god damn whatever
jag har varit konstig idag. jag känner det.
Allt det snackades om igår har lixom satt sig fast lite. känns lite som att jag insåg det lilla värde man har som person, å då menar jag inte mig personligen direkt, utan alla.
whatever. michel ringde imorse, som vi sa, för att kolla om jag kommit upp i tid till min tid hos doktorn.
å michel, det här sa jag aldrig när vi pratade men jag var förvirrad, som du verkade förstå, men det dröjde länge tills jag förstog att det var du. jag ve tinte varför men jag var så säker på att det var min lillebror. det var därför det blev så konstigt när jag frågade vart du var å du sa att du var hemma. för jag stog inne på min lillebrors rum, å där var han inte. jag kundeinte förstå vad människan skulle vilja mig så dags lixom, å varför han ljög om att han var hemma.
jag hörde ju att det inte var han i telefonen, men det övertygade mig inte. hah. det var konstigt.
å blodproverna gick inge bra. dom fick inte igenom nålen å när dom tillslut fick det fick jag kramp i armen. dom tog så många rör också att jag nästan svimmade. efteråt åkte jag å träffade pappa. vi fikade. helt plötsligt stack det till å gjorde så jävla ont i armen. då hade det börjat blöda jättemycket så hela bandaget var helt rött. men jag tänkte lixom inget när jag såg det. jag struntade bara blankt i det. när det sen slog mig att det var min arm fick jag panik. var tvungen å trycka ett papper mot det jättelänge. nu gör det jätteont.
jag är skitsnygg idag för övrigt.
synd att ingen kan sitta å stirra på mig hela dagen å ge mig komplimanger.
jag har ändrat utseende lite ser jag. mina läppar har antagit sig en nyare, fräschare form. fylligare. som att jag är kåt hela tiden kanske. å vill kyssas. jag vill det hela tiden faktiskt.
mhm. jag får väl städa eller nåt för å inte tänka på det. det är jobbigt när man inte kan ligga.
det är faktiskt bland det värsta jag varit med om. jag hade nog hellre vaknat med en spindel i sängen i en vecka. om det gjorde så jag fick ligga.
jag blir okoncentrerad å elak när jag inte får ligga.
kan inte tänka på nåt annat ju. det är jobbigt att det man tycker mest om alltid ska vara en bristvara. vad det än handlar om.
throbbing
det är svårt att förklara hur dagarna känns när man känner sig ensam. alltså verkligen den riktiga ensamheten.
inte den man kan känna om man inte har alltför många vänner, eller om man saknar någon eller så.
utan jag menar ensamheten som är i rummet. när det känns som själen i rummet sugs ut så fort man kommer in.
som att rummen blir tomma å utan värde.
jag har den bästa av alla människor jag vet i mitt hjärta, som jag älskar varje dag. å jag har vänner jag tycker jättemycket om. men vart jag än befinner mig så känner jag inte av någon atmosfär.
som att luften står stilla.
som om jag lika gärna hade kunnat vara ensam på en liten eka mitt ute i havet, å ändå så hade det inte varit mer tomt å ödsligt.
jag har väldigt svårt att åka förbi gamla trasiga hus på landet som står övergivna. fönstrena som är helt utblåsta från glas står lixom å gapar mot mig med den där tomheten. när det inte finns liv kvar i huset. det skrämmer mig jättemycket å det är precis den känslan jag får vart jag än går.
det är som att jag är blind. varje kväll säger jag till mig att jag måste börja öppna ögonen å se allt som fortfarande är vackert å som strålar en sån där innerlig varm kärlek.
jag saknar att känna tillgivenheten av en blomma som verkligen vill att jag ska plocka den. att verkligen känna mig manad av världen att låna allt jag vill från den å ge tillbaka det i form av något ännu bättre.
men jag ser inte mycket som uppmanar mig. jag ser inte en dörr å tänker att jag vill gå ut ur den.
antingen ser jag bara en dörr. eller så ser jag att jag skulle vilja gå fram å slå på den tills någon av oss brister.
när klockan ringer på morgonen frågar den inte om jag vill se idag - den säger bara att jag aldrig såg igår.
på kvällarna tänker jag att gått med vidöppna ögon hela dagen utan att ta in ett enda spår å att det är oförskämt mot vem det än är som har gett mig ett liv.
vinden fällde mig en gång för mycket lixom, å att den bedövade mig från det sunda förnuftet som borde säga åt mig att inte ge mig in i stormen igen.
som när man håller handen i jättevarmt vatten, å trots att man vet detta så tar man inte undan den, eftersom det ändå känns kallt, å tillslut inte alls.
en natt gick jag å la mig som en cirkel, men vaknade som en triangel .
fördelen med en cirkel är att man bara kan titta bakåt till en viss punkt, innan man istället hamnat i det som är framåt.
men i en triangel ser man brytningar både bakåt å framåt.
allt handlar väl om infallsvinklar. man kan veckla ut sig som en fjäril eller rulla ihop sig som en dåre.
Rubrik
för att citera: Ikväll är det dags för årets musikgala. Skit i grammisgalan där fjortistjejer med dålig musiksmak bestämmer vinnarna. Här är det musikkunniga som får säga sitt, vilket syns bara genom att titta på nomineringarna."
men jag tycker det är lite märkligt...de nominerade var sådana som veronica maggio, kleerup, amanda jensen, håkan hellström, in flames, hello saferide blablabla.
även om denna gala som ska vara så mycket bättre har en påläst musikkunnig panel som ska säga sitt, finns det så mycket att säga om detta?
amanda jensen har ju en röst visst, men hennes musik är tjatig, å har hon ens skrivit den själv?
håkan hellström är ju stockholmsbögen som tog randigt tillbaka till modet å som alla tonåringar skär sig själva för, så vad spelar det för roll om han blir framröstad av sin tonårsjury, eller om en musikkunnig idiot sitter å säger att han lyckats fånga hela tonårssverige.
veronica maggio skulle kunna sjunga, men istället piper hon som om hon sitter i en råttfälla. hennes texter är annorlunda det kan jag ge henne, men vad spelar det för roll.
å kleerup, vad fan är det? whatever.
Men musik börjar bli precis som mode...det kan vara precis hur snett å förfärligt som helst, men är det något nytt som ingen sett å någon säger att det här det är det nya svarta, så tänker hela världen att det nya är det rätta.
men är det egentligen särskilt mycket som är över huvud taget estetiskt tilldragande?
å isåfall, om det är annorlunda som krävs för att komma nånstans här i världen tycker jag att det är märkligt att folk fortfarande hakar upp sig på negrer å bögar.
inte för att jag såg galan så....
men jag tyckte att det var väldigt märkligt skrivet. att det bara är att kolla på nomineringarna lixom.
å andra sidan finns det ju knappt nån bra ny svensk musik å nominera.
nu lämnar jag detta.
sex drugs & rockn'roll. det är en klyscha, men oj så rätt den är. det hör ihop.
lyssnar på riktigt bra rock ikväll. just nu bad stuff med cactus. (god bless michel för spotify-lånet)
å jag får en farlig lust att ta en massa roliga saker å ligga. hela natten.
men det blir inget med det.
i'm a good girl.
men det vore så himla mycket bättre än å ligga här helt själv. jag saknar michel.
ibland undrar jag vart min ungdom tog vägen. inte fr att jag är så värst gammal, men för mycket dåligt har hänt.
jag undrar varför allt gick så snett. varför det behövde bli så. varför varför. varför har jag inte bara haft möjligheten att vara som man ska va.
jag vill inte dö ung. ibland tror jag att jag ska dö. det gör mig livrädd. att det här var allt.
det har hänt många bra saker i mitt liv. jättebra saker. men så glider det bara bort, innan man kanske riktigt hunnit förstå att det fanns där.
fuck meeee and fuck youuuu
fo real.
jag önskar det kunde göra ont i armen eller nåt istället för i bröstet.
det blir så svårt att andas.
skulle ju kunna gå ut igen å hoppas att en lyftkran ska släppa nåt tungt i mitt huvud, eller att en bil ska köra över mig.
men jag kan strunta i det också för det kommer ändå inte hända.
i just aint wearing that kinda luck!
gårkvällen var hopplöst sorglig. blev ledsen å ville ingenting mer. å natten var lika hopplös å jag kände mig sårad å överlämnad till att skrapa upp mig själv som en mosad insekt på en bilruta.
å pappa glömde bort mig idag.
det var det enda jag hade inplanerat å han glömde bort mig.
idag är jag sårad. ingenting som sägs kan gå förbi eller rakt igenom. det går rakt in. å där gör det ont.
vad hände med sånna där nittiotalsuttryck som 'i'll catch you when you fall' å 'if you cry i cry'.
fåniga uttryck lixom. men skulle nån säga det till mig å mena det skulle jag ändå bli överlycklig.
whatever. det är jobbigt bara. å känna det där såret inne i bröstet å inte veta vad man ska behandla det med.
zdrava
vaknade idag med ren å skär panik, just över det faktum att jag vaknade å att jag hade hela dagen framför mig. å som jag sa till ****** förut idag så har man ju ett visst problem då...om bara en morgon lämnar sånna obehagliga känslor, vad gör inte ett helt liv. å just nu är det en överhängande förfäran.
motherfucker jag har verkligen tappat bort mig.
jag har blivit kraftigt överviktig, jag har sumpat bort min hälsa totalt. jag har cancer. jag har gjort det å det å det å allt för att gräva mig djupare. jag har kanske tillåmed sprayat ditt gräs grönare bara för å va snäll, men när jag skulle måla mitt eget tog färgen slut å nu ligger jag här i det halmtorra gräset på andra sidan. å jag spillde mjölken redan när jag var liten!
jag hällde ut den med mening för å spendera resten av mitt skitliv till att försöka inte gråta över den.
jag bet min hund när jag var fyra. jag blev kolsvart i munnen av hår.
jag klädde ut min lillebror till flicka.
jag stal alla stenar min "vän" samlade på.
jag klippte sönder mina kläder.
målade nagellack på hela insidan av garderoben.
jag var dålig när jag var liten. allt jag gjorde var nästan dåligt.
men jag ansåg att alla lurade mig så jag lurade alla.
å sen fortsatte jag va dålig. jag är fortfarande dålig å jag ångrar det mesta jag nånsin gjort.
men det enda riktigt dåliga jag någonsin gjort är att jag lät michel flytta iväg, iaf utan å få honom å förstå hur mycket ajg behövde honom här, å hur mycket lättare jag hade haft för å fixa mig själv när jag väl kom igång, om han varit här.
men nu går det inte att ändra någonting å jag kan inte klandra honom. jag sa aldrig att jag behövde honom här ett tag till.
jag bara accepterade att han skulle flytta, även om det var jobbigt å acceptera det.
sen förstår jag att han hade flyttat ändå å jag klandrar honom inte jag gör inte det, men jag kan inte sluta klandra mig själv att jag inte försökte få det till att vi skulle planera allt tillsammans istället. att vi hade kunnat hjälpas åt här. att jag skulle ha honom bakom ryggen medans jag jobbade upp till typ heltid. i åtminstone ett halvår tillsammans. det hade gått så mycket mer smärtfritt. nu går allt i så himla små steg för att jag bryts ihop hela tiden. jag blir nere, dålig å avskyvärd.
när han flyttade, det var lixom precis innan min terapi å arbetsträning å allt sånt där verkligen började. det blev verkligen dålig timing. å jag blev ännu sämre än det värsta sämsta nånsin.
i guess i was born bad.
They gave me the benz, before i could drive
Att känna sig ständigt otrygg..det är precis som att gå barfota i vintern. Det blir lixom så kallt att man tillslut inte känner någonting.
när jag var liten var jag varje natt livrädd. låg vaken å undrade när han skulle komma det sär jävla psykfallet. visste ju att han bara ville ha ihjäl mig.
har alltid varit livrädd. å den där otryggheten sitter fortfarande kvar i mig. jag ärfortfarande så himla rädd att jag inte kan sova på nätterna. jag hatar å sova själv. jag är inte rädd för honom längre. men själva rädslan som jag vuxit upp med å dagligen behövde konfrontera sitter som fasthäftad i ryggen på mig. att sova är lixom detsamma som att vara sårbar å hjälplös å jag vill verkligen inte vara ensam. jag vill inte. för jag är för rädd att något ska hända.
jag är rädd å nervös å helt fruktansvärt olycklig.
michel är det lyckligaste jag haft. när jag tänker bakåt så är det som ett varmt sken runt minnena av honom. verkligen som att det var godhet lixom.
men jag tror jag är helt skruvad åt fel håll. å hur mycket jag är vrider på klockan så bara vägrar den att gå bakåt till tiden då jag vekligen kände mig trygg, när han bodde här. innan det ens var på tal att han skulle flytta. när det väl kom på tal blev jag nervös å stressad igen, men innan, strax efter det allra nykäraste hade lagt sig, då var det verkligen det tryggaste av allt. ingen oro om att det skulle försvinna å allt skulle behövas planeras om å stressas.
innan när det bara var som en lugn kärleksvåg. när jag tog bussen till honom å vi var helt panka med skrapade ihop pengar till fröpåsar som vi köpte efter en väldigt solvarm promenad till växthuset, å han tyckte jag var så snygg när jag klädde av mig lite lättare i värmen. då var jag verkligen påväg att känna en riktig trygghet. jag minns verkligen hur det kändes när det lixom öppnade sig en varm värld där jag var bra å omtyckt å omhållen å kär.
jag är fortfarande kär, men hemskt otrygg igen å det är jättejobbigt. önskar bara att det där hade fått hålla i sig.
jag älskar itchy stjärnstopp, å detär så himla olyckligt att det är såhär. varje natt ringer jag å stör honom för att jagär så jävla ledsen, å jag vet att jag måste sluta å att han inte längre kan göra nåt åt det därifrån, men jag vill åtminstone bara höra hans röst när jag inte kan få lägga mig närmare honom i sängen.
söndag redan idag
det blir jobbigare för varje gång, å ibland undrar jag hur länge jag ska stå ut över huvud taget. inte bara gällande det här, utan allt. det har alltid varit såhär. allting rör sig åt olika riktningar utan att nånsin stötas ihop eller smälta samman.
känner mig helt bruten som person å känner mig helt onödig som människa å min plats i geografin är inte fastställd nån särskild stans. för även om jag bor här så är det inte min plats, å ingen person står mig nära en längre period utan att försvinna, ingen familj vet vem jag är, å själv vet jag ingenting.
å jag förstår inte hur jag ska klara mig utan michel igen. å igen å igen.
michel säger att han önskar att jag kunde förbjuda honom att åka, men att jag inte är i den positionen att jag kan.
jag vet inte om jag nånsin varit så uppgiven. å jag vet inte om jag nånsin kommer känna mig annat än i tusen bitar, å i ännu fler olika sorger för jag kan inte hålla fast vid någonting. det är som att allt runt omring mig är en ändlös ocean som sliter sig åt alla olika håll i gigantiska vågor. å jag kan inte hålla fast en enda. det bara rinner ur handen.
