frykowski

jag vill att michel ska ha på sig dom här, vi lyssnar på skynyrd. jag börjar klä av mig, sen ligger vi med varandra. http://www.sneakersnstuff.com/system/search/product.asp?id=9505&container=482& jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till skotrenden. Nyupplagorna på NIKE's obehagligt sexiga airforce1, dunk high, Adidas' superstar, å REEBOKS' Freestyle, som exempel, passar väl på pridefestivalen, eller om man försöker vara lite flippad. (är du genuint flippad så tar du dock på dig sockeplast.)eller om du är en riktigt pothead eller syraflummare. men då är det ju för att färgerna förstår sig på dig. Annars tycker jag att alla dessa färger, å leopardmönster å glitter är en skam för något så rent å vackert som ett par vita Sneakers, hi-top, old-school. dessa skor ska inte vara roliga å lekfulla, de ska vara respekt å sex. Det finns dock ett undantag. å det är den enda jag träffat som har sån pondus över den typ av färgglada skor att han kan tämja ett par, förslagsvis, lila skor. Andree foxenstierna. Men det är få förunnat. å för att inte se jävligt fånig ut i sina skor ska man kanske ha i åtanke vad man kan bära upp. Jag tycker det är hemskt att se 15-åringar springa omkring med för tajta byxor för deras kroppsbyggnad, bara för att det ska vara tajt, ett tragiskt dåligt sminkat ansikte, för korta jackor, för nej tack! jag vill inte se er crack, bitches. å till den ogenomtänkta klädseln har de ett par typ leopardmönstrade adidas, i någon egentligen klassisk modell. hela poängen med ett par schyssta pluck skadas! det är tråkigt för skofantasten när man vill köpa ett par klassiska vita skor, som aldrig någonsin går ur tiden, så finns det bara regnbågens skor. Å råkar man hitta ett par som till synes ser riktigt oldschool ut, så dyker det snabbt upp små små justeringar, men som ändå förändrar hela skon till något helt anna än sitt ursprung. Det finns ju såklart de förändringar, å de färger som funkar alldeles utmärkt. men det finns faktiskt gränser. jag vet, man måste följa med sin tid, men kan ingenting bara få vara helt naket, å helt underbart cleeeeant. michel är den i världen som passar allra bäst i klassiska sneakers. i love it. han är så jävla sexig i sina nya adidas. men han kan verkligen klä upp pumadojjorna också. det ser smidigt ut. ibland vill jag verkligen ligga med honom så fort jag ser honom i sina skor. (även om det är ganska troligt att jag ville det redan innan) i sommras försökte jag öppna nya riktningar i min skoväg. använde endel kilklackar. jag trivdes helt ok. å jag får helt klart snygga ben i det. men jag insåg efter ett tag att min önskan att på något sätt ibland passa i att klä mig riktigt kvinnligt, å kanske en aning vuxet, inte på långa vägar kommer ikapp min önskan om att ha ett par nya sneakers för varje dag. White, Shiny, and soo very lovely.

Idag fick jag veta att en av Visbys original har släckt ögonen för sista gången. kolat å överlämnat ett visst tomrum, som kändes så fort jag fick reda på det.
Han hade många namn, men de flesta kände till honom som  'Walker'.
Walker var en vildvuxen man med trasiga kläder, å man såg honom aldrig, eller ytterst sällan annat än i rörelse.
Därav namnet. Han gick hela tiden, å man kunde se honom precis vart som helst.
Det sägs att han rökte frigolit, att han gick på amfetamin, heroin, ja i stort sett allt. Men han var den tysta, å den harmlösa av visbys elitpundare.
Jag har pratat med honom en gång, i somras. En synnerligen udda kväll. Jag var påväg hem, en aningens berusad, å insåg att jag hade en väldig massa människor i följe. En snubbe slet tag i mig å skrek till sina vänner, 'kolla, hon ser exakt ut som frankrikes presidents fru' han började fråga ut mig om mitt utseende, å jag sa att jag varken hade nåt att säga om vare sig mitt eget, eller frun till frankrikes president. Han ville inte sluta tjata, å jag hade vissa problem med att komma bort från dom. Då dök en oerhört feminin man upp, som såg läskigt utomjordisk ut. han hade en snäll framtoning, men jag tyckte ändå han var bland det läskigaste jag sett. han sa åt dom andra, vilket var mycket snällt, å tillslut gick dom. jag fortsatte gå, men märkte strax att den där mannen följde efter mig, å på något sätt verkade tycka att han sällskapade med mig. han dansade runt, ballerinaaktigt, å det syntes långa vägar att han var en teatermänniska. han sa rakt ut att jag inte behövde oroa mig för nåt, för han var ändå bög. vilket jag redan gissat. men han var eormt störande, å han var som ett jävla plåster. han frågade om å om igen vart vi var påväg, varpå jag stannade upp å sa att han var påväg hem till sig, å jag var påväg till mig. men han kunde inte förstå. han såg faktiskt helt nollställd ut.
det var då vi gick förbi Walker, som för första gången började prata med mig. Hej skrek han, hej du! jag stannade till vid honom å tänkte att om jag verkade upptagen tills Timas skulle ringa å ge mig hans portkod, så kanske bögen skulle tröttna å bara dra åt helvete. Walker frågade vad jag gick på. jag svarade inte. Han frågade om jag ville ha koks, å om jag visste nån som sålde brass. vi pratade lite hit å dit, å jag nämnde nåt om att man alltid ser honom gå överallt. han sa att han aldrig är påväg nånstans, men att han gillar tiden i gryningen, när fåglarna börjar sväva runt över stan. Bögen gick inte. Han stog bara å stirrade på mig. jag började faktiskt bli livrädd. han såg ut som något man inbillar sig. typ som ett samvete, eller en ångest eller nåt annat flyktigt, som helt pötsligt intagit fastare form å går bredvid en hela tiden. bara stirrar, å ser helt nollställt ut, tills man själv fyllt ut det med en känsla. vid det här laget ville jag bara hem. jag kände mig livrädd å han blev mer å mer sjuk i sitt beteende. dansade som nån slags bög-älva. en skallig tingeling med gigantiska ögon. riktigt äckligt. jag började gå uppåt, å försökte få tag på timas, som jag lovat gå införbi. å det kändes också bra, för skulle jag gå direkt hem till mig skulle han se vart jag bodde, vilket jag till alla pris ville undvika. jag kom fram till porten, hade fått koden å allt. nu sa jag åt bögen på allvar att han skulle gå hem till sig, å jag skulle gå in genom dörren. då började han bråka ganska agressivt om både det ena å det andra. han tyckte sig kunna se saker i mina ansiktsuttryck, sa han. att han visste vad jag hade för problem and so on. timas stog uppe i fönstret å skrattade å tyckte att det var helkul när jag tillslut skrek 'HEJDÅ' å smällde igen porten rakt i ansiktet på teaterbögen. vad skulle jag göra då. jag finner det märkligt att någon bara kan börja följa efter en sådär, å tro sig vara en självklar del av något. det var den kvällen jag pratade med Walker iaf. Han ville att jag skulle lova att hälsa på honom varje gång jag gick förbi honom. jag hälsade nästa gång jag såg honom. han hälsade inte tillbaka. det är riktigt sorgligt att han inte längre ska vandra visbys gator faktiskt.

jag kan inte riktigt svara för varför, men jag har en tendens att ljuga väldigt hårt på morgonen, när jag prcis vaknat.
faktum är att jag inte har en susning om vad jag pratar om. men jag tycks alltid ha svar på tal. fråga mig vad du vill, å jag svarar vad jag vill. ibland inser jag under svaret att jag yrar, å då ursäktar jag mig.
men det blir lite konstigt när den jag pratar med inte vet om att jag nyss vaknat. som häromdagen när min vän linda ringde mig. så börjar jag helt plötsligt prata om att jag måste börja styra inör att michel flyttar hem.
hon frågade förvirrat: men ska han inte gå klart sin utbildning? ska han flytta hem?
varpå jag säger, oj nej, nej det ska han inte. jag bara yrar.
vilket kan låta märkligt om man inte vet om att jag nyss vaknat, å att jag alltid är totalt sinnesförvirrad de närmsta tio minuterna. nej jag bara yrar..så kan man ju inte säga helt plötsligt när man pratar. det verkar ju helskumt.
jag har för vana att alltid ringa michel när jag råkar vakna tidigt, å det förvånar mig att jag alls kan slå hans nummer rätt med tanke på hur väck jag är, men det tycks sitta mer inpräntat än vanlig talförmåga. jag kommer alltid rätt, å vad jag än säger minuterna därefter är i stort sett ren å skär lögn.
imorse sa jag att jag var tvungen å sluta för att jag skulle ta ut en blåbärspaj ur ugnen. det minns jag klart å tydligt eftersom jag, när vi lagt på insåg att jag fortfarande låg i sängen, å inte alls hade en paj i ugnen.
jag kan i stort sett börja prata om vad som helst. vilket michel ofta har fått erfara.
han ser mig som ett stort skämt på morgonen. ligger å skrattar sig själv till döds medans jag rent ursinnigt skriker både det ena å det andra.
det är en dödssynd att väcka mig.
jag fasar inför den dag då jag råkar slå fel nummer. det kommer hända, å jag kommer göra bort mig totalt

varför ska alltid naturprogram ge en känsla av obhag?
det har under ett par tillfällen dom senaste veckorna visats några olika program som jag bara av en händelse råkat se.
en gång handlade det om väder
en gång om växthuseffekterna å jorden i sin begynnelse
en gång handlade det bla om dinosaurier och lite allmänt annat sådär.
å jag kan verkligen helt ärligt säga att det som skrämmer mig långt mer än läskiga filmer som visas, å nyheter å i stort sett allt på tv, är naturprogram.
även om det handlar om liv å grunden till liv å fjärilar n that shit, så är det alltid skräckjagande musik, närbilder å en kamera som får en att känna sig jagad. man får alltid en känsla av att det i grund å botten alltid vinklas mot slutet av hela mänskligheten. handlar det om dinosaurier så drar dom jämförelser över hur vi skulle ha klarat oss i den miljön. vilket vi inte hade gjort. vi hade dött ut.
handlar det om vädret så berättar dom om hur obotliga konsekvenser det kan bli för mänskligheten av molnpreparering.
å tillsammans med timelapsefilmade moln som tycks sugas ut i intet, för att sedan blossa upp från ingenstans spelas beethoven på hög nivå, tillsammans med en berättarröst lika djup å skrovlig som ekot av en rökhosta i en mörk bergsgrotta, som säger att vi inte klarar oss bättre nu än vad vi gjorde för tusen år sedan, trots dagens teknik. 
 bilden tonar över till rymdfoton där tornados sveper över jorden å jämförelser dras mellan jorden å jupiter, som har en fruktansvärt stor orkan som går runt den år ut å år in - lika stor att den skulle kunna svälja hela jorden.
så ja, vi måste ju akta oss. för det finns ju förmodligen en väldigt stor risk att jorden hamnar så nära jupiter att vi sugs in i dess orkan. De vill också göra väldigt klart för oss att solen, en av de krafter som är orsak till allt liv, en gång kommer vara den som tar död på oss, å gör jorden obeboelig, då den kommer svälla upp och bränna sönder allt i sin väg.
när det handlar om växthuseffekten berättar de hur vi inte skulle klara oss länge, även med bara ett par graders temperaturskillnad. men så plötsligt, i ett program sade de, vilket var första gången man fick höra något annat än domedagssånger, att vi kommer inte ta död på jorden, vi kommer ta död på oss själva, men jorden kommer återhämta sig.
efter två miljoner år.
no worries then.
naturprogram är iaf det obehagligaste jag vet. jag blir rädd för att gå utanför dörren. för där finns jorden, å naturen.
så himla läskigt. men varför kan man inte skildra liv, utan att samtidigt skildra död? varför måste dom slänga upp i ansiktet på mig att jag ska brännas till döds av solen!

varför är tv4+ besatt av döden?
härom dagen när jag bläddrade förbi kanalen var det ett program där en kille sa sig få kontakt med de närvarane människornas döda släktingar. när jag sedan bläddrade förbi kanalen en stund senare var det ett program om onda döda människor. därefter visades två, tre stycken till avsnitt ur den serien.
ibland har dom gudstjänster, å ibland per morberg...som ser ut å vara en kallsvettig lyxknarkare som får puls av kött.
han är verkligen brutal när han slår det redan döda köttet i slamsor, å rivet å sliter i allt han ska använda sig av.
han skulle ju kunna spotta i maten också. eller kanske kissa på köttet för att få lite glace.
varför inte gasa köttet i bilen ett dygt innan tillagning. älska med det. snorta lite älghorn. kanske borde han börja gå i närkamp med djuren när han jagar.
strypa det, få lite puls, hänga upp det på hornsgatan å röka det i betongbrutalistisk streetstyle.
å sen kommer dödsprogrammen igen.fyra, fem i rad.
jag kan tycka att det är märkligt.

det jag skickade till honom verkade inte beröra. inte tillräckligt för att jag skulle få något slags utbristande iaf. å det gjorde mig ledsen.
det är inte så himla lätt att försöka glädja någon på distans.
man har ju inte så stora medel att använda sig av. men jag försöker.
jag vill gå ut i naturen å gråta. det finns ett par saker jag inte kan komma över, å jag vet inte vad i helvete jag ska göra med det, men det håller mig tillbaka.
vad mycket skit man har sett i det här livet, som egentligen inte alls är gammalt.
å ändå har jag inte varit i afrika.
jag får för mig ibland att jag borde börja försöka hjälpa andra på något sätt...som har det riktigt dåligt.
då kanske mina egna problem tynar bort lite.

man ska inte ömka sig själv så mycket. men det är svårt när man under så många år har försökt glömma allt som varit å gå vidare. å egentligen har jag nog kommit över väldigt mycket, men det är effekterna av allt som har naglat sig fast i mig.
jag älskar att leva. jag älskar jorden å alla människor, även de jag har problem med. men jag accepterar dom trots att dom kanske inte accepterar mig. jag har en otrolig empati å det gör ont i mig när det går illa för andra.
men det har inte hjälpt mig hittils.
wheres the karma?
jag tycker att jag brukar göra goda saker...om jag kastat något papper på marken slutar det ofta med att jag går tillbaka för att plocka upp det. å jag köpte jättemånga majblommor av en stackars flicka som stog på samma plats dag efter dag. tillslut kunde jag inte ta det längre.
jag ville köpa allt hon hade på sig. jag ville köpa hennes kläder så hon kunde köpa nya för pengarna.
men jag hade inte så mycket pengar på mig.
fucking motherfucker, jag är så himla less på att inte ha en man hos mig.
it takes a man to make a woman fo sho. jag är blek utan honom. han är min färg, min glädje å mitt ljus.
jag vet att jag måste försöka undvika tanken, men jag vill bara att han ska vara kvar här.
vi har varit ifrån varandra i ett å ett halvt år totalt.
jag kan inte ta det här längre. det går bara inte.
jag funderar på att bara flytta till honom, för alla planer jag satt upp verkar ju ha gått sönder lite.
men han tycker inte att jag ska stressa med att flytta. men jag vet inte.
hur länge brukar folk kunna ta ett distansförhållande? det kommer ju till en punkt då man måste börja se över hur allt ska bli.
jag vill ju gifta mig med honom. jag önskar vi skulle gifta oss imorgon.
som i natural born killers
sen vill jag åka till amerika å gå på strippklubbar med min man. det skulle va så jävla kul.
å jag vill börja spela musik  på riktigt igen. jag saknar verkligen å sjunga i band.
jag michel å erik å danne skulle kunna göra det. åka till amerika å spela på sunkiga hasch-hak.
i'd love it. jag skulle fixa afrohår å ha på mig discokkläder. i guld.
jag är så himla trött på alla vanor så jag snart svimmar igen.
shut up and sleep with me

man vet att när man knappt hunnit vika sig själv i horisontellt läge över sitt lilla skrymsle man lånat på jorden
och den anländande dagen sakta går mot ljuset
och man försöker somna till ljudet av brevbäraren som flämtar högt i trappuppgångarna, medans hundar börjar morra,
å klockorna tycks spinna iväg likt hastighetsmätare,
och tröttheten från hela veckan, å kanske 111 veckor till, inte har fått klinga av å ge sig vika för ens någon timma energisk glädje.
å ingen finns att ringa, att tala med eller att träffa. för dom sover å bryr sig inte om ditt problem.
ditt problem att du inte kan sova. och att du vet att du hinner inte somna, innan det egentligen är dags att vakna.
ensam med brevbäraren.
jag tänker alltid att jag borde gå ut å hälsa.

kollade på bilder tidigare idag på folk som murade, å en massa sten å tegel å murbruk å sånt.
det är någonting som väcks i mig av sånt. det är pinsamt med tanke på min fysik, å att det är vad min far håller på med, men faktum är att jag verkligen skulle vilja vara murare eller nåt.
fast det är ju som ett skämt. it aint gonna happen.
det är alldeles för kallt  på vintern ändå. en vän till michel är expert på tak. det tycker jag är häftigt. jag blev lyrisk när michel berättade det, å önskade verkligen att jag också var expert på tak. å spik har jag alltid gillat.
de gånger jag faktiskt har murat lite, eller satt kakel eller dylikt har jag verkligen känt mig tillfreds. jag gillar fog å murbruk å spackel.
det doftar helt underbart i ett nykaklat badrum. det får mig att tänka på när min pappa byggde om vårt gamla hus. det var väldigt spännande att gå omkring bland allt virke. man fick egentligen inte vara där när han byggde om. han var alltid vit av kalk färg å murbruk å sånt. helt dammig i sin flanellskjorta. å väldigt irriterad.
det jag kommer ihåg av min pappa när han bodde hos oss är att man satt i köksfönstret å tittade på honom när han skyfflade in sand i murbruksblandaren. det tycktes vara allt han gjorde. men man såg aldrig att han gjorde någonting av det ( förutom då huset faktiskt byggdes om) jag frågade honom förra året vad han gjorde med allt murbruk, men han fräste något i stil med att jag skulle lägga av.
han är konstig när det gäller vad man ska prata om, å inte.

jag saknmar honom faktiskt ganska ofta. vi hade några dåliga år där, efter att han flyttat, då vi inte kunde prata på telefon överhuvud tagert, utan att börja bråka.
nog för att jag slagit sönder många telefoner genom mitt liv, men de allra flesta har faktiskt varit för honom.
men sen har det övergått i att vi inte har så mycket kontakt överhuvudtaget. han ringer ibland. å jag brukar bli glad om han säger att vi kanske hinner ses å fika. det är trevligt, även om vi inte lyssnar på vad den andra har att säga.
imorgon åker han till ukraina.
För några år sedan blev min far Rysk. fo real. han blev faktiskt det rakt igenom.

jag råkar ofta tänka att imorgon kanske vi kan göra nåt kul.
med vi tänker jag på mig å michel.
det står fotfarande inte skrivet i mitt huvud att han inte är här. jag blir så fruktansvärt ledsen när det sekunden efter slår mig att det inte finns någon möjlighet.
sekunden därefter tänker jag att jag kanske kan göra nåt med någon annan.
därefter faller lusten bort till att göra något över huvudtaget, när jag på två fingrar går igenom vem jag kan göra nåt med.
å med dagens människor som aldrig kan dedikera någon timma enkom för en person, så återstår bara jag.
å som ensam kan jag lika gärna sova tills jag av en slump vaknar.
för det finns absolut ingenting att gå upp för, annat än om något av en slump väcker mig, å verkar som en tillräcklig anledning för att bryta något så uselt som min dåliga sömn.
i wish life would go happy on me pretty soon

watch me little pussycat.
today I did nothing, and it was everything i thought it would be.
så ligger jag nu här i min säng, med datorn i knät å blir kåt av vibrationerna.
i mitt rum finns tusentals sak-er, men ändå känns det som en kal liten cancer-kub, där man är helt ensam i sina bekymmer.
å det finns då rakt ingen mich å ligga med.
snart ska jag till gynekologen, å det är det närmsta jag kommer någon form av fysisk närhet på den här sidan av horisonten.
å det kommer varken vara ömsint eller sexuellt. bara perverst.
precis som den där läkaren som förgiftade, å jag vill nästan påstå att han var nära att beröva mig mitt liv, när jag hade urinvägsinfektion.
han hette vanilj i efternamn, å han tyckte om att ta på min mage.
men faktum är att gynekologer är min största skräck. men så säger alla att ' det är inget att oroa sig för, för det är hans jobb', men jag förstår inte riktigt....ska ett ogästvänligt intrång kännas lättare om personen i fråga får lite betalt, bara för att han råkar sitta på kunskap om et?
jag kommer känna mig skändad å våldtagen. smutsig. måla läppstift över hela ansiktet å skriva WHORE på spegeln.

men tänk om jag är den friskaste människan på jorden? vad gör jag då?
med svimmningarna, näsblodet, magkatarren å aptitbristen..huvudvärken mardrömmarna å ryggvärken..
för att inte tala om klaustrofobin å den sju-åriga insomnian..beslutsångesten, ilskan, sorgen, saknaden...
jag måste helt enkelt vara  helt frisk. strålande...som att vakna varje dag å bli blädad av en nyslipad stålklinga.
för ingen kan leva med att ha alla sjukdomar, så länge som jag.
å michel å min moster förstås. de skulle också kunna vara allvarligt insjuknade i alla sjukdomar.
men det är nog själva friskheten det är fel på.
som att äta en kall å fräsch glass, som ger en ilande brainfreeze.
som med bakterier...man tål det inte om man är hälsosam.
sundhet tar kol på friskhet,
å verklighet ger astma.


men ingenting spelar någon större roll nu när svarta änkan finns i sverige.
jag har anförtrott mig till staten helt i blindo. de äger rättigheterna till mig, å jag ä rinte min egen när de kan bestämma mitt öde i min frånvaro. jag har trott att sverige håller mig trygg. men det är slut, å jag är en rädd katt.
vissa kanske bryr sig om FRA, å vissa smyger runt i sin egen lägehet när radiotjänst försöker bryta sig in.
å de flesta är väl rädda för att bli våldtagna när de går ute sent på natten,
men när man inte kan sova tryggt i sin egen säng, för att något kan krypa igenom nyckelhålet på något av alla 17 lås, så har begreppet intrång tagit ett ytterligare steg.
its fucking rape man, its totally rape.

ikväll höll jag på att förlora greppet på allvar. tänker inte berätta varför, men det var väldgt otrevligt. ville hoppa ner från balkongen. å inte med egentligt mål att typ dö, för det skulle jag inte gjort för jag bor inte så värst högt upp. men som en panikhandling bara.
tog mig samman efter en stund, men det var inte lätt. kastade ett glas i marken.
jag måste sluta förstöra när jag blir arg.
jag förstår inte hur jag kan bli so explosivt arg för ytterst små saker, å verkligen kasta sönder saker för att jag blir så ävla arg, medans jag tiger som muren om sånt som verkligen är något att bli arg över. som varit totalt livsavgörande å så.
var hos läkaren idag. det va inge kul. hade bara tråkiga saker å säga. svimmade av ett par gånger i måndags på jobbet. det var riktigt obehagligt faktiskt. kunde inte få upp mig själv från marken. det var tur att dom såg mig tillslut å hjälpte mig in i ett annat rum. vad är det som händer egentligen? är det någon som förbjuder mig att vara frisk?
har känt mig svimfärdig ända sen dess nu. svimmar nästan för minsta lilla.
ska tillbaka imorgon å ta prover iallafall. prover för allt. it sucks.
jag måste nästan ta mig ner till jobbet en sväng imorgon också. så jag inte kommer av mig helt från hela det där.
jag tror att när jag är gammal å snart ska dö, å önskar att jag hade åtminstone en vecka kvar att leva, kommer jag tänka på de här åren som försvann utan att jag upplevde dom.
jag pratade om det med min psykolog idag. att jag egentligen inte har så många minnen från de senaste åren. å det är för att inte så mycket minnesvärt har hänt.
jag minns michel, å jag minns gråbotiden. men det är bara för att den var så jävla hemsk. men i sin tur ledde det till michel, vilket är det enda riktigt bra jag kan komma att tänka på.
men jag tror att det ordnar sig. vissa saker är ju helt klart en väldig förändring. så det är väl bara ett par steg kvar, antar jag.
idag träffade jag michel. (inte min älskade kärlek michel, dock). men det var trevligt. å så träffade jag pia. hon överöste mig med komplimanger, som hon alltid gör när vi ses.
hon sa att om hon fick se ut som någon annan i hela världen så skulle hon valt mig. jag blev lite generad.
hon är också en av de ytterst få människor som säger att mitt hår är det vackraste.
trots att det ser ut som svinto.
hon sa också att mina ögon är dom underligaste hon sett...å så berättade hon om bilden jag har på facebook från när jag var liten.
jag håller med om att jag har ganska underliga ögon på den bilden. det var synd att jag var för yr för att stanna kvar.
nu kommer jag å itchy leva med livslång yrsel tillsammans. its not right, but its ok.
at least its something.

jag är den där som alltid krossar en spegel på sjätte året. det är min lott lixom. men om min omgivning kan leva med det, så kan jag.

jag trodde att sommaren skulle kännas oändlig. å den skulle stärka mig så mycket..
istället var den så kort å det gjorde mer ont än nånsin när den försvann.
jag känner mig så himla trött  å sorgsen idag. jag vill bara att michel ska komma hem igen. jag önskar att han aldrig försvann såhär.
jag står fan inte ut en dag när jag inte har nåt klokt å göra.. jag sov till ett, för jag somnade vid sex. å sen var dagen helt utan inspiration. hur jobbigt det än är å jobba, så är det nog ännu värre att inte ha någonting att gå iväg till.
det är då jag tänker, å vad jag än gör, så får jag aldrig börja tänka.  jag blri bara ledsen å undrar varför det blev såhär.
varför man helt plötsligt skulle bli så jävla ensam igen.  så patetiskt så det knappt är sant,men ja, s¨är det.
let me tell ya 'bout dreams lord,
its to buy your borrowed shoes,
now you tell me 'bout life lord
cause it sure aint this juicy pyssy-blues