela dagen.. men vi var väldigt hemliga av oss i början. även fast det inte var nånting mellan oss än..men det var vissa omständigheter.
men jag kommer tydligt ihåg den gången då det gick upp för mig att jag ville mer än bara att han skulle ta tag i mig å slänga upp mig mot väggen, and you know.
det var en kväll då vi fick för oss att åka ut till ett ställe på landet där det spökar. det var helt kolsvart, å jag var så fruktansvärt rädd, å det var då jag bara ville att han skulle ta tag i min hand å hålla mig precis intill honom.
tror jag började bli kär där. sen åkte vi till en lägenhet, å jag vet inte hur länge, men vi satt bara bredvid varandra, hans huvud var lutat mot mig, å jag strök mig mot hans hår, tog tag i det å drog det mot ansiktet, å han strök handen under min haka, som han kallade för
katt-hakan..å han tyckte att jag hade så underbart len hud. jag sa att min mage var väldigt len också..å han tog på den.
sen gick det en tid, å en kväll kom jag hem till en lägenhet där en vän försökt ta livet av sig. det var blod på väggarna, i hela badkaret å köket. det var hemskt, å jag var totalt chockad. bara skrek å grät å visste inte vad jag skulle göra. å det dröjde länge innan jag hittade killen under en säng. killen i fråga var väldigt arg på mig i sitt drogade tillstånd, när jag försökte få tag på hans telefon å ringa en ambulans. efter mycket om och men körde iaf michel å jag honom till sjukhuset senare.
på natten bakade jag åt michel, sen sa jag åt honom att jag tog av mig trosorna, sen låg vi med varandra.
dagen efter skrev jag till honom.
"you're damn nice", skrev jag.
han skrev tillbaka att jag var det också. sen låg vi med varandra jämt. det var helt sinnessjukt bra. så jävla magiskt å fantastiskt..å jag längtar verkligen tillbaka till det där. när vi trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid, å att ingenting skulle kunna dela på oss. visst var jag rädd för ett förhållande, å det vet jag att han var också. men det försvann när förälskelsen blev så jävla stark.
han sa till mig hela tiden vad vacker jag var. att han aldrig sett något som jag...å jag hade aldrig hört det på det viset förr.
en gång hade jag glömt min halsduk på hans jobb..jag fick senare ett meddelande där det stog
'jag har en jungfrus schal i min fromma ägo - jag bjuder dig den, mot ditt hjärta'
jag glömmer aldrig dom orden. det är så jävla sorgligt vad man tror i början..men sen efter ett tag blir allt verkligt igen, å vi delades. fortfarande tillsammans, men vi delades. som ett jävla hål i en cirkel, å jag kan inte vara hel utan honom.
en bil blev sönderslagen, vänskaper hann splittras, å allt jag ägde var inlåst i ett förråd som jag å michel var tvungna å bryta upp, å jag var rädd att bli ihjälslagen eller nåt, innan vi var helt fria att fortsätta bli mer å mer förälskade. det är så synd att alla inte kunde acceptera vårt förhållande i början. bara för att dom var egoistiska. fan vad jag saknar dig michel. jag vill att du ska veta hur jävla mycket jag saknar dig. å jag är fortfarande den som fick skjuts hem av dig. jag har min katthaka, å jag har kvar mina knästrumpor, å mitt hjärta slår lika hårt varje gång du ens skriver till mig.
jag har fortfarande kvar lappen du skrev, innan du reste iväg under vår första sommar där jag skulle kryssa för varje dag som gick tills du kom hem.
jag har kvar dödskalleschalen jag stal från dig,
å orchidéen du gav till för nästan fyra år sedanlever fortfarande..
det enda som inte är kvar hos mig, är du. å jag saknar dig så in i helvete mycket. jag vet att jag skriver det ofta, säger det ofta.
jag hade förmodligen inte känt mig lika desperat å bruten av att han är iväg, om det inte vore för att min hälsa har som ett slags lås runt mig som jag varje dag försöker fila av mig bit ör bit. men det gör lixom att han känns dubbelt så långt borta.
just den här natten erkänner jag mig besegrad. jag försöker alltid att trycka bort det. att mitt i ångesten bryta ut i leende å säga till mig själv att det inte var så farligt, å sen låtsas som att jag inte alls för en stund bröt ihop. men just inatt orkar jag inte säga det till mig själv. utan jag vet exakt hur riktig å hård ångesten är ikväll, å jag behöver dom där strykningarna längst mig kropp av honom. min blogg är vidrigt deprimerande. men det är här jag låter mig skriva om allt jag inte orkar prata om.
men visst hade vi det jävligt kul i början michel? på våra bilfärder med gg allin i högtalarna..å när du söp ner mig totalt med guld-sprit. å när vi gjorde allt för att få tag på den där filmen duvet...som jag inte ens tänker nämna vid namn för det är mått pinsamt :)
vi gjorde egentligen vad som helst bara för att få ha en ursäkt att ses.
det var verkligen en lycklig tid, trots allt som strulade. å du var så jävla snygg..å du körde snabbt i bilen, så jag höll på att explodera för jag ville ha dig så mycket.
å allt trul med Enzo..
vi var så jävla bad-ass som låg med varandra på opassande ställen. å det var fantastiskt.
lights out
Det var en gång
heather graham i boogie nights...det är så jag blir alldeles varm i kroppen.
hon är inte så överdrivet snygg annars, men som rollergirl är hon så jävla het.
såg lite på filmen nyss. jag gillar den skarpt, å den fick mig att tänka mycket på en viss period i mitt liv.
å rollergirl är lika snygg som då. hon påminner om en tjej faktiskt, som dock var hästlängder ifrån lika snygg, som jag var lite vän med när jag var liten. vi testadde å kyssas. ville veta hur det kändes lixom. å det var rätt mys.
när vi var hemma hos henne en gång så sa hon att hon skulle visa mig något. vi gick in till hennes mammas rum, å hon började slita ut kläderna ur hennes översta byrålåda, sen drog hon fram en dildo som var gigantisk å väldigt lila. vi visste båda vad det var, samtidigt som vi inte riktigt kunde förstå vad man skulle ha den till. men vi visste att det var något vi skulle hålla väldigt tyst om. det var riktigt spännande.
den där tjejen var den första som sa att jag var hennes bästa vän. även om jag förstog att jag var det kanske varannan eller var tredje dag. men det var iaf det. jag minns faktiskt inte vad hon heter, konstigt nog, för annars har jag så himla tydliga minnen av henne.
det var en ganska märklig familj det där.
hennes styvfar var väldigt sträng, å jobbade som kock. en gång när han kom hem hade det varit ett knivslagsmål på restaurangen, å han hade en blåtira.
mamman har jag på senare dar stött på ofta, då hon kommer ut från missbruksenheten på psyk. hon ser så jävla sliten ut. å jag tycker det är skönt att hon aldrig känner igen mig.
det som gör mig lite smått bruten när jag tänker på allt det där är att hon var dden enda jag var vän med när jag var liten som inte lurade mig å var elak. hon var schyst, även om hon hade andra bästisar också. å med henne kunde man umgås samtidigt som en tredje var med, vilket är ytterst ovanligt i den unga kvinnliga diktaturen.
å sen en dag, när jag ringde på hennes dörr så öppnade ingen.
grannen kom ut efter en stund å sa att dom hade flyttat. å jag hade inget fått veta,å jag fick aldrig veta vart.
jag har faktiskt inga som helst barndomsvänner som inte slutade väldigt tragiskt å som bröt ett ungt hjärta itu.
men jag var rätt bra på å försvara mig antar jag.
ibland kom flera killar å började slå mig med typ bandyklubbor and shit för att dom tyckte att mitt efternamn var fult, eller för att dom inte gillade blommiga byxor, så det var faktiskt ganska jobbigt, men jag klarade mig ofta ur det ok iaf.
barn är ondsinta små kräk jag menar inte att jag ogillar barn, men dom allra flesta vet ju hur det är.
antingen är dom mobbarna, eller så är dom mobbade, under mellanstadiet.
killarna taffsar å tjejerna konspirerar.
för ett tag sedan skrev en tjej till mig, som jag inte pratat med på många år, å var väldigt ångerfull. hon sa att hon vet att hon har gjort mig ledsen å hon ville att jag skulle säga vad det var hon gjorde som var så hemskt.
det gjorde mig lite glad att en av typ femtio, hörde av sig. efter så lång tid tror man att alla har trängt bortsina elaketer.
samtidigt störde det mig väldigt mycket att hon inte själv visste vad som var så hemskt.
hon visste bara att hon gjort mig ledsen. å man måste faktiskt veta vad det är man gjort,för att kunna be om ursäkt för det.
jag sa att jag inte mindes nåt, å på sätt å vis gör jag inte det, men det ligger samtidigt i bakhuvudet.
jag orkade helt enkelt inte prata så mycket om det.
ibland frågar min psykolog mig vart jag känner att min barndom tog vägen. å jag vet faktiskt inte, för jag dog rätt hårt.
sen var jag rätt död i många år. men allt går verkligen att lösa, bara man hittar någon slags kärlek.
michel var å är det första jag älskat. förutom min familj då, men det är en helt annan kärlek.
när jag träffade michel började det sakta gå upp för mig vad det faktiskt är att leva. jag har väldigt dåligt samvete över allt michel fått gå igenom då han hållit min hand genom ett par struliga år av mitt liv, men jag hoppas att han riktigt känner min tillgivenhet till honom, å att han är den största trygghet jag haft. å hur mycket tungt det än känns som jag gått igenom är det värt varenda sekund, för på långa vägar så ledde det mig till honom.
å jag är verkligen på bättringsvägen, å jag är så jävla glad att jag lyckats hitta tillbaka till en enorm lust att leva för alltid å alltid. jag kan inte med värdsliga mått beskriva vilken stor inverkan det haft på mig att älska någon som älskar mig tillbaka. det är så himla svårt att inte vara med varandra bara. jag har en stark separationsångest. det är svårt att alltid se det man lyckas ty sig till fara iväg. man slits lixom loss från något man vuxit med.
jag hoppas att jag får vara din så länge jag lever.
Childhood living aint easy to do
Vardagsångest
eftersom jag varken är särskilt förutseende eller taktisk, å alldeles för tankspridd å övertrött kan jag inte hantera dessa situationer med särskilt mycket heder i behåll.
jag gör bort mig ett tjugotal gånger om dagen, till följd av min ovarsamhet.
det som kanske retar upp mig mest är det där med frukost. jag har aldrig gillat det, men som ett steg i rätt rikting har jag börjat försöka tvinga mig till det iaf ett par dagar i veckan. men ofta slutar det som följande :
jag börjar dagen med att svamla lite för mig själv innan jag inser att jag både är den som talar å den som svarar, å den som tillslut rycker in å säger att det får vara nog. "hör jag inte att du pratar med mig själv, du som är jag!!...
jag går upp, ramlar in i väggen, river ner lampan, skriker till av smärta, gråter över att jag vaknat å letar mig fram till köket. men det finns inget å äta.. tillslut hittar jag bröd. i frysen...FRYSEN.
det finns så väldigt få saker som gör mig mer irritterad än fryst bröd. ursinnig hukar jag mig ner framför ugnen, stirrar in i den å gråter. där sitter jag i något som känns som en halv dag. när jag tar ut brödet är det förstört. för ugnen är för varm. hur kall den än är.
jag slänger brödet. plågar i mig en halv näringsdryck å går vidare med livet. Men det påverkar hela morgonen.
å hur många gånger om dagen pratar man inte med någon, som upprepar saker den så många gånger tidigare sagt? ibland långa historier. det kryper i kroppen...ibland vill jag skrika åt den att snälla snälla bespara mig upprepningarna. men det gör jag inte.
man sitter där å plågas. flera minuter känns som dagar, å vid tillfället den är klar har man suttit å tänkt på så mycket annat att man inte på ett naturligt sätt kan hoppa in i samtalet igen. man ger ifrån sig ett tveksamt skratt, utan att egentligen veta om det passar sig. det märks att man inte har lyssnat. å det ser inge bra ut.
jo förresten, idag har jag ju hunnit förstöra en liten pojkes liv också. 5 år eller nåt. men han får skylla sig själv om han springer runt å leker å får för sig å dyka under dörren på min provhytt, när jag råkar stå i endast linne å ett par, i stort sett helt genomskinliga trosor. it was quite a show, i imagine, från perspektivet av en femåring på knän.
peace motherfuckers å kvällens låt är the who - overture
