frykowski

Så vad finns det nu för idé att vara en människa som med omsorg tänker på andra å försöker visa vad kärlek är å hur mycket de förtjänar det. Livet är hårt som ett piskslag å man kan egentligen bara hoppas att det ska ta slut innan man har så ont att man ligger på gränsen till att bara nästan vara krossad för alltid.
Jag försöker låtsas som om allting vore något annat å försöker intala mig å min omgivning att det här bara gör en starkare för det har ju judarna sagt. Det som inte dödar härdar. Men de flesta judarna dog, å de efterlevande är snåla sägs det, å tittar ständigt bakom axeln i paranoia om att livet ska stjäla dem på ett ögonblick.
Det är jobbigt att hålla käften å gå vidare. Den enda som vill prata med mig är min psykolog men hon säger ju samma sak till allt. Det är inte mitt fel å jag duger som jag är å jag får inte komma till min rätt. Men man kan ju undra varför alla har försvunnit å varför jag blir sittandes med gråten i halsen efter varje gång jag försökt prata med någon om jag duger så himla bra. Så vad duger jag till då va. hur mycket betyder det egenlöigen att duga enligt samhället?
Jag vill duga för dom jag tycker om. Vill mer än duga. Vill att de självmant ska yttra sin kärlek för att dom ser hur mycket jag försöker visa uppskattning. Eller så är även min uppskattning bristfällig. men jag brukar försöka tänka på dom små sakerna. som ett litet brev, eller en gåva eller ett ord om att jag alltid finns kvr. Men det är inte så värst lätt att få tillfälle att visa vad man känner när allting alltid går på tid.
Michel tillexempel. Det finns sällan tid till att prata särskilt länge över telefon, inte tillräckligt länge för att några större känslor ska få plats att spelas upp, å det tycker jag är jättejobbigt. även om det är svårt att uttrycka sig i en telefon. men Det är kyligt här hemma som det är, å den lilla tid jag får spendera med michels röst skulle jag vilja vara översvämmande av kärlek, då läget som det är med ett hav emellan oss gör den fysiska kärleken ytterst bristfällig. Men tiden tickar fortare är talförmågan. Förr delade vi så mycket, för vi va ansikte mot ansikte å världen var snarare vårt hem än det som kom emellan oss, å jag saknar det så mycket att jag vill gräva sönder marken jag nu ensam står på i ren protest för att den gjort mig så illa sen michel inte längre stod bredvid.
Jag får säga det här ist. Även om jag allra helst skulle vilja ligga med huvudet på michels bröst å säga det till hans direkta person. Men Om någon överhuvudtaget läser min otäcka blogg så är det nog ingen annan än michel. så här är en kort demonstraion om hur mycket du betyder för mig. å en utav anledningarna till att jag känner mig manad att uttrycka det är eftersom jag just besökte dig, å har känt mig oerhört tom å sorgsen sedan jag åkte, å att det varit hemskt svårt att va så ensam med det. men en annan anledning är också att jag tyckte att vi hade det väldigt fint, å att jag vill att du ska veta att även när vi är isär så florerar samma känslor inom mig för dig, å att ingenting utav det förloras eller trängs undan på vägen hem.
Jag var så himla trasig när jag träffade dig, å det vet du ju….men du skrev till mig där i början omkring att jag alltid kan höra av mig till dig om jag behöver prata, eller behöver sällskap. Jag har försökt ganska mycket men du har inte riktigt varit tillgänglig för att prata med mig om sånt jag behöver lätta mitt hjärta om, å inte heller du har kunnat lätta ditt hjärta så mycket till mig. men jag förstår att ditt jobb kräver dig på väldigt mycket energi å att ett telefonsamtal från mig som söker stöd å närhet kanske inte är det enklaste. du har ett väldigt upptaget å i många vinklar godartat arbetsliv. Men Jag önskar att jag fortfarande fick prata med dig så. å jag önskar att du för din egen skull lät dig ha tid till att tänka på hur du känner inför saker å ting, å att dina känslor inte blir överkörda å undanträngda av din upptagenhet. Att du fortfarande kunde lyssna å känna med mig så som jag alltid känner med dig.
Jag vet att vi älskar varandra väldigt mycket, för jag känner verkligen att vi gör det. Men jag vill inte att tid å avstånd ska skala av vår närhet till något som vi inte känner igen. Å jag vill definitivt inte att vi ska börja känna igen det som vi egentligen inte känner igen bara för att det är vad vi börjar bli vana med. För det är ingen bra sak att känna igen sig i.
Jag vill att du ska vara den som står mig närmast i hela världen för du är det enda som jag någonsin älskat så mycket, att om allt i mitt liv skulle gå snett å fel, men jag fortfarande hade dig, skulle jag anse att jag hade allting kvar. Men om allting i mitt liv skulle gå i rätt riktning å vara helt fantastiskt, men jag förlorade dig, skulle jag ändå stå helt tomhänt.
 Å du är den enda som jag så svart på vitt någonsin kunnat utpeka som det allra underbaraste jag har fått uppleva.


Det är så tråkigt att alla relationer man har till folk av olika slag suddas ut till en tunn linje av sårbarhet, punktvis utspridd längst en massiv barriär av tidpress, som fortplantas av ekonomisk törst, djungelns lag, å samhällets långa retsticka till finger.
Känns som jag håller fast i en liten tygände på en tröja å släpar mig efter å ber hela världen om att få en sekund att stå still å säga hej, du betyder allt för mig. Det gör ni allihopa. Så säg hej till mig å säg vad jag betyder också. Det som inte uttrycks i handling borde för kärlekens å vänskapens skull uttryckas i ord. Sker inget av det blir man förvillad å finner sig själv på en oväntad sida av ett staket