frykowski

vaknade idag med ren å skär panik, just över det faktum att jag vaknade å att jag hade hela dagen framför mig. å som jag sa till ****** förut idag så har man ju ett visst problem då...om bara en morgon lämnar sånna obehagliga känslor, vad gör inte ett helt liv. å just nu är det en överhängande förfäran.
motherfucker jag har verkligen tappat bort mig.
jag har blivit kraftigt överviktig, jag har sumpat bort min hälsa totalt. jag har cancer. jag har gjort det å det å det å allt för att gräva mig djupare. jag har kanske tillåmed sprayat ditt gräs grönare bara för å va snäll, men när jag skulle måla mitt eget tog färgen slut å nu ligger jag här i det halmtorra gräset på andra sidan. å jag spillde mjölken redan när jag var liten!
jag hällde ut den med mening för å spendera resten av mitt skitliv till att försöka inte gråta över den.
jag bet min hund när jag var fyra. jag blev kolsvart i munnen av hår.
jag klädde ut min lillebror till flicka.
jag stal alla stenar min "vän" samlade på.
jag klippte sönder mina kläder.
målade nagellack på hela insidan av garderoben.
jag var dålig när jag var liten. allt jag gjorde var nästan dåligt.
men jag ansåg att alla lurade mig så jag lurade alla.
å sen fortsatte jag va dålig. jag är fortfarande dålig å jag ångrar det mesta jag nånsin gjort.
men det enda riktigt dåliga jag någonsin gjort är att jag lät michel flytta iväg, iaf utan å få honom å förstå hur mycket ajg behövde honom här, å hur mycket lättare jag hade haft för å fixa mig själv när jag väl kom igång, om han varit här.
men nu går det inte att ändra någonting å jag kan inte klandra honom. jag sa aldrig att jag behövde honom här ett tag till.
jag bara accepterade att han skulle flytta, även om det var jobbigt å acceptera det.
sen förstår jag att han hade flyttat ändå å jag klandrar honom inte jag gör inte det, men jag kan inte sluta klandra mig själv att jag inte försökte få det till att vi skulle planera allt tillsammans istället. att vi hade kunnat hjälpas åt här. att jag skulle ha honom bakom ryggen medans jag jobbade upp till typ heltid. i åtminstone ett halvår tillsammans. det hade gått så mycket mer smärtfritt. nu går allt i så himla små steg för att jag bryts ihop hela tiden. jag blir nere, dålig å avskyvärd.
när han flyttade, det var lixom precis innan min terapi å arbetsträning å allt sånt där verkligen började. det blev verkligen dålig timing. å jag blev ännu sämre än det värsta sämsta nånsin.
i guess i was born bad.