freedom....thats just some people talking
jag har försökt vara den goda vännen nu. Men det spelar ingen roll. ingenting spelar någon roll. De finns bara tomheten, rädlsan och desperationen kvar. Det finns inte ens ett minne av en lyckligare tid, å det finns inte ens drömmar om något bättre. Jag hade kanske behövt någon inatt - till skillnad från att vara den som alltid är den som hjälper, kanske JAG behövde hjälp. Istället gick två av mina närmsta vänner iväg tillsammans, å lämnade mig gråtandes på marken utan så mycket som ett ord. Jag avskyr er. jag avskyr alla som någonsin existerat i min tanke å jag avskyr hela världen för att den rasar samman över mig som ett korthus. Å jag avskyr mig själv för att det var jag som byggde upp det. jag orkar inte det här nu. jag kommer inte vakna imorgon alls säkert. jag kommer dö i sömnen. jag är livrädd för att dö. en snubbe var vidrig mot mig ikväll. riktigt vidrig. jag förstod knappt vad han pratade om, men han var vidrig. ikväll har jag fått höra sju gånger - varav sex av helt okända människor, att jag måste vara/bli modell. varför då? varför ska det vara så jävla viktigt. varför måste det fokuseras på hur jag ser ut hela tiden. jag ser ändå förjävlig ut. jag hatar män. jag hatar kvinnor, å jag önskar att de alla kunde förgöra varandra i ett väldsomfattande raskrig - könen emellan. det som överlever kan ju försöka va glad för det. men varför skulle den.
Jag tror inte jag kan vara glad längre utan att va väck på nåt annat plan- å knappt det är jag ens för att jag hela tiden ska va duktig å hålla mig undan det å hålla mig själv å inte ta något som är för skadligt. men varför då egentligen. det är skadligt nog att stå ut med smärtan. Kanske skulle de negativa egenskaper fludder drar med sig inte alls vara värre än de negativa egenskaper man får stå ut med genom att vara nykter. Det sliter ju en itu. verkligenheten. Det är en sjukdom att ens veta vad det är. livet är cancer rakt igenom å jag känner redan nu att jag äts upp. vart fan är livet. vart fan tog kärleken vägen å vart i helvete tog någonting alls som kunde få mig att glädjas vägen.
det var inge kul alls ikväll. eller det var väl ganska trevligt till en början, men sen brjade allt om. samma gamla vanliga samma. å blabla bla vi hörs imorgon. jo visst. dra åt helvete.
det är konstigt hur jag alltid, oavsett vad som gjort mig ledsen, slutar med att jag bara ser michel framför mig. även om han inte hade någonting att göra med kvällens olyckor, så är det ändå honom jag i slutändan är ledsen över. förlusten eööer kanske saknaden av den enda riktiga relation jag någonsin haft till en människa. å det är vad jag saknar. någonting riktigt. inte samma vanliga. inatt lämnade några av mina vänner mig i sticket å det gjorde mig förkrossad. jag borde kanske hoppat. men vad jag verkligen var ledsen över var tillslut saknaden. saknaden av någonting riktigt. å jag vet att michel, om han varit här inatt, aldrig hade lämnat mig så ledsen. han hade tagit hand om mig å sagt hur mycket jag betyder för honom. men han visste inte hur ledsen jag var ikväll. å han sov när jag ringde upp. men vad jag önskar att han var den som sa till mig inatt, att jag aldrig någonsin kommer va helt ensam. men det är ingen som säger det alls tills mig inatt.
jag saknar michel. sånt här skulle aldrig hända om han var här.
Jag tror inte jag kan vara glad längre utan att va väck på nåt annat plan- å knappt det är jag ens för att jag hela tiden ska va duktig å hålla mig undan det å hålla mig själv å inte ta något som är för skadligt. men varför då egentligen. det är skadligt nog att stå ut med smärtan. Kanske skulle de negativa egenskaper fludder drar med sig inte alls vara värre än de negativa egenskaper man får stå ut med genom att vara nykter. Det sliter ju en itu. verkligenheten. Det är en sjukdom att ens veta vad det är. livet är cancer rakt igenom å jag känner redan nu att jag äts upp. vart fan är livet. vart fan tog kärleken vägen å vart i helvete tog någonting alls som kunde få mig att glädjas vägen.
det var inge kul alls ikväll. eller det var väl ganska trevligt till en början, men sen brjade allt om. samma gamla vanliga samma. å blabla bla vi hörs imorgon. jo visst. dra åt helvete.
det är konstigt hur jag alltid, oavsett vad som gjort mig ledsen, slutar med att jag bara ser michel framför mig. även om han inte hade någonting att göra med kvällens olyckor, så är det ändå honom jag i slutändan är ledsen över. förlusten eööer kanske saknaden av den enda riktiga relation jag någonsin haft till en människa. å det är vad jag saknar. någonting riktigt. inte samma vanliga. inatt lämnade några av mina vänner mig i sticket å det gjorde mig förkrossad. jag borde kanske hoppat. men vad jag verkligen var ledsen över var tillslut saknaden. saknaden av någonting riktigt. å jag vet att michel, om han varit här inatt, aldrig hade lämnat mig så ledsen. han hade tagit hand om mig å sagt hur mycket jag betyder för honom. men han visste inte hur ledsen jag var ikväll. å han sov när jag ringde upp. men vad jag önskar att han var den som sa till mig inatt, att jag aldrig någonsin kommer va helt ensam. men det är ingen som säger det alls tills mig inatt.
jag saknar michel. sånt här skulle aldrig hända om han var här.
