frykowski

nu är det bara timmar tills michel åker. jag vet inte vad jag ska säga. det är som att det inte finns nånting kvar när han är borta. jag kan stirra ut genom fönstret å inte se nånting. eller stirra på människor, men vad dom än uttrycker så ser det bara helt blankt ut. 
det blir jobbigare för varje gång, å ibland undrar jag hur länge jag ska stå ut över huvud taget. inte bara gällande det här, utan allt. det har alltid varit såhär. allting rör sig åt olika riktningar utan att nånsin stötas ihop eller smälta samman.
känner mig helt bruten som person å känner mig helt onödig som människa å min plats i geografin är inte fastställd nån särskild stans. för även om jag bor här så är det inte min plats, å ingen person står mig nära en längre period utan att försvinna, ingen familj vet vem jag är, å själv vet jag ingenting.
å jag förstår inte hur jag ska klara mig utan michel igen. å igen å igen.
michel säger att han önskar att jag kunde förbjuda honom att åka, men att jag inte är i den positionen att jag kan.
jag vet inte om jag nånsin varit så uppgiven. å jag vet inte om jag nånsin kommer känna mig annat än i tusen bitar, å i ännu fler olika sorger för jag kan inte hålla fast vid någonting. det är som att allt runt omring mig är en ändlös ocean som sliter sig åt alla olika håll i gigantiska vågor. å jag kan inte hålla fast en enda. det bara rinner ur handen.