frykowski

Att känna sig ständigt otrygg..det är precis som att gå barfota i vintern. Det blir lixom så kallt att man tillslut inte känner någonting.
när jag var liten var jag varje natt livrädd. låg vaken å undrade när han skulle komma det sär jävla psykfallet. visste ju att han bara ville ha ihjäl mig.
har alltid varit livrädd. å den där otryggheten sitter fortfarande kvar i mig. jag ärfortfarande så himla rädd att jag inte kan sova på nätterna. jag hatar å sova själv. jag är inte rädd för honom längre. men själva rädslan som jag vuxit upp med å dagligen behövde konfrontera sitter som fasthäftad i ryggen på mig. att sova är lixom detsamma som att vara sårbar å hjälplös å jag vill verkligen inte vara ensam. jag vill inte. för jag är för rädd att något ska hända.
jag är rädd å nervös å helt fruktansvärt olycklig.
michel är det lyckligaste jag haft. när jag tänker bakåt så är det som ett varmt sken runt minnena av honom. verkligen som att det var godhet lixom.
men jag tror jag är helt skruvad åt fel håll. å hur mycket jag är vrider på klockan så bara vägrar den att gå bakåt till tiden då jag vekligen kände mig trygg, när han bodde här. innan det ens var på tal att han skulle flytta. när det väl kom på tal blev jag nervös å stressad igen, men innan, strax efter det allra nykäraste hade lagt sig, då var det verkligen det tryggaste av allt. ingen oro om att det skulle försvinna å allt skulle behövas planeras om å stressas.
innan när det bara var som en lugn kärleksvåg. när jag tog bussen till honom å vi var helt panka med skrapade ihop pengar till fröpåsar som vi köpte efter en väldigt solvarm promenad till växthuset, å han tyckte jag var så snygg när jag klädde av mig lite lättare i värmen. då var jag verkligen påväg att känna en riktig trygghet. jag minns verkligen hur det kändes när det lixom öppnade sig en varm värld där jag var bra å omtyckt å omhållen å kär.
jag är fortfarande kär, men hemskt otrygg igen å det är jättejobbigt. önskar bara att det där hade fått hålla i sig.
jag älskar itchy stjärnstopp, å detär så himla olyckligt att det är såhär. varje natt ringer jag å stör honom för att jagär så jävla ledsen, å  jag vet att jag måste sluta å att han inte längre kan göra nåt åt det därifrån, men jag vill åtminstone bara höra hans röst när jag inte kan få lägga mig närmare honom i sängen.