frykowski

herbs will get you through times with no money, better than money will take you through times with no herbs

det är svårt att förklara hur dagarna känns när man känner sig ensam. alltså verkligen den riktiga ensamheten.
inte den man kan känna om man inte har alltför många vänner, eller om man saknar någon eller så.
utan jag menar ensamheten som är i rummet. när det känns som själen i rummet sugs ut så fort man kommer in.
som att rummen blir tomma å utan värde.
jag har den bästa av alla människor jag vet i mitt hjärta, som jag älskar varje dag. å jag har vänner jag tycker jättemycket om. men vart jag än befinner mig så känner jag inte av någon atmosfär.
som att luften står stilla.
som om jag lika gärna hade kunnat vara ensam på en liten eka mitt ute i havet, å ändå så hade det inte varit mer tomt å ödsligt.
jag har väldigt svårt att åka förbi gamla trasiga hus på landet som står övergivna. fönstrena som är helt utblåsta från glas står lixom å gapar mot mig med den där tomheten. när det inte finns liv kvar i huset. det skrämmer mig jättemycket å det är precis den känslan jag får vart jag än går.
det är som att jag är blind. varje kväll säger jag till mig att jag måste börja öppna ögonen å se allt som fortfarande är vackert å som strålar en sån där innerlig varm kärlek.
jag saknar att känna tillgivenheten av en blomma som verkligen vill att jag ska plocka den. att verkligen känna mig manad av världen att låna allt jag vill från den å ge tillbaka det i form av något ännu bättre.
men jag ser inte mycket som uppmanar mig. jag ser inte en dörr å tänker att jag vill gå ut ur den.
antingen ser jag bara en dörr. eller så ser jag att jag skulle vilja gå fram å slå på den tills någon av oss brister.
när klockan ringer på morgonen frågar den inte om jag vill se idag - den säger bara att jag aldrig såg igår.
på kvällarna tänker jag att gått med vidöppna ögon hela dagen utan att ta in ett enda spår å att det är oförskämt mot vem det än är som har gett mig ett liv.
vinden fällde mig en gång för mycket lixom, å att den bedövade mig från det sunda förnuftet som borde säga åt mig att inte ge mig in i stormen igen.
som när man håller handen i jättevarmt vatten, å trots att man vet detta så tar man inte undan den, eftersom det ändå känns kallt, å tillslut inte alls.
en natt gick jag å la mig som en cirkel, men vaknade som en triangel .
fördelen med en cirkel är att man bara kan titta bakåt till en viss punkt, innan man istället hamnat i det som är framåt.
men i en triangel ser man brytningar både bakåt å framåt.
allt handlar väl om infallsvinklar. man kan veckla ut sig som en fjäril eller rulla ihop sig som en dåre.