Vardagsångest
det finns saker som inte riktigt är problem, men heller ingenting att bara se förbi. saker som stör som små små naglar i ett par skavda ögon som kanske inte verkar så värst farligt för stunden, men lägger man ihop hela dagens små stunder av vardagsångest så lär det ju ha någon slags verkan över stressnivån.
eftersom jag varken är särskilt förutseende eller taktisk, å alldeles för tankspridd å övertrött kan jag inte hantera dessa situationer med särskilt mycket heder i behåll.
jag gör bort mig ett tjugotal gånger om dagen, till följd av min ovarsamhet.
det som kanske retar upp mig mest är det där med frukost. jag har aldrig gillat det, men som ett steg i rätt rikting har jag börjat försöka tvinga mig till det iaf ett par dagar i veckan. men ofta slutar det som följande :
jag börjar dagen med att svamla lite för mig själv innan jag inser att jag både är den som talar å den som svarar, å den som tillslut rycker in å säger att det får vara nog. "hör jag inte att du pratar med mig själv, du som är jag!!...
jag går upp, ramlar in i väggen, river ner lampan, skriker till av smärta, gråter över att jag vaknat å letar mig fram till köket. men det finns inget å äta.. tillslut hittar jag bröd. i frysen...FRYSEN.
det finns så väldigt få saker som gör mig mer irritterad än fryst bröd. ursinnig hukar jag mig ner framför ugnen, stirrar in i den å gråter. där sitter jag i något som känns som en halv dag. när jag tar ut brödet är det förstört. för ugnen är för varm. hur kall den än är.
jag slänger brödet. plågar i mig en halv näringsdryck å går vidare med livet. Men det påverkar hela morgonen.
å hur många gånger om dagen pratar man inte med någon, som upprepar saker den så många gånger tidigare sagt? ibland långa historier. det kryper i kroppen...ibland vill jag skrika åt den att snälla snälla bespara mig upprepningarna. men det gör jag inte.
man sitter där å plågas. flera minuter känns som dagar, å vid tillfället den är klar har man suttit å tänkt på så mycket annat att man inte på ett naturligt sätt kan hoppa in i samtalet igen. man ger ifrån sig ett tveksamt skratt, utan att egentligen veta om det passar sig. det märks att man inte har lyssnat. å det ser inge bra ut.
jo förresten, idag har jag ju hunnit förstöra en liten pojkes liv också. 5 år eller nåt. men han får skylla sig själv om han springer runt å leker å får för sig å dyka under dörren på min provhytt, när jag råkar stå i endast linne å ett par, i stort sett helt genomskinliga trosor. it was quite a show, i imagine, från perspektivet av en femåring på knän.
peace motherfuckers å kvällens låt är the who - overture
eftersom jag varken är särskilt förutseende eller taktisk, å alldeles för tankspridd å övertrött kan jag inte hantera dessa situationer med särskilt mycket heder i behåll.
jag gör bort mig ett tjugotal gånger om dagen, till följd av min ovarsamhet.
det som kanske retar upp mig mest är det där med frukost. jag har aldrig gillat det, men som ett steg i rätt rikting har jag börjat försöka tvinga mig till det iaf ett par dagar i veckan. men ofta slutar det som följande :
jag börjar dagen med att svamla lite för mig själv innan jag inser att jag både är den som talar å den som svarar, å den som tillslut rycker in å säger att det får vara nog. "hör jag inte att du pratar med mig själv, du som är jag!!...
jag går upp, ramlar in i väggen, river ner lampan, skriker till av smärta, gråter över att jag vaknat å letar mig fram till köket. men det finns inget å äta.. tillslut hittar jag bröd. i frysen...FRYSEN.
det finns så väldigt få saker som gör mig mer irritterad än fryst bröd. ursinnig hukar jag mig ner framför ugnen, stirrar in i den å gråter. där sitter jag i något som känns som en halv dag. när jag tar ut brödet är det förstört. för ugnen är för varm. hur kall den än är.
jag slänger brödet. plågar i mig en halv näringsdryck å går vidare med livet. Men det påverkar hela morgonen.
å hur många gånger om dagen pratar man inte med någon, som upprepar saker den så många gånger tidigare sagt? ibland långa historier. det kryper i kroppen...ibland vill jag skrika åt den att snälla snälla bespara mig upprepningarna. men det gör jag inte.
man sitter där å plågas. flera minuter känns som dagar, å vid tillfället den är klar har man suttit å tänkt på så mycket annat att man inte på ett naturligt sätt kan hoppa in i samtalet igen. man ger ifrån sig ett tveksamt skratt, utan att egentligen veta om det passar sig. det märks att man inte har lyssnat. å det ser inge bra ut.
jo förresten, idag har jag ju hunnit förstöra en liten pojkes liv också. 5 år eller nåt. men han får skylla sig själv om han springer runt å leker å får för sig å dyka under dörren på min provhytt, när jag råkar stå i endast linne å ett par, i stort sett helt genomskinliga trosor. it was quite a show, i imagine, från perspektivet av en femåring på knän.
peace motherfuckers å kvällens låt är the who - overture
My A-Didas
jag vill att michel ska ha på sig dom här, vi lyssnar på skynyrd.
jag börjar klä av mig, sen ligger vi med varandra.
http://www.sneakersnstuff.com/system/search/product.asp?id=9505&container=482&
jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till skotrenden.
Nyupplagorna på NIKE's obehagligt sexiga airforce1, dunk high, Adidas' superstar, å REEBOKS' Freestyle, som exempel, passar väl på pridefestivalen, eller om man försöker vara lite flippad. (är du genuint flippad så tar du dock på dig sockeplast.)eller om du är en riktigt pothead eller syraflummare. men då är det ju för att färgerna förstår sig på dig.
Annars tycker jag att alla dessa färger, å leopardmönster å glitter är en skam för något så rent å vackert som ett par vita Sneakers, hi-top, old-school.
dessa skor ska inte vara roliga å lekfulla, de ska vara respekt å sex.
Det finns dock ett undantag. å det är den enda jag träffat som har sån pondus över den typ av färgglada skor att han kan tämja ett par, förslagsvis, lila skor.
Andree foxenstierna.
Men det är få förunnat. å för att inte se jävligt fånig ut i sina skor ska man kanske ha i åtanke vad man kan bära upp.
Jag tycker det är hemskt att se 15-åringar springa omkring med för tajta byxor för deras kroppsbyggnad, bara för att det ska vara tajt, ett tragiskt dåligt sminkat ansikte, för korta jackor, för nej tack! jag vill inte se er crack, bitches.
å till den ogenomtänkta klädseln har de ett par typ leopardmönstrade adidas, i någon egentligen klassisk modell. hela poängen med ett par schyssta pluck skadas!
det är tråkigt för skofantasten när man vill köpa ett par klassiska vita skor, som aldrig någonsin går ur tiden, så finns det bara regnbågens skor. Å råkar man hitta ett par som till synes ser riktigt oldschool ut, så dyker det snabbt upp små små justeringar, men som ändå förändrar hela skon till något helt anna än sitt ursprung.
Det finns ju såklart de förändringar, å de färger som funkar alldeles utmärkt. men det finns faktiskt gränser.
jag vet, man måste följa med sin tid, men kan ingenting bara få vara helt naket, å helt underbart cleeeeant.
michel är den i världen som passar allra bäst i klassiska sneakers. i love it. han är så jävla sexig i sina nya adidas. men han kan verkligen klä upp pumadojjorna också. det ser smidigt ut. ibland vill jag verkligen ligga med honom så fort jag ser honom i sina skor. (även om det är ganska troligt att jag ville det redan innan)
i sommras försökte jag öppna nya riktningar i min skoväg. använde endel kilklackar. jag trivdes helt ok. å jag får helt klart snygga ben i det. men jag insåg efter ett tag att min önskan att på något sätt ibland passa i att klä mig riktigt kvinnligt, å kanske en aning vuxet, inte på långa vägar kommer ikapp min önskan om att ha ett par nya sneakers för varje dag.
White, Shiny, and soo very lovely.
Walker
Idag fick jag veta att en av Visbys original har släckt ögonen för sista gången. kolat å överlämnat ett visst tomrum, som kändes så fort jag fick reda på det.
Han hade många namn, men de flesta kände till honom som 'Walker'.
Walker var en vildvuxen man med trasiga kläder, å man såg honom aldrig, eller ytterst sällan annat än i rörelse.
Därav namnet. Han gick hela tiden, å man kunde se honom precis vart som helst.
Det sägs att han rökte frigolit, att han gick på amfetamin, heroin, ja i stort sett allt. Men han var den tysta, å den harmlösa av visbys elitpundare.
Jag har pratat med honom en gång, i somras. En synnerligen udda kväll. Jag var påväg hem, en aningens berusad, å insåg att jag hade en väldig massa människor i följe. En snubbe slet tag i mig å skrek till sina vänner, 'kolla, hon ser exakt ut som frankrikes presidents fru' han började fråga ut mig om mitt utseende, å jag sa att jag varken hade nåt att säga om vare sig mitt eget, eller frun till frankrikes president. Han ville inte sluta tjata, å jag hade vissa problem med att komma bort från dom. Då dök en oerhört feminin man upp, som såg läskigt utomjordisk ut. han hade en snäll framtoning, men jag tyckte ändå han var bland det läskigaste jag sett. han sa åt dom andra, vilket var mycket snällt, å tillslut gick dom. jag fortsatte gå, men märkte strax att den där mannen följde efter mig, å på något sätt verkade tycka att han sällskapade med mig. han dansade runt, ballerinaaktigt, å det syntes långa vägar att han var en teatermänniska. han sa rakt ut att jag inte behövde oroa mig för nåt, för han var ändå bög. vilket jag redan gissat. men han var eormt störande, å han var som ett jävla plåster. han frågade om å om igen vart vi var påväg, varpå jag stannade upp å sa att han var påväg hem till sig, å jag var påväg till mig. men han kunde inte förstå. han såg faktiskt helt nollställd ut.
det var då vi gick förbi Walker, som för första gången började prata med mig. Hej skrek han, hej du! jag stannade till vid honom å tänkte att om jag verkade upptagen tills Timas skulle ringa å ge mig hans portkod, så kanske bögen skulle tröttna å bara dra åt helvete. Walker frågade vad jag gick på. jag svarade inte. Han frågade om jag ville ha koks, å om jag visste nån som sålde brass. vi pratade lite hit å dit, å jag nämnde nåt om att man alltid ser honom gå överallt. han sa att han aldrig är påväg nånstans, men att han gillar tiden i gryningen, när fåglarna börjar sväva runt över stan. Bögen gick inte. Han stog bara å stirrade på mig. jag började faktiskt bli livrädd. han såg ut som något man inbillar sig. typ som ett samvete, eller en ångest eller nåt annat flyktigt, som helt pötsligt intagit fastare form å går bredvid en hela tiden. bara stirrar, å ser helt nollställt ut, tills man själv fyllt ut det med en känsla. vid det här laget ville jag bara hem. jag kände mig livrädd å han blev mer å mer sjuk i sitt beteende. dansade som nån slags bög-älva. en skallig tingeling med gigantiska ögon. riktigt äckligt. jag började gå uppåt, å försökte få tag på timas, som jag lovat gå införbi. å det kändes också bra, för skulle jag gå direkt hem till mig skulle han se vart jag bodde, vilket jag till alla pris ville undvika. jag kom fram till porten, hade fått koden å allt. nu sa jag åt bögen på allvar att han skulle gå hem till sig, å jag skulle gå in genom dörren. då började han bråka ganska agressivt om både det ena å det andra. han tyckte sig kunna se saker i mina ansiktsuttryck, sa han. att han visste vad jag hade för problem and so on. timas stog uppe i fönstret å skrattade å tyckte att det var helkul när jag tillslut skrek 'HEJDÅ' å smällde igen porten rakt i ansiktet på teaterbögen. vad skulle jag göra då. jag finner det märkligt att någon bara kan börja följa efter en sådär, å tro sig vara en självklar del av något. det var den kvällen jag pratade med Walker iaf. Han ville att jag skulle lova att hälsa på honom varje gång jag gick förbi honom. jag hälsade nästa gång jag såg honom. han hälsade inte tillbaka. det är riktigt sorgligt att han inte längre ska vandra visbys gator faktiskt.
Han hade många namn, men de flesta kände till honom som 'Walker'.
Walker var en vildvuxen man med trasiga kläder, å man såg honom aldrig, eller ytterst sällan annat än i rörelse.
Därav namnet. Han gick hela tiden, å man kunde se honom precis vart som helst.
Det sägs att han rökte frigolit, att han gick på amfetamin, heroin, ja i stort sett allt. Men han var den tysta, å den harmlösa av visbys elitpundare.
Jag har pratat med honom en gång, i somras. En synnerligen udda kväll. Jag var påväg hem, en aningens berusad, å insåg att jag hade en väldig massa människor i följe. En snubbe slet tag i mig å skrek till sina vänner, 'kolla, hon ser exakt ut som frankrikes presidents fru' han började fråga ut mig om mitt utseende, å jag sa att jag varken hade nåt att säga om vare sig mitt eget, eller frun till frankrikes president. Han ville inte sluta tjata, å jag hade vissa problem med att komma bort från dom. Då dök en oerhört feminin man upp, som såg läskigt utomjordisk ut. han hade en snäll framtoning, men jag tyckte ändå han var bland det läskigaste jag sett. han sa åt dom andra, vilket var mycket snällt, å tillslut gick dom. jag fortsatte gå, men märkte strax att den där mannen följde efter mig, å på något sätt verkade tycka att han sällskapade med mig. han dansade runt, ballerinaaktigt, å det syntes långa vägar att han var en teatermänniska. han sa rakt ut att jag inte behövde oroa mig för nåt, för han var ändå bög. vilket jag redan gissat. men han var eormt störande, å han var som ett jävla plåster. han frågade om å om igen vart vi var påväg, varpå jag stannade upp å sa att han var påväg hem till sig, å jag var påväg till mig. men han kunde inte förstå. han såg faktiskt helt nollställd ut.
det var då vi gick förbi Walker, som för första gången började prata med mig. Hej skrek han, hej du! jag stannade till vid honom å tänkte att om jag verkade upptagen tills Timas skulle ringa å ge mig hans portkod, så kanske bögen skulle tröttna å bara dra åt helvete. Walker frågade vad jag gick på. jag svarade inte. Han frågade om jag ville ha koks, å om jag visste nån som sålde brass. vi pratade lite hit å dit, å jag nämnde nåt om att man alltid ser honom gå överallt. han sa att han aldrig är påväg nånstans, men att han gillar tiden i gryningen, när fåglarna börjar sväva runt över stan. Bögen gick inte. Han stog bara å stirrade på mig. jag började faktiskt bli livrädd. han såg ut som något man inbillar sig. typ som ett samvete, eller en ångest eller nåt annat flyktigt, som helt pötsligt intagit fastare form å går bredvid en hela tiden. bara stirrar, å ser helt nollställt ut, tills man själv fyllt ut det med en känsla. vid det här laget ville jag bara hem. jag kände mig livrädd å han blev mer å mer sjuk i sitt beteende. dansade som nån slags bög-älva. en skallig tingeling med gigantiska ögon. riktigt äckligt. jag började gå uppåt, å försökte få tag på timas, som jag lovat gå införbi. å det kändes också bra, för skulle jag gå direkt hem till mig skulle han se vart jag bodde, vilket jag till alla pris ville undvika. jag kom fram till porten, hade fått koden å allt. nu sa jag åt bögen på allvar att han skulle gå hem till sig, å jag skulle gå in genom dörren. då började han bråka ganska agressivt om både det ena å det andra. han tyckte sig kunna se saker i mina ansiktsuttryck, sa han. att han visste vad jag hade för problem and so on. timas stog uppe i fönstret å skrattade å tyckte att det var helkul när jag tillslut skrek 'HEJDÅ' å smällde igen porten rakt i ansiktet på teaterbögen. vad skulle jag göra då. jag finner det märkligt att någon bara kan börja följa efter en sådär, å tro sig vara en självklar del av något. det var den kvällen jag pratade med Walker iaf. Han ville att jag skulle lova att hälsa på honom varje gång jag gick förbi honom. jag hälsade nästa gång jag såg honom. han hälsade inte tillbaka. det är riktigt sorgligt att han inte längre ska vandra visbys gator faktiskt.
wacco
jag kan inte riktigt svara för varför, men jag har en tendens att ljuga väldigt hårt på morgonen, när jag prcis vaknat.
faktum är att jag inte har en susning om vad jag pratar om. men jag tycks alltid ha svar på tal. fråga mig vad du vill, å jag svarar vad jag vill. ibland inser jag under svaret att jag yrar, å då ursäktar jag mig.
men det blir lite konstigt när den jag pratar med inte vet om att jag nyss vaknat. som häromdagen när min vän linda ringde mig. så börjar jag helt plötsligt prata om att jag måste börja styra inör att michel flyttar hem.
hon frågade förvirrat: men ska han inte gå klart sin utbildning? ska han flytta hem?
varpå jag säger, oj nej, nej det ska han inte. jag bara yrar.
vilket kan låta märkligt om man inte vet om att jag nyss vaknat, å att jag alltid är totalt sinnesförvirrad de närmsta tio minuterna. nej jag bara yrar..så kan man ju inte säga helt plötsligt när man pratar. det verkar ju helskumt.
jag har för vana att alltid ringa michel när jag råkar vakna tidigt, å det förvånar mig att jag alls kan slå hans nummer rätt med tanke på hur väck jag är, men det tycks sitta mer inpräntat än vanlig talförmåga. jag kommer alltid rätt, å vad jag än säger minuterna därefter är i stort sett ren å skär lögn.
imorse sa jag att jag var tvungen å sluta för att jag skulle ta ut en blåbärspaj ur ugnen. det minns jag klart å tydligt eftersom jag, när vi lagt på insåg att jag fortfarande låg i sängen, å inte alls hade en paj i ugnen.
jag kan i stort sett börja prata om vad som helst. vilket michel ofta har fått erfara.
han ser mig som ett stort skämt på morgonen. ligger å skrattar sig själv till döds medans jag rent ursinnigt skriker både det ena å det andra.
det är en dödssynd att väcka mig.
jag fasar inför den dag då jag råkar slå fel nummer. det kommer hända, å jag kommer göra bort mig totalt
faktum är att jag inte har en susning om vad jag pratar om. men jag tycks alltid ha svar på tal. fråga mig vad du vill, å jag svarar vad jag vill. ibland inser jag under svaret att jag yrar, å då ursäktar jag mig.
men det blir lite konstigt när den jag pratar med inte vet om att jag nyss vaknat. som häromdagen när min vän linda ringde mig. så börjar jag helt plötsligt prata om att jag måste börja styra inör att michel flyttar hem.
hon frågade förvirrat: men ska han inte gå klart sin utbildning? ska han flytta hem?
varpå jag säger, oj nej, nej det ska han inte. jag bara yrar.
vilket kan låta märkligt om man inte vet om att jag nyss vaknat, å att jag alltid är totalt sinnesförvirrad de närmsta tio minuterna. nej jag bara yrar..så kan man ju inte säga helt plötsligt när man pratar. det verkar ju helskumt.
jag har för vana att alltid ringa michel när jag råkar vakna tidigt, å det förvånar mig att jag alls kan slå hans nummer rätt med tanke på hur väck jag är, men det tycks sitta mer inpräntat än vanlig talförmåga. jag kommer alltid rätt, å vad jag än säger minuterna därefter är i stort sett ren å skär lögn.
imorse sa jag att jag var tvungen å sluta för att jag skulle ta ut en blåbärspaj ur ugnen. det minns jag klart å tydligt eftersom jag, när vi lagt på insåg att jag fortfarande låg i sängen, å inte alls hade en paj i ugnen.
jag kan i stort sett börja prata om vad som helst. vilket michel ofta har fått erfara.
han ser mig som ett stort skämt på morgonen. ligger å skrattar sig själv till döds medans jag rent ursinnigt skriker både det ena å det andra.
det är en dödssynd att väcka mig.
jag fasar inför den dag då jag råkar slå fel nummer. det kommer hända, å jag kommer göra bort mig totalt
Nature is a whore
varför ska alltid naturprogram ge en känsla av obhag?
det har under ett par tillfällen dom senaste veckorna visats några olika program som jag bara av en händelse råkat se.
en gång handlade det om väder
en gång om växthuseffekterna å jorden i sin begynnelse
en gång handlade det bla om dinosaurier och lite allmänt annat sådär.
å jag kan verkligen helt ärligt säga att det som skrämmer mig långt mer än läskiga filmer som visas, å nyheter å i stort sett allt på tv, är naturprogram.
även om det handlar om liv å grunden till liv å fjärilar n that shit, så är det alltid skräckjagande musik, närbilder å en kamera som får en att känna sig jagad. man får alltid en känsla av att det i grund å botten alltid vinklas mot slutet av hela mänskligheten. handlar det om dinosaurier så drar dom jämförelser över hur vi skulle ha klarat oss i den miljön. vilket vi inte hade gjort. vi hade dött ut.
handlar det om vädret så berättar dom om hur obotliga konsekvenser det kan bli för mänskligheten av molnpreparering.
å tillsammans med timelapsefilmade moln som tycks sugas ut i intet, för att sedan blossa upp från ingenstans spelas beethoven på hög nivå, tillsammans med en berättarröst lika djup å skrovlig som ekot av en rökhosta i en mörk bergsgrotta, som säger att vi inte klarar oss bättre nu än vad vi gjorde för tusen år sedan, trots dagens teknik.
bilden tonar över till rymdfoton där tornados sveper över jorden å jämförelser dras mellan jorden å jupiter, som har en fruktansvärt stor orkan som går runt den år ut å år in - lika stor att den skulle kunna svälja hela jorden.
så ja, vi måste ju akta oss. för det finns ju förmodligen en väldigt stor risk att jorden hamnar så nära jupiter att vi sugs in i dess orkan. De vill också göra väldigt klart för oss att solen, en av de krafter som är orsak till allt liv, en gång kommer vara den som tar död på oss, å gör jorden obeboelig, då den kommer svälla upp och bränna sönder allt i sin väg.
när det handlar om växthuseffekten berättar de hur vi inte skulle klara oss länge, även med bara ett par graders temperaturskillnad. men så plötsligt, i ett program sade de, vilket var första gången man fick höra något annat än domedagssånger, att vi kommer inte ta död på jorden, vi kommer ta död på oss själva, men jorden kommer återhämta sig.
efter två miljoner år.
no worries then.
naturprogram är iaf det obehagligaste jag vet. jag blir rädd för att gå utanför dörren. för där finns jorden, å naturen.
så himla läskigt. men varför kan man inte skildra liv, utan att samtidigt skildra död? varför måste dom slänga upp i ansiktet på mig att jag ska brännas till döds av solen!
det har under ett par tillfällen dom senaste veckorna visats några olika program som jag bara av en händelse råkat se.
en gång handlade det om väder
en gång om växthuseffekterna å jorden i sin begynnelse
en gång handlade det bla om dinosaurier och lite allmänt annat sådär.
å jag kan verkligen helt ärligt säga att det som skrämmer mig långt mer än läskiga filmer som visas, å nyheter å i stort sett allt på tv, är naturprogram.
även om det handlar om liv å grunden till liv å fjärilar n that shit, så är det alltid skräckjagande musik, närbilder å en kamera som får en att känna sig jagad. man får alltid en känsla av att det i grund å botten alltid vinklas mot slutet av hela mänskligheten. handlar det om dinosaurier så drar dom jämförelser över hur vi skulle ha klarat oss i den miljön. vilket vi inte hade gjort. vi hade dött ut.
handlar det om vädret så berättar dom om hur obotliga konsekvenser det kan bli för mänskligheten av molnpreparering.
å tillsammans med timelapsefilmade moln som tycks sugas ut i intet, för att sedan blossa upp från ingenstans spelas beethoven på hög nivå, tillsammans med en berättarröst lika djup å skrovlig som ekot av en rökhosta i en mörk bergsgrotta, som säger att vi inte klarar oss bättre nu än vad vi gjorde för tusen år sedan, trots dagens teknik.
bilden tonar över till rymdfoton där tornados sveper över jorden å jämförelser dras mellan jorden å jupiter, som har en fruktansvärt stor orkan som går runt den år ut å år in - lika stor att den skulle kunna svälja hela jorden.
så ja, vi måste ju akta oss. för det finns ju förmodligen en väldigt stor risk att jorden hamnar så nära jupiter att vi sugs in i dess orkan. De vill också göra väldigt klart för oss att solen, en av de krafter som är orsak till allt liv, en gång kommer vara den som tar död på oss, å gör jorden obeboelig, då den kommer svälla upp och bränna sönder allt i sin väg.
när det handlar om växthuseffekten berättar de hur vi inte skulle klara oss länge, även med bara ett par graders temperaturskillnad. men så plötsligt, i ett program sade de, vilket var första gången man fick höra något annat än domedagssånger, att vi kommer inte ta död på jorden, vi kommer ta död på oss själva, men jorden kommer återhämta sig.
efter två miljoner år.
no worries then.
naturprogram är iaf det obehagligaste jag vet. jag blir rädd för att gå utanför dörren. för där finns jorden, å naturen.
så himla läskigt. men varför kan man inte skildra liv, utan att samtidigt skildra död? varför måste dom slänga upp i ansiktet på mig att jag ska brännas till döds av solen!
döds-tv
varför är tv4+ besatt av döden?
härom dagen när jag bläddrade förbi kanalen var det ett program där en kille sa sig få kontakt med de närvarane människornas döda släktingar. när jag sedan bläddrade förbi kanalen en stund senare var det ett program om onda döda människor. därefter visades två, tre stycken till avsnitt ur den serien.
ibland har dom gudstjänster, å ibland per morberg...som ser ut å vara en kallsvettig lyxknarkare som får puls av kött.
han är verkligen brutal när han slår det redan döda köttet i slamsor, å rivet å sliter i allt han ska använda sig av.
han skulle ju kunna spotta i maten också. eller kanske kissa på köttet för att få lite glace.
varför inte gasa köttet i bilen ett dygt innan tillagning. älska med det. snorta lite älghorn. kanske borde han börja gå i närkamp med djuren när han jagar.
strypa det, få lite puls, hänga upp det på hornsgatan å röka det i betongbrutalistisk streetstyle.
å sen kommer dödsprogrammen igen.fyra, fem i rad.
jag kan tycka att det är märkligt.
härom dagen när jag bläddrade förbi kanalen var det ett program där en kille sa sig få kontakt med de närvarane människornas döda släktingar. när jag sedan bläddrade förbi kanalen en stund senare var det ett program om onda döda människor. därefter visades två, tre stycken till avsnitt ur den serien.
ibland har dom gudstjänster, å ibland per morberg...som ser ut å vara en kallsvettig lyxknarkare som får puls av kött.
han är verkligen brutal när han slår det redan döda köttet i slamsor, å rivet å sliter i allt han ska använda sig av.
han skulle ju kunna spotta i maten också. eller kanske kissa på köttet för att få lite glace.
varför inte gasa köttet i bilen ett dygt innan tillagning. älska med det. snorta lite älghorn. kanske borde han börja gå i närkamp med djuren när han jagar.
strypa det, få lite puls, hänga upp det på hornsgatan å röka det i betongbrutalistisk streetstyle.
å sen kommer dödsprogrammen igen.fyra, fem i rad.
jag kan tycka att det är märkligt.
Funk me
det jag skickade till honom verkade inte beröra. inte tillräckligt för att jag skulle få något slags utbristande iaf. å det gjorde mig ledsen.
det är inte så himla lätt att försöka glädja någon på distans.
man har ju inte så stora medel att använda sig av. men jag försöker.
jag vill gå ut i naturen å gråta. det finns ett par saker jag inte kan komma över, å jag vet inte vad i helvete jag ska göra med det, men det håller mig tillbaka.
vad mycket skit man har sett i det här livet, som egentligen inte alls är gammalt.
å ändå har jag inte varit i afrika.
jag får för mig ibland att jag borde börja försöka hjälpa andra på något sätt...som har det riktigt dåligt.
då kanske mina egna problem tynar bort lite.
man ska inte ömka sig själv så mycket. men det är svårt när man under så många år har försökt glömma allt som varit å gå vidare. å egentligen har jag nog kommit över väldigt mycket, men det är effekterna av allt som har naglat sig fast i mig.
jag älskar att leva. jag älskar jorden å alla människor, även de jag har problem med. men jag accepterar dom trots att dom kanske inte accepterar mig. jag har en otrolig empati å det gör ont i mig när det går illa för andra.
men det har inte hjälpt mig hittils.
wheres the karma?
jag tycker att jag brukar göra goda saker...om jag kastat något papper på marken slutar det ofta med att jag går tillbaka för att plocka upp det. å jag köpte jättemånga majblommor av en stackars flicka som stog på samma plats dag efter dag. tillslut kunde jag inte ta det längre.
jag ville köpa allt hon hade på sig. jag ville köpa hennes kläder så hon kunde köpa nya för pengarna.
men jag hade inte så mycket pengar på mig.
fucking motherfucker, jag är så himla less på att inte ha en man hos mig.
it takes a man to make a woman fo sho. jag är blek utan honom. han är min färg, min glädje å mitt ljus.
jag vet att jag måste försöka undvika tanken, men jag vill bara att han ska vara kvar här.
vi har varit ifrån varandra i ett å ett halvt år totalt.
jag kan inte ta det här längre. det går bara inte.
jag funderar på att bara flytta till honom, för alla planer jag satt upp verkar ju ha gått sönder lite.
men han tycker inte att jag ska stressa med att flytta. men jag vet inte.
hur länge brukar folk kunna ta ett distansförhållande? det kommer ju till en punkt då man måste börja se över hur allt ska bli.
jag vill ju gifta mig med honom. jag önskar vi skulle gifta oss imorgon.
som i natural born killers
sen vill jag åka till amerika å gå på strippklubbar med min man. det skulle va så jävla kul.
å jag vill börja spela musik på riktigt igen. jag saknar verkligen å sjunga i band.
jag michel å erik å danne skulle kunna göra det. åka till amerika å spela på sunkiga hasch-hak.
i'd love it. jag skulle fixa afrohår å ha på mig discokkläder. i guld.
jag är så himla trött på alla vanor så jag snart svimmar igen.
shut up and sleep with me
det är inte så himla lätt att försöka glädja någon på distans.
man har ju inte så stora medel att använda sig av. men jag försöker.
jag vill gå ut i naturen å gråta. det finns ett par saker jag inte kan komma över, å jag vet inte vad i helvete jag ska göra med det, men det håller mig tillbaka.
vad mycket skit man har sett i det här livet, som egentligen inte alls är gammalt.
å ändå har jag inte varit i afrika.
jag får för mig ibland att jag borde börja försöka hjälpa andra på något sätt...som har det riktigt dåligt.
då kanske mina egna problem tynar bort lite.
man ska inte ömka sig själv så mycket. men det är svårt när man under så många år har försökt glömma allt som varit å gå vidare. å egentligen har jag nog kommit över väldigt mycket, men det är effekterna av allt som har naglat sig fast i mig.
jag älskar att leva. jag älskar jorden å alla människor, även de jag har problem med. men jag accepterar dom trots att dom kanske inte accepterar mig. jag har en otrolig empati å det gör ont i mig när det går illa för andra.
men det har inte hjälpt mig hittils.
wheres the karma?
jag tycker att jag brukar göra goda saker...om jag kastat något papper på marken slutar det ofta med att jag går tillbaka för att plocka upp det. å jag köpte jättemånga majblommor av en stackars flicka som stog på samma plats dag efter dag. tillslut kunde jag inte ta det längre.
jag ville köpa allt hon hade på sig. jag ville köpa hennes kläder så hon kunde köpa nya för pengarna.
men jag hade inte så mycket pengar på mig.
fucking motherfucker, jag är så himla less på att inte ha en man hos mig.
it takes a man to make a woman fo sho. jag är blek utan honom. han är min färg, min glädje å mitt ljus.
jag vet att jag måste försöka undvika tanken, men jag vill bara att han ska vara kvar här.
vi har varit ifrån varandra i ett å ett halvt år totalt.
jag kan inte ta det här längre. det går bara inte.
jag funderar på att bara flytta till honom, för alla planer jag satt upp verkar ju ha gått sönder lite.
men han tycker inte att jag ska stressa med att flytta. men jag vet inte.
hur länge brukar folk kunna ta ett distansförhållande? det kommer ju till en punkt då man måste börja se över hur allt ska bli.
jag vill ju gifta mig med honom. jag önskar vi skulle gifta oss imorgon.
som i natural born killers
sen vill jag åka till amerika å gå på strippklubbar med min man. det skulle va så jävla kul.
å jag vill börja spela musik på riktigt igen. jag saknar verkligen å sjunga i band.
jag michel å erik å danne skulle kunna göra det. åka till amerika å spela på sunkiga hasch-hak.
i'd love it. jag skulle fixa afrohår å ha på mig discokkläder. i guld.
jag är så himla trött på alla vanor så jag snart svimmar igen.
shut up and sleep with me
please Mr postman
man vet att när man knappt hunnit vika sig själv i horisontellt läge över sitt lilla skrymsle man lånat på jorden
och den anländande dagen sakta går mot ljuset
och man försöker somna till ljudet av brevbäraren som flämtar högt i trappuppgångarna, medans hundar börjar morra,
å klockorna tycks spinna iväg likt hastighetsmätare,
och tröttheten från hela veckan, å kanske 111 veckor till, inte har fått klinga av å ge sig vika för ens någon timma energisk glädje.
å ingen finns att ringa, att tala med eller att träffa. för dom sover å bryr sig inte om ditt problem.
ditt problem att du inte kan sova. och att du vet att du hinner inte somna, innan det egentligen är dags att vakna.
ensam med brevbäraren.
jag tänker alltid att jag borde gå ut å hälsa.
och den anländande dagen sakta går mot ljuset
och man försöker somna till ljudet av brevbäraren som flämtar högt i trappuppgångarna, medans hundar börjar morra,
å klockorna tycks spinna iväg likt hastighetsmätare,
och tröttheten från hela veckan, å kanske 111 veckor till, inte har fått klinga av å ge sig vika för ens någon timma energisk glädje.
å ingen finns att ringa, att tala med eller att träffa. för dom sover å bryr sig inte om ditt problem.
ditt problem att du inte kan sova. och att du vet att du hinner inte somna, innan det egentligen är dags att vakna.
ensam med brevbäraren.
jag tänker alltid att jag borde gå ut å hälsa.
No milk today
kollade på bilder tidigare idag på folk som murade, å en massa sten å tegel å murbruk å sånt.
det är någonting som väcks i mig av sånt. det är pinsamt med tanke på min fysik, å att det är vad min far håller på med, men faktum är att jag verkligen skulle vilja vara murare eller nåt.
fast det är ju som ett skämt. it aint gonna happen.
det är alldeles för kallt på vintern ändå. en vän till michel är expert på tak. det tycker jag är häftigt. jag blev lyrisk när michel berättade det, å önskade verkligen att jag också var expert på tak. å spik har jag alltid gillat.
de gånger jag faktiskt har murat lite, eller satt kakel eller dylikt har jag verkligen känt mig tillfreds. jag gillar fog å murbruk å spackel.
det doftar helt underbart i ett nykaklat badrum. det får mig att tänka på när min pappa byggde om vårt gamla hus. det var väldigt spännande att gå omkring bland allt virke. man fick egentligen inte vara där när han byggde om. han var alltid vit av kalk färg å murbruk å sånt. helt dammig i sin flanellskjorta. å väldigt irriterad.
det jag kommer ihåg av min pappa när han bodde hos oss är att man satt i köksfönstret å tittade på honom när han skyfflade in sand i murbruksblandaren. det tycktes vara allt han gjorde. men man såg aldrig att han gjorde någonting av det ( förutom då huset faktiskt byggdes om) jag frågade honom förra året vad han gjorde med allt murbruk, men han fräste något i stil med att jag skulle lägga av.
han är konstig när det gäller vad man ska prata om, å inte.
jag saknmar honom faktiskt ganska ofta. vi hade några dåliga år där, efter att han flyttat, då vi inte kunde prata på telefon överhuvud tagert, utan att börja bråka.
nog för att jag slagit sönder många telefoner genom mitt liv, men de allra flesta har faktiskt varit för honom.
men sen har det övergått i att vi inte har så mycket kontakt överhuvudtaget. han ringer ibland. å jag brukar bli glad om han säger att vi kanske hinner ses å fika. det är trevligt, även om vi inte lyssnar på vad den andra har att säga.
imorgon åker han till ukraina.
För några år sedan blev min far Rysk. fo real. han blev faktiskt det rakt igenom.
jag råkar ofta tänka att imorgon kanske vi kan göra nåt kul.
med vi tänker jag på mig å michel.
det står fotfarande inte skrivet i mitt huvud att han inte är här. jag blir så fruktansvärt ledsen när det sekunden efter slår mig att det inte finns någon möjlighet.
sekunden därefter tänker jag att jag kanske kan göra nåt med någon annan.
därefter faller lusten bort till att göra något över huvudtaget, när jag på två fingrar går igenom vem jag kan göra nåt med.
å med dagens människor som aldrig kan dedikera någon timma enkom för en person, så återstår bara jag.
å som ensam kan jag lika gärna sova tills jag av en slump vaknar.
för det finns absolut ingenting att gå upp för, annat än om något av en slump väcker mig, å verkar som en tillräcklig anledning för att bryta något så uselt som min dåliga sömn.
i wish life would go happy on me pretty soon
det är någonting som väcks i mig av sånt. det är pinsamt med tanke på min fysik, å att det är vad min far håller på med, men faktum är att jag verkligen skulle vilja vara murare eller nåt.
fast det är ju som ett skämt. it aint gonna happen.
det är alldeles för kallt på vintern ändå. en vän till michel är expert på tak. det tycker jag är häftigt. jag blev lyrisk när michel berättade det, å önskade verkligen att jag också var expert på tak. å spik har jag alltid gillat.
de gånger jag faktiskt har murat lite, eller satt kakel eller dylikt har jag verkligen känt mig tillfreds. jag gillar fog å murbruk å spackel.
det doftar helt underbart i ett nykaklat badrum. det får mig att tänka på när min pappa byggde om vårt gamla hus. det var väldigt spännande att gå omkring bland allt virke. man fick egentligen inte vara där när han byggde om. han var alltid vit av kalk färg å murbruk å sånt. helt dammig i sin flanellskjorta. å väldigt irriterad.
det jag kommer ihåg av min pappa när han bodde hos oss är att man satt i köksfönstret å tittade på honom när han skyfflade in sand i murbruksblandaren. det tycktes vara allt han gjorde. men man såg aldrig att han gjorde någonting av det ( förutom då huset faktiskt byggdes om) jag frågade honom förra året vad han gjorde med allt murbruk, men han fräste något i stil med att jag skulle lägga av.
han är konstig när det gäller vad man ska prata om, å inte.
jag saknmar honom faktiskt ganska ofta. vi hade några dåliga år där, efter att han flyttat, då vi inte kunde prata på telefon överhuvud tagert, utan att börja bråka.
nog för att jag slagit sönder många telefoner genom mitt liv, men de allra flesta har faktiskt varit för honom.
men sen har det övergått i att vi inte har så mycket kontakt överhuvudtaget. han ringer ibland. å jag brukar bli glad om han säger att vi kanske hinner ses å fika. det är trevligt, även om vi inte lyssnar på vad den andra har att säga.
imorgon åker han till ukraina.
För några år sedan blev min far Rysk. fo real. han blev faktiskt det rakt igenom.
jag råkar ofta tänka att imorgon kanske vi kan göra nåt kul.
med vi tänker jag på mig å michel.
det står fotfarande inte skrivet i mitt huvud att han inte är här. jag blir så fruktansvärt ledsen när det sekunden efter slår mig att det inte finns någon möjlighet.
sekunden därefter tänker jag att jag kanske kan göra nåt med någon annan.
därefter faller lusten bort till att göra något över huvudtaget, när jag på två fingrar går igenom vem jag kan göra nåt med.
å med dagens människor som aldrig kan dedikera någon timma enkom för en person, så återstår bara jag.
å som ensam kan jag lika gärna sova tills jag av en slump vaknar.
för det finns absolut ingenting att gå upp för, annat än om något av en slump väcker mig, å verkar som en tillräcklig anledning för att bryta något så uselt som min dåliga sömn.
i wish life would go happy on me pretty soon
Read Me
watch me little pussycat.
today I did nothing, and it was everything i thought it would be.
så ligger jag nu här i min säng, med datorn i knät å blir kåt av vibrationerna.
i mitt rum finns tusentals sak-er, men ändå känns det som en kal liten cancer-kub, där man är helt ensam i sina bekymmer.
å det finns då rakt ingen mich å ligga med.
snart ska jag till gynekologen, å det är det närmsta jag kommer någon form av fysisk närhet på den här sidan av horisonten.
å det kommer varken vara ömsint eller sexuellt. bara perverst.
precis som den där läkaren som förgiftade, å jag vill nästan påstå att han var nära att beröva mig mitt liv, när jag hade urinvägsinfektion.
han hette vanilj i efternamn, å han tyckte om att ta på min mage.
men faktum är att gynekologer är min största skräck. men så säger alla att ' det är inget att oroa sig för, för det är hans jobb', men jag förstår inte riktigt....ska ett ogästvänligt intrång kännas lättare om personen i fråga får lite betalt, bara för att han råkar sitta på kunskap om et?
jag kommer känna mig skändad å våldtagen. smutsig. måla läppstift över hela ansiktet å skriva WHORE på spegeln.
men tänk om jag är den friskaste människan på jorden? vad gör jag då?
med svimmningarna, näsblodet, magkatarren å aptitbristen..huvudvärken mardrömmarna å ryggvärken..
för att inte tala om klaustrofobin å den sju-åriga insomnian..beslutsångesten, ilskan, sorgen, saknaden...
jag måste helt enkelt vara helt frisk. strålande...som att vakna varje dag å bli blädad av en nyslipad stålklinga.
för ingen kan leva med att ha alla sjukdomar, så länge som jag.
å michel å min moster förstås. de skulle också kunna vara allvarligt insjuknade i alla sjukdomar.
men det är nog själva friskheten det är fel på.
som att äta en kall å fräsch glass, som ger en ilande brainfreeze.
som med bakterier...man tål det inte om man är hälsosam.
sundhet tar kol på friskhet,
å verklighet ger astma.
men ingenting spelar någon större roll nu när svarta änkan finns i sverige.
jag har anförtrott mig till staten helt i blindo. de äger rättigheterna till mig, å jag ä rinte min egen när de kan bestämma mitt öde i min frånvaro. jag har trott att sverige håller mig trygg. men det är slut, å jag är en rädd katt.
vissa kanske bryr sig om FRA, å vissa smyger runt i sin egen lägehet när radiotjänst försöker bryta sig in.
å de flesta är väl rädda för att bli våldtagna när de går ute sent på natten,
men när man inte kan sova tryggt i sin egen säng, för att något kan krypa igenom nyckelhålet på något av alla 17 lås, så har begreppet intrång tagit ett ytterligare steg.
its fucking rape man, its totally rape.
today I did nothing, and it was everything i thought it would be.
så ligger jag nu här i min säng, med datorn i knät å blir kåt av vibrationerna.
i mitt rum finns tusentals sak-er, men ändå känns det som en kal liten cancer-kub, där man är helt ensam i sina bekymmer.
å det finns då rakt ingen mich å ligga med.
snart ska jag till gynekologen, å det är det närmsta jag kommer någon form av fysisk närhet på den här sidan av horisonten.
å det kommer varken vara ömsint eller sexuellt. bara perverst.
precis som den där läkaren som förgiftade, å jag vill nästan påstå att han var nära att beröva mig mitt liv, när jag hade urinvägsinfektion.
han hette vanilj i efternamn, å han tyckte om att ta på min mage.
men faktum är att gynekologer är min största skräck. men så säger alla att ' det är inget att oroa sig för, för det är hans jobb', men jag förstår inte riktigt....ska ett ogästvänligt intrång kännas lättare om personen i fråga får lite betalt, bara för att han råkar sitta på kunskap om et?
jag kommer känna mig skändad å våldtagen. smutsig. måla läppstift över hela ansiktet å skriva WHORE på spegeln.
men tänk om jag är den friskaste människan på jorden? vad gör jag då?
med svimmningarna, näsblodet, magkatarren å aptitbristen..huvudvärken mardrömmarna å ryggvärken..
för att inte tala om klaustrofobin å den sju-åriga insomnian..beslutsångesten, ilskan, sorgen, saknaden...
jag måste helt enkelt vara helt frisk. strålande...som att vakna varje dag å bli blädad av en nyslipad stålklinga.
för ingen kan leva med att ha alla sjukdomar, så länge som jag.
å michel å min moster förstås. de skulle också kunna vara allvarligt insjuknade i alla sjukdomar.
men det är nog själva friskheten det är fel på.
som att äta en kall å fräsch glass, som ger en ilande brainfreeze.
som med bakterier...man tål det inte om man är hälsosam.
sundhet tar kol på friskhet,
å verklighet ger astma.
men ingenting spelar någon större roll nu när svarta änkan finns i sverige.
jag har anförtrott mig till staten helt i blindo. de äger rättigheterna till mig, å jag ä rinte min egen när de kan bestämma mitt öde i min frånvaro. jag har trott att sverige håller mig trygg. men det är slut, å jag är en rädd katt.
vissa kanske bryr sig om FRA, å vissa smyger runt i sin egen lägehet när radiotjänst försöker bryta sig in.
å de flesta är väl rädda för att bli våldtagna när de går ute sent på natten,
men när man inte kan sova tryggt i sin egen säng, för att något kan krypa igenom nyckelhålet på något av alla 17 lås, så har begreppet intrång tagit ett ytterligare steg.
its fucking rape man, its totally rape.
seven years of bad luck
ikväll höll jag på att förlora greppet på allvar. tänker inte berätta varför, men det var väldgt otrevligt. ville hoppa ner från balkongen. å inte med egentligt mål att typ dö, för det skulle jag inte gjort för jag bor inte så värst högt upp. men som en panikhandling bara.
tog mig samman efter en stund, men det var inte lätt. kastade ett glas i marken.
jag måste sluta förstöra när jag blir arg.
jag förstår inte hur jag kan bli so explosivt arg för ytterst små saker, å verkligen kasta sönder saker för att jag blir så ävla arg, medans jag tiger som muren om sånt som verkligen är något att bli arg över. som varit totalt livsavgörande å så.
var hos läkaren idag. det va inge kul. hade bara tråkiga saker å säga. svimmade av ett par gånger i måndags på jobbet. det var riktigt obehagligt faktiskt. kunde inte få upp mig själv från marken. det var tur att dom såg mig tillslut å hjälpte mig in i ett annat rum. vad är det som händer egentligen? är det någon som förbjuder mig att vara frisk?
har känt mig svimfärdig ända sen dess nu. svimmar nästan för minsta lilla.
ska tillbaka imorgon å ta prover iallafall. prover för allt. it sucks.
jag måste nästan ta mig ner till jobbet en sväng imorgon också. så jag inte kommer av mig helt från hela det där.
jag tror att när jag är gammal å snart ska dö, å önskar att jag hade åtminstone en vecka kvar att leva, kommer jag tänka på de här åren som försvann utan att jag upplevde dom.
jag pratade om det med min psykolog idag. att jag egentligen inte har så många minnen från de senaste åren. å det är för att inte så mycket minnesvärt har hänt.
jag minns michel, å jag minns gråbotiden. men det är bara för att den var så jävla hemsk. men i sin tur ledde det till michel, vilket är det enda riktigt bra jag kan komma att tänka på.
men jag tror att det ordnar sig. vissa saker är ju helt klart en väldig förändring. så det är väl bara ett par steg kvar, antar jag.
idag träffade jag michel. (inte min älskade kärlek michel, dock). men det var trevligt. å så träffade jag pia. hon överöste mig med komplimanger, som hon alltid gör när vi ses.
hon sa att om hon fick se ut som någon annan i hela världen så skulle hon valt mig. jag blev lite generad.
hon är också en av de ytterst få människor som säger att mitt hår är det vackraste.
trots att det ser ut som svinto.
hon sa också att mina ögon är dom underligaste hon sett...å så berättade hon om bilden jag har på facebook från när jag var liten.
jag håller med om att jag har ganska underliga ögon på den bilden. det var synd att jag var för yr för att stanna kvar.
nu kommer jag å itchy leva med livslång yrsel tillsammans. its not right, but its ok.
at least its something.
jag är den där som alltid krossar en spegel på sjätte året. det är min lott lixom. men om min omgivning kan leva med det, så kan jag.
tog mig samman efter en stund, men det var inte lätt. kastade ett glas i marken.
jag måste sluta förstöra när jag blir arg.
jag förstår inte hur jag kan bli so explosivt arg för ytterst små saker, å verkligen kasta sönder saker för att jag blir så ävla arg, medans jag tiger som muren om sånt som verkligen är något att bli arg över. som varit totalt livsavgörande å så.
var hos läkaren idag. det va inge kul. hade bara tråkiga saker å säga. svimmade av ett par gånger i måndags på jobbet. det var riktigt obehagligt faktiskt. kunde inte få upp mig själv från marken. det var tur att dom såg mig tillslut å hjälpte mig in i ett annat rum. vad är det som händer egentligen? är det någon som förbjuder mig att vara frisk?
har känt mig svimfärdig ända sen dess nu. svimmar nästan för minsta lilla.
ska tillbaka imorgon å ta prover iallafall. prover för allt. it sucks.
jag måste nästan ta mig ner till jobbet en sväng imorgon också. så jag inte kommer av mig helt från hela det där.
jag tror att när jag är gammal å snart ska dö, å önskar att jag hade åtminstone en vecka kvar att leva, kommer jag tänka på de här åren som försvann utan att jag upplevde dom.
jag pratade om det med min psykolog idag. att jag egentligen inte har så många minnen från de senaste åren. å det är för att inte så mycket minnesvärt har hänt.
jag minns michel, å jag minns gråbotiden. men det är bara för att den var så jävla hemsk. men i sin tur ledde det till michel, vilket är det enda riktigt bra jag kan komma att tänka på.
men jag tror att det ordnar sig. vissa saker är ju helt klart en väldig förändring. så det är väl bara ett par steg kvar, antar jag.
idag träffade jag michel. (inte min älskade kärlek michel, dock). men det var trevligt. å så träffade jag pia. hon överöste mig med komplimanger, som hon alltid gör när vi ses.
hon sa att om hon fick se ut som någon annan i hela världen så skulle hon valt mig. jag blev lite generad.
hon är också en av de ytterst få människor som säger att mitt hår är det vackraste.
trots att det ser ut som svinto.
hon sa också att mina ögon är dom underligaste hon sett...å så berättade hon om bilden jag har på facebook från när jag var liten.
jag håller med om att jag har ganska underliga ögon på den bilden. det var synd att jag var för yr för att stanna kvar.
nu kommer jag å itchy leva med livslång yrsel tillsammans. its not right, but its ok.
at least its something.
jag är den där som alltid krossar en spegel på sjätte året. det är min lott lixom. men om min omgivning kan leva med det, så kan jag.
Bara för att jag inte är paranoid, betyder det inte att ingen följer efter mig.
här ligger jag mitt i natten, å kan inte ens försöka sova ikväll för att det nya virusprogrammet tar sån jävla tid på sig att bli nedladdat.
freebird spelas underligt nog på radion jag lyssnar på. vemodigt passande när jag ligger här å tänker på michel. hur underbart det var när vi pratade ikväll, å vi la oss ner i våra sängar med datorerna bredvid oss..det blev nästan som att ligga bredvid varandra. skillnaden är bara att när mina händer hela tiden åkte upp mot skärmen, så kunde han varken se eller känna att jag tog på honom. att jag hade handen mot hans kind.
det krossar mitt hjärta. jag vill ju bara kunna känna honom. jag hoppas att han strök handen på skärmen mot bilden av min kind också. men det kunde jag inte se.
en virtuell kärlek. en teoretisk form av existens. men bilden faller ner som ett papper när man sen stänger av datorn å är ensam.
å idag fyller han år, å jag är en dålig hustru som inte kan va med honom. egentligen borde jag kanske inte alltid känna mig som den dåliga av oss, för han har ju lika stor del i att vi inte bor med varandra.
men som vanligt känns det som att allt ligger på mig, å allt är mitt fel. å jag känner mig dålig å har skuldkänslor för min frånvaro. men vad ska jag göra då? jag gör så gott jag kan. jag gör mer än jag kan å kanske mer än jag borde för nu håller jag på å stressa sönder mig själv. men alla ser fortfarande på mig som att jag gör för lite. å jag orkar inte den här pressen längre. det är nog med pressen från mig själv. gud vet att jag pressar mig till en nivå jag egentligen kanske inte är på än. men jag vill ju så gärna...för den här distansen tar glöden från livet.
det säger väldigt mycket om kärleken i sig....
att vara beredd att göra saker man inte trodde man klarade av.
men jag hoppas att michel är glad för min skull över de steg jag faktiskt tagit framåt.
that's life, är min favoritlåt för tillfället.
jag vill bli som vanligt nu. å det måste gå fortare än det går. som jag skrev i ett tidigare inlägg, så verkar meningen med livet (förutom kärlek) att alltid bli bättre.
å det är en så förbannat tråkig mening att man verkligen tappar lusten, men jag förstår det ändå till hundra procent.
man verkar inte kunna bli den man vill vara, utan att bli bättre än vad man är.
för man vill visst aldrig bara vara.
men det går inte på långa vägar att bara vara för jag vill bara vara med min michel. jag vill inte fira min födelsedag nästa vecka, för tredje gången helt själv.
å jag vill inte vakna upp imorgon, å veta att michel firar sin födelsedag med ungefär hela världen förutom med mig.
tredje året i rad nu, som vi inte kan va med varandra på våra födelsedagar.
å vår förlovningsdag var vi inte heller varit med varandra.
å våra årsdagar var vi antingen inte med varandra alls, eller var tvungen att avbryta för jobb å sånt.
ska det vara så?? jag vill att sverker ska svara på det.
jag avskyr helgerna, för jag har ingenting å göra. å jag är pank. å michel får inte sin födelsedagspressent i tid. å det känns inte alls bra. kan jag inte väcka honom med en kyss å en massa bakverk å pressenter in person, så vill jag väl ändå att han ska få någonting på posten. jag vet att jag skulle kunna fira hans födelsedag så bra. hanskulle kunna känna sig så uppvaktad. som att hela hans liv verkligen var värt varenda sekund som ledde fram till just det uppvaknande, imorgon på hans alldeles egna dag, bredvid en alldeles naken flicka som jag. som inte vill nåt hellre än att för en gångs skull vara den som bjuder honom på födelsedag.
i love you mich my pimp. and i will be your doll.
snälla säg att du rörde vid mig under vårat samtal över det globala nätverket?
pussyblues
jag trodde att sommaren skulle kännas oändlig. å den skulle stärka mig så mycket..
istället var den så kort å det gjorde mer ont än nånsin när den försvann.
jag känner mig så himla trött å sorgsen idag. jag vill bara att michel ska komma hem igen. jag önskar att han aldrig försvann såhär.
jag står fan inte ut en dag när jag inte har nåt klokt å göra.. jag sov till ett, för jag somnade vid sex. å sen var dagen helt utan inspiration. hur jobbigt det än är å jobba, så är det nog ännu värre att inte ha någonting att gå iväg till.
det är då jag tänker, å vad jag än gör, så får jag aldrig börja tänka. jag blri bara ledsen å undrar varför det blev såhär.
varför man helt plötsligt skulle bli så jävla ensam igen. så patetiskt så det knappt är sant,men ja, s¨är det.
let me tell ya 'bout dreams lord,
its to buy your borrowed shoes,
now you tell me 'bout life lord
cause it sure aint this juicy pyssy-blues
istället var den så kort å det gjorde mer ont än nånsin när den försvann.
jag känner mig så himla trött å sorgsen idag. jag vill bara att michel ska komma hem igen. jag önskar att han aldrig försvann såhär.
jag står fan inte ut en dag när jag inte har nåt klokt å göra.. jag sov till ett, för jag somnade vid sex. å sen var dagen helt utan inspiration. hur jobbigt det än är å jobba, så är det nog ännu värre att inte ha någonting att gå iväg till.
det är då jag tänker, å vad jag än gör, så får jag aldrig börja tänka. jag blri bara ledsen å undrar varför det blev såhär.
varför man helt plötsligt skulle bli så jävla ensam igen. så patetiskt så det knappt är sant,men ja, s¨är det.
let me tell ya 'bout dreams lord,
its to buy your borrowed shoes,
now you tell me 'bout life lord
cause it sure aint this juicy pyssy-blues
LSD-drömmar
det är ju knappast en nyhet att jag har kontinuerliga LSD-drömmar, men inatt var tveklöst den märkligaste drömmen på länge. riktigt jefferson airplane-alice in wonderland.
drömde att jag var inne på badrummet. vad exekt som hände till en början är väldigt luddigt, men jag vet att jag iaf satt på golvet å tvättade av någonting. men jag förlorade kontrollen över duschslangen, å den började röra sig fram å tillbaka genom luften som en orm, å jag blev genomblöt.
skulle gå ut ur rummet, men stannade till vid spegeln, å på hyllplanet alldeles under den satt en larv å en myra. vi gick ut från badrummet å satte oss på ett bord å började prata. jag vet inte om vad..men det var behagligt. som att dom förstog så bra. det fanns någon slags samhörighet. (vilket är ett återkommade ämne i mina drömmar).
Antingen var jag lika liten som dom, eller så var dom lika stora som mig, för dom var plötsligt i en sådan extrem närbild att jag kunde se alla detaljer på dom. jag såg ingenting annat, bara dom. face to face. det var då det gick upp för mig att larven hade pärlögon.
Började titta närmare på den å kunde se varenda liten söm. Ögonen var svarta små pärlor, å man kunde se tråden runt dem, hur dom var fastsydda. å den hade som små känselspröt som tydligt var som små tvinnade garnbitar. Bak över ryggen hade den gröna å röda små tyglappar, fastsydda med svart tråd i lite quilt-stil.
Den tittade så menande på mig hela tiden, å den var så otroligt vacker.
Det slog mig att vi inte hade pratat över huvud taget fast jag trott att vi gjorde det. den var bara helt tyst, men hade den där menande blicken..å när jag inspekterade den så var det precis som att den ville att jag skulle titta på den. det var ungefär som när en hund menande tittar på en när den vill bli klappad, fast den här ville bara att jag skulle titta på den. å jag inspekterade verkligen.
Alla kort låg på bordet. å vi var helt å håller i nuet.
det var som att vi pratade fast inga ord sades, å inga tankar tänktes.
den såg precis ut som något man gör på slöjden när man är liten..fast med en själ..levande lixom. efter ett tag vände jag mig till myran. men vi hade knappt reflekterat över varande redan från början. det var inte på myran fokusen låg, å det var ömesidigt. men för den saken skull var det inte någon dålig stämning mellan oss.
stämningen var över lag utav god karaktär. å det kändes underbart att va där, eller att leva, eller vad det nu var. någonting mycket gott iaf.
hur som helst var myran inte i form av en myra, utan i form av ett sånt där pyttelitet blått tåg med stora hjul som var till dom där tågrälsen i trä som var väl förekommande när man var liten. men vi etablerade ingen kontakt direkt. men larven tittade på mig hela tiden. som att den ville att jag skulle älska den. det var en sån underbar känsla att med ögonen utbyta sånna rika känslor, utan att ens tänka eller prata. det var bara rena känslor. jag tror drömmen handlade om att se andra för vad de är, å inte vad de ser ut som. för det var en larv å en myra. även om det kanske såg ut som ett slags gosedjur med känslelspröt å fyra ben, å ett blått litet tåg. men det såg jag ju först när jag började titta efter hur de såg ut.
å att att allt helt plötsligt blev i extrem närbild kanske kna va för att man ser alla ihopsydda skavanker hos andra när man börjar tänka för mycket på deras ytliga sidor. anledningen till att den tittade sådär menande på mig, å bara ville att jag skulle titta på den å älska den var nog för att den ville att jag skulle kunna älska den även när jag sett hur den såg ut. å att den inte såg ut som det den faktiskt var.
igår råkade jag hålla i ett höns-foster. det var av misstag...men det kändes inte bättre för det.
den var rite lätt rosa å hade små små tassar.
drömde att jag var inne på badrummet. vad exekt som hände till en början är väldigt luddigt, men jag vet att jag iaf satt på golvet å tvättade av någonting. men jag förlorade kontrollen över duschslangen, å den började röra sig fram å tillbaka genom luften som en orm, å jag blev genomblöt.
skulle gå ut ur rummet, men stannade till vid spegeln, å på hyllplanet alldeles under den satt en larv å en myra. vi gick ut från badrummet å satte oss på ett bord å började prata. jag vet inte om vad..men det var behagligt. som att dom förstog så bra. det fanns någon slags samhörighet. (vilket är ett återkommade ämne i mina drömmar).
Antingen var jag lika liten som dom, eller så var dom lika stora som mig, för dom var plötsligt i en sådan extrem närbild att jag kunde se alla detaljer på dom. jag såg ingenting annat, bara dom. face to face. det var då det gick upp för mig att larven hade pärlögon.
Började titta närmare på den å kunde se varenda liten söm. Ögonen var svarta små pärlor, å man kunde se tråden runt dem, hur dom var fastsydda. å den hade som små känselspröt som tydligt var som små tvinnade garnbitar. Bak över ryggen hade den gröna å röda små tyglappar, fastsydda med svart tråd i lite quilt-stil.
Den tittade så menande på mig hela tiden, å den var så otroligt vacker.
Det slog mig att vi inte hade pratat över huvud taget fast jag trott att vi gjorde det. den var bara helt tyst, men hade den där menande blicken..å när jag inspekterade den så var det precis som att den ville att jag skulle titta på den. det var ungefär som när en hund menande tittar på en när den vill bli klappad, fast den här ville bara att jag skulle titta på den. å jag inspekterade verkligen.
Alla kort låg på bordet. å vi var helt å håller i nuet.
det var som att vi pratade fast inga ord sades, å inga tankar tänktes.
den såg precis ut som något man gör på slöjden när man är liten..fast med en själ..levande lixom. efter ett tag vände jag mig till myran. men vi hade knappt reflekterat över varande redan från början. det var inte på myran fokusen låg, å det var ömesidigt. men för den saken skull var det inte någon dålig stämning mellan oss.
stämningen var över lag utav god karaktär. å det kändes underbart att va där, eller att leva, eller vad det nu var. någonting mycket gott iaf.
hur som helst var myran inte i form av en myra, utan i form av ett sånt där pyttelitet blått tåg med stora hjul som var till dom där tågrälsen i trä som var väl förekommande när man var liten. men vi etablerade ingen kontakt direkt. men larven tittade på mig hela tiden. som att den ville att jag skulle älska den. det var en sån underbar känsla att med ögonen utbyta sånna rika känslor, utan att ens tänka eller prata. det var bara rena känslor. jag tror drömmen handlade om att se andra för vad de är, å inte vad de ser ut som. för det var en larv å en myra. även om det kanske såg ut som ett slags gosedjur med känslelspröt å fyra ben, å ett blått litet tåg. men det såg jag ju först när jag började titta efter hur de såg ut.
å att att allt helt plötsligt blev i extrem närbild kanske kna va för att man ser alla ihopsydda skavanker hos andra när man börjar tänka för mycket på deras ytliga sidor. anledningen till att den tittade sådär menande på mig, å bara ville att jag skulle titta på den å älska den var nog för att den ville att jag skulle kunna älska den även när jag sett hur den såg ut. å att den inte såg ut som det den faktiskt var.
igår råkade jag hålla i ett höns-foster. det var av misstag...men det kändes inte bättre för det.
den var rite lätt rosa å hade små små tassar.
fucking aye
en gång drömde jag att jag jag kände mig alldeles slapp i ansiktet när jag pratade. höll handen över pannan å försökte strama åt ansiktet lite, men kände till min förskräckelse att ansiktet bara gled nedåt å att det inte gick att hålla upp. gick till en spegel å såg hela ansiktet smetas ut. som att det smälte lite ungefär. tillslut började huden spricka upp runt hela ansiktet. jag blev livrädd å drog åt mig en häftapparat å häftade fast det runt om hela. det satt ett tag, med det drog sig ur. theres was nothing i could do.
jag vill ha sällskap. jag vill ha roligt.
call me!? anyone?
jag är trevlig. jag är snäll. helt flippad å kan spexa om det krävs.
jag har ca sju års erfarenheter av att ha tråkigt, så jag vet iaf vad vi inte ska göra.
om vi använder uteslutningsmetoden så kanske vi kan ha roligt.
jag är främst tillgänglig torsdagar.
tacksam om michel kan infinna sig i östertull på torsdag morgon för ett möte.
för jag är kär i dig, å jag saknar dig.
jag må prata mycket i sömnen. till och med ljuga kanske. men jag skriker iallafall inte av skräck när du väcker mig.
det gör jag om jag väcker mig själv.
var vänlig boka om tiden om du inte har möjlighet att infinna dig vid den nämnda tiden.
ring vid avbokning - och lämna samtidigt gärna de tider du är anträffbar.
jag nås enklast imorgon förmiddag. tacksam för svar, snarast.
vistelsen utlovar hög standard, å allt som är bäst för dig. men som du kanske inte vet om.
vid betalning tillkommer något alldeles extra.
puss
got soul?
det finns några låtar som helt utan undantag får mig att känna på ett visst sätt. oavsett i vilka situationer jag hör dom.
....................................................................................
black dog - Led Zeppelin får mig att tappa andan totalt. jag blir kär å så jävla tänd av den låten. den är sexualitet rakt igenom om ni frågar mig. (sen blir jag till viss del avtänd när jag hör livespelningar där robert plant väljer att inte sjunga dom höga tonerna, men så är det ju tyvärr med många band. att dom blir osäkra på vissa toner när dom spelar live.
hur som helst går jag i tid å otid igång stenhårt på black dog. å det är en sån fantastisk känsla att känna så helt utav musik.
fucked by rock, som blondie alltid brukar säga.
....................................................................................
total eclipse of my heart - bonnie tyler är kanske den låt som får mig att vilja slita ut mitt eget hjärta å slänga det på motorvägen. kasta mig ner i å hosta ut verklighetens astma. bara låta livet tyna bort utan att ens bry mig.
gråta tills tårarna inte längre känns något speciellt, mer än det sista av livet.
men samtidigt älskar jag låten, för hon har en sån otroligt hopplöshet å desperation i rösten. som att det verkligen är över..tillsammans med en text som är så otroligt välskriven.
sen önskar jag bara att det inte var ett sådant förödande 80-tals eko på trummorna, å en sån oerhört bögig kör.
....................................................................................
take it all away - cake gör mig så otroligt nostalgisk. tänker bara på hur jag å michel satt i bilen å lyssnade på. cake vart vi än åkte...å med spruckna röster sjöng vi med..its like a carcrash.
å den får mig bara att sakna..å önska att allt vore som det en gång var. osplittrat.
jag lyssnade inte på cake en endaste gång när han bodde i växjö. jag kunde bara inte. den låten säger rakt till mig att jag aldrig kommer få tillbaka tiden som gått. å att allt ändras vare sig man vill det eller inte..å jag vill inte. jag vill att det ska vara tillbaka. han ska vara tillbaka. cake är det band jag kopplar starkast till michel. jag kan inte lyssna på dom längre.för han var endel av musiken å det blir ett stort hålrum i utan honom.
....................................................................................
å sen har vi slutligen en låt som får mig att känna att man kanske bara ska försöka ha roligt istället för å grubbla.
d'yer mak'er - Led Zeppelin (återigen)
jag känner mig varm å får verkligen lust att leva igen.
förutom tonen han sjunger ungefär 34 sek in i sången. å sen vid ett par gånger till under låten. det låter snyggt, men det klär inte sig med känslan jag får av låten i övrigt.
..........
ett litet urval av låtar som avspeglar några starka sinnesstämningar hos mig.
obetydligheter
idag var jag ute hos min far pjotr pavlova ett slag. han har för vana att slänga ur sig ganska osammanhängande å märkliga saker. som alltid är lika roliga i efterhand.
det är inte alltid något som är uppenbart roligt..men det kan ha nyanser av humor.
även om han själv är helt allvarlig.
det är en av de få saker jag i min oturliga arvsmassa fått ärva från honom; vi är bara roliga på högsta allvar. det är inga skämt..utan är det så är det, å då är det på riktigt.
han kom å hämtade upp mig, å satt tyst å körde nästan hela vägen. när vi inte var särskilt långt ifrån framme bröt han plötsligt tystnaden genom att peka åt sidan ut genom fönstret, å sa med väldigt lugn å nästan dyster röst: den där stenen är en trollsten. den är magisk.
sen blev han tyst igen.
jag tittade ut å såg att vi passerade en ganska stor mossvuxen sten som låg en liten bit in i skogen. sen satt vi tysta tills vi kom fram.
väl framme gick jag å min lillebror ut i skogen. han sa att en gång när han å pjotr var ensamma i bilen, påväg ut till honom hade han berättat om den där stenen, å sagt även då att den var magisk, å att han inte kan åka förbi den utan att uppmärksamma den på något vis. han måste antingen säga hej högt, eller vinka eller någonting som gör att han vet att stenen märkt att han uppmärksammat den.
å sedan dess hade min lillebror sett att han alltid tar upp handen, eller åtminstone ett finger från ratten, ungefär som när man hälsar på någon i en bil man åker förbi. jag kan dra mig till minnes att han ofta när man ser en stor sten säger att det är en trollsten. så det är inte första gången, men det är första gången jag förstått att han har någon slags tvångstanke med stora stenar.
jag undrar vad det är med stora stenar som gör att någonting väcks i honom.
vid ett senare tillfälle sa han att han har fått ett nytt husdjur i form av en havsöring som tagit sig in i bäcken på hans gård. vi gick dit för han ville fota den. men jag är övertygad om att det inte fanns nån fisk där. den gick inte att se iaf. men han ropade hela tiden till att han såg den simma runt.
jag frågade vad det var med havsöringen som han fann så uppseendeväckande. för vi stog säkert där i tjugo inuter.
då sa han: havsöringen ja...ja jag gillar den. återigen hade han en ganska dyster ton.
jag har börjat förstå att när han får den där dystra tonen så är det något han verkligen tänkt till på, även om det inte alls är något dystert i att ha ett nytt husdjur i form av en väldigt osynlig havsöring, så är det någonting han tänker väldigt väldigt mycket på. det är sällan man ser en sån mänsklig sida hos honom. så det känns verkligen trevligt.
nu sökte jag just en kurs. å heerregud vad min ångest fylldes på. det kändes plötsligt som att jag har saker att göra långt ovanför huvudet. men det ser säkert ut som ingenting för er andra nötkärnor, men jag kände plötsligt att jag drunknar.
Hard Luck and Troubles
jag drömde att jag stog under syrenbusken på den grusade gången utanför det hus jag vuxit upp i. höll händerna för ansiktet å grät. hörde ett väldigt rasslande ljud å å det gjorde ont på händerna. vågade inte titta upp för jag var rädd att allt inte vad som det skulle vid huset. kisade tillslut genom fingrarna å såg hur det rann grus ner på marken från mitt ansikte.
tänkte att det inte var första gången jag grät grus, men att jag inte trodde att jag skulle göra det vid mitt barndomshem. det gjorde verkligen ont på händerna.
blev väldigt arg för ingenting kändes rätt å jag visste inte riktigt vad jag gjorde där. men jag visste heller inte vart jag annars skulle ta vägen. började sparka i gruset, å jämnade grushögen jag gråtit med marken. vaknade å var ganska rädd. eller iaf kände jag ett starkt obehag. en otrevnad.
jag önskar att jag kunde sluta drömma om det gamla huset. för jag trivdes ändå ganska bra där, å jag vill behålla det som ett bra minne. men dom konstiga drömmarna jag alltid har om huset gör att jag nästan börjar tycka det är kusligt.
jag saknar mitt trädgårdsland...å trädgårdslandet jag å michel hade på terra nova.
önskar att man visste att uppskatta ännu mer än vad man gjorde. man kan tro att man uppskattar sin omgivning å de människor i ens närhet..men när man får distans till det så vet man att man borde ha gett så mycket mer.
jag önskar jag såg när michel hade på sig min mammas gröna klänning. men det var långt innan vi kände varandra. å jag tror inte jag var hemma den dagen. det måste ha varit väldigt roligt. michel är så söt. precis en sådan man verkligen vill ha. en sån som alla borde få ha. jag har haft tur en gång i livet. å det räcker för det var den turen jag red på när jag försvann rakt in i stormen. kärlek är alltid som att stå i mitt i ögat av stormen..två kometer som frontalkrockar för att sedan smälta samman till en ny strålande sol mitt i himlens blå. å herre gud vad jag blir lycklig när jag tänker på honom å allt han har gjort för mig.
jag står gärna mitt i stormen om stormen är michel. min hurricane som blåste bort till en annan kontinent.
jag önskar jag kunde vara med dig inatt.
egentligen tror jag inte på tur å otur så mycket (förutom för den där mannen som blev träffad av blixten sju gånger..å dog den åttonde..det var faktiskt otur) men jag kan inte förstå hur jag kunde få michel annat än med ren tur.
så vitt jag vet så finns det ingen statistik över hur någon som jag får någon som honom. men jag tror jag hade haft oddsen emot mig, om jag inte hade tur.
jag undrar hur du ser ut nu. vad du mumlar om i sömnen..vad du skrattar till åt inatt.
det gör ont att veta, men lika ont att undra
tänkte att det inte var första gången jag grät grus, men att jag inte trodde att jag skulle göra det vid mitt barndomshem. det gjorde verkligen ont på händerna.
blev väldigt arg för ingenting kändes rätt å jag visste inte riktigt vad jag gjorde där. men jag visste heller inte vart jag annars skulle ta vägen. började sparka i gruset, å jämnade grushögen jag gråtit med marken. vaknade å var ganska rädd. eller iaf kände jag ett starkt obehag. en otrevnad.
jag önskar att jag kunde sluta drömma om det gamla huset. för jag trivdes ändå ganska bra där, å jag vill behålla det som ett bra minne. men dom konstiga drömmarna jag alltid har om huset gör att jag nästan börjar tycka det är kusligt.
jag saknar mitt trädgårdsland...å trädgårdslandet jag å michel hade på terra nova.
önskar att man visste att uppskatta ännu mer än vad man gjorde. man kan tro att man uppskattar sin omgivning å de människor i ens närhet..men när man får distans till det så vet man att man borde ha gett så mycket mer.
jag önskar jag såg när michel hade på sig min mammas gröna klänning. men det var långt innan vi kände varandra. å jag tror inte jag var hemma den dagen. det måste ha varit väldigt roligt. michel är så söt. precis en sådan man verkligen vill ha. en sån som alla borde få ha. jag har haft tur en gång i livet. å det räcker för det var den turen jag red på när jag försvann rakt in i stormen. kärlek är alltid som att stå i mitt i ögat av stormen..två kometer som frontalkrockar för att sedan smälta samman till en ny strålande sol mitt i himlens blå. å herre gud vad jag blir lycklig när jag tänker på honom å allt han har gjort för mig.
jag står gärna mitt i stormen om stormen är michel. min hurricane som blåste bort till en annan kontinent.
jag önskar jag kunde vara med dig inatt.
egentligen tror jag inte på tur å otur så mycket (förutom för den där mannen som blev träffad av blixten sju gånger..å dog den åttonde..det var faktiskt otur) men jag kan inte förstå hur jag kunde få michel annat än med ren tur.
så vitt jag vet så finns det ingen statistik över hur någon som jag får någon som honom. men jag tror jag hade haft oddsen emot mig, om jag inte hade tur.
jag undrar hur du ser ut nu. vad du mumlar om i sömnen..vad du skrattar till åt inatt.
det gör ont att veta, men lika ont att undra
another day in the blue
ibland kan jag stirra mig själv i spegeln å undra vart allt har har lett mig. ett liv i alltför stora skor.
det syns ju rakt i ansiktet..allt man bär på å vart man varit. en bekymmersam karta om man frågar mig.
argrynkor å sömnlösa nätter. å ögon som faktiskt ser helt avlägsna ut. som sälögon ungefär, kanske vackra, men det hör inte till saken. utan saken är att det ser ganska tommt å bara blankt ut. vilket känns lite fel eftersom jag faktiskt är allt annat än tom.
men det finns också en del glädje, alldeles ovanför mungiporna syns det att ibland har allt varit bra. något eller kanske någon att le åt.
michels ansikte är en karta över allt jag vill gå igenom. han är min dosa till himlens blå.
jag vet jag låter som en bergmanfilm. brutal ångest å svartvitt vanvett å en dysterhet å stelhet, å något väldigt torrt å naket. avskalat tråkigt segt å dödens dödssvartaste dödsskimmer av ögonblick av döda dödssovande dagar. minuter som dödar å dödare sekunder än den dödaste döds dödande död.
hahaha. loligt. men whatever. jag är helt enkelt översvämmad.
michel säger ofta att jag måste försöka tänka positivt, vilket till finnes känns som en absurd tanke. vart ska det komma ifrån lixom? men det får väl helt enkelt lov att vara såhär då. tids nog blir det alltid lite bättre, å man kanske kan få lov att vara totalt körd i botten om det kommer ur omständigheter som klart å tydligt är väldigt jobbiga. jag kan inte rå för det.
i just want you back home. å jag vill att allt ska ordnas upp till slut...
jag vet att det inte ser mycket ut för världen. men det är faktiskt ett väldigt stort steg jag gjort med jobbet, å fast det kändes jobbigare än nånsin att gå tillbaka dit efter att mich åkte hem igen, så styrde jag ändå upp att jag ska jobba ännu fler dagar i veckan. å för de som känner mig å vet hur mitt liv sett ut så förstår ni nog att det är en stor grej. å jag är faktiskt väldigt glad å tillåmed nöjd över det jag åstadkommit nu på senaste.
det som då gör mig så himla nere är ju bara att det tar för lång tid..å jag kan inte leva utan min michel här. jag älskar honom så mycket att jag blir kraftlös utan honom.
hur som helst. eftersom jag inte kan tänka särskilt positivt i en situation som bara äter bort mig tid, så försöker jag iaf tänka positivt om mitt negativa mående - att jag känner är ju iaf något. å det är tusen gånger bättre att vara förtvivlad än att vara likgiltig. å likgiltig är jag faktiskt inte.
igår ryste jag när jag såg ett simhopp på tv. en sån där rysning som jag får av vacker sång å sånt. håret reste sig verkligen över hela kroppen. men varför? jag har ingen aning om varför jag ryste av ett simhopp.
det låter helt stört faktiskt, om du frågar mig. simhopp å sånt är inte alls min grej.
come back baby cause i wanna love you
tidigare ikväll efter en onödig å likgiltig kväll på krogen satt jag i goda vänners lag å missnöje å diskuterade meningen med livet. en sån där allmän fråga som är för stor för att besvara, för tung att bära, för svår att beskriva men också fängslande, både intressemässigt å levnadsmässigt. svårflörtat ämne. jag tror att man med sanningen bakom ryggen kan säga, that its all like kashmir. led zeppelins kashmir.
when i'm down, when i'm down.
vi kom fram till att det inte är någon mening med att ens diskutera vad den högre meningen med livet är.
å om jag får säga min mening så är den högre meningen kemisk.
å den där såkallade gudomliga meningen kan man även flumma sig till på kemisk väg.
vem har inte sett det gudomliga skenet i en pudervit spegel som reflekterar skenet av kalla lysrör, i en kanske annars ganska pundig lya, å med blodsprängda ögon å ett hjärta som pumpar så urmoderligt slagkraftigt att du känner universum sprängas i dig. å ljusår passerar på bara några sekunder när du stirrar ner i spegeln å ser saturnus alla ringar i din iris å pupillerna öppnar upp sig som svarta hål rakt ner i ditt eget universum där du blir så varm att om du tände till för en sekund skulle hela världens skapelse förfalla. implodera in i din magsäck där du sakta fräts bort av din egen syra å ser det allra vackrasta du någonsin sett. din egen död i ditt egna liv, å alla andras liv som är lika vackra å bortkastade som ditt eget. men det spelar ingen roll, för du såg in i ditt eget öga å din egen rymd blev alldeles pudervit å du vet att du aldrig behöver tala igen, för du har redan svaret, i kemin. å det behövs ingen allsmäktig gud för att du ska återkomma till din skapelse. du bryts ner av dina egna prestationer, å du bryter ner din omgivning med prestationer. omgivningen bryter ner dig med gifter och hårt väder å du bryter ner det hårda vädret med gifter å dig själv. vi är ämnen, men för den sakens skull inte gudomliga i sig. whatever. (jag menar kanske inte allt på ordet)
vi siktade mer in oss på att diskutera vad man som person har för egen mening med livet. alltså vad man behöver uppnå för att känna att man nått en mening man kan slå sig till ro med.
vi kom fram till att man, förutom att hitta kärlek som håller en emotionellt stadgad, alltid har krav på sig själv att bli bättre.
vad det än handlar om...att plugga är för att bli bättre för att få ett bättre jobb å bostad å bil å fru å sex å allt möjligt.
det måste bara förbättras hela tiden.
inte undra på att man aldrig kan andas ut. för ingenting är bra nog.
när jag gick i första klass, fick vi till skolfotograferingen även säga vad vi hade som absoluta drömjobb.
varenda barn sade någonting som slutade på proffs.
dom sade aldrig fotbollsspelare. för det duger inte att bara göra det man tycker är roligt - att spela - utan man måste även bli bäst. superstaaar.
ingen ville bli en labil mittback i division fyra.
jag sade dock att jag ville bli dagmamma. varför ville jag det? visste jag redan där att jag borde sätta ribban lågt för att känna att jag ens skulle klara meningen med jobb? inte för att på något vis nedvärdera de lite mindre uppmärksammade yrken, som trots allt är grunden till ett samhälle, men det känns ytterst deprimerande. jag hoppas verkligen jag klarar mig ur det här tuggummit snart. för jag vill också bli bäst.
det kan inte vara meningen att man bara ska arbeta sig till en mening - för är det finns inga gränser. ordet bättre är obegränsat. å man vet inte vad som är bäst.
jag tror att kärlek är det enda som kan få en människa att stå mitt i stormen utan att tappa balansen. å kärlek får en att minnas dofter, å små små rysningar som smög sig på av en väldigt speciell låt... som fortfarande sitter kvar längst nacken, å vajar fram å tillbaka som grässtrån.
väntar i 40 år, för att sedan blåsas ut som maskrosorfrön längst hela ryggen, då man hör låten igen å minns allt som var. rysningar försvinner inte. de är den diskreta orgasmen som kommer då man inte kan stå emot det vackra, det man älskar...smygknulla sig själv med musik. i love it. jag kommer nästan av zeppelins black dog. får mig att tappa trosorna totalt. det är så vilosamt att vara kär. det är därför man släpper allt när man blir kär. för man får plötsligt en ny mening..som KÄNNS å som man vill uppnå.
därför ser jag ingen självklar mening just nu. för jag har en väldigt krokig levnadsplan, å min kärlek försvann från den härr paradisön. jag är själv mitt i oceanen. å han är själv å jag vill inte det.
han var den meningen jag älskade att vakna upp till. varje dag tänker jag, att om han bara fanns för att hålla om mig..om jag bara fick känna kärleken hjärta mot hjärta..
men jag får fortfarande rysningar så fort jag hör give me back my bullets med skynyrd, för den låten lyssnade vi på när vi gjorde hans antagningsuppgift, bara veckan innan han åkte. å när jag hör never there med cake, för jag vet hur mycket han gillar den. å hela zombies skivan, som vi lyssnade på så mycket när vi gick genom snön in till stan. delade på ett par hörlurar. å mycket annan musik, som jag inte ens kan lyssna på för det påminner mig för mycket om det som inte finns kvar här längre...jag saknar honom så mycket. min kärlek. å även om vi är lika kära å lika förlovade som alltid så är det ett emormt uppbrott. det borde vara olagligt
when i'm down, when i'm down.
vi kom fram till att det inte är någon mening med att ens diskutera vad den högre meningen med livet är.
å om jag får säga min mening så är den högre meningen kemisk.
å den där såkallade gudomliga meningen kan man även flumma sig till på kemisk väg.
vem har inte sett det gudomliga skenet i en pudervit spegel som reflekterar skenet av kalla lysrör, i en kanske annars ganska pundig lya, å med blodsprängda ögon å ett hjärta som pumpar så urmoderligt slagkraftigt att du känner universum sprängas i dig. å ljusår passerar på bara några sekunder när du stirrar ner i spegeln å ser saturnus alla ringar i din iris å pupillerna öppnar upp sig som svarta hål rakt ner i ditt eget universum där du blir så varm att om du tände till för en sekund skulle hela världens skapelse förfalla. implodera in i din magsäck där du sakta fräts bort av din egen syra å ser det allra vackrasta du någonsin sett. din egen död i ditt egna liv, å alla andras liv som är lika vackra å bortkastade som ditt eget. men det spelar ingen roll, för du såg in i ditt eget öga å din egen rymd blev alldeles pudervit å du vet att du aldrig behöver tala igen, för du har redan svaret, i kemin. å det behövs ingen allsmäktig gud för att du ska återkomma till din skapelse. du bryts ner av dina egna prestationer, å du bryter ner din omgivning med prestationer. omgivningen bryter ner dig med gifter och hårt väder å du bryter ner det hårda vädret med gifter å dig själv. vi är ämnen, men för den sakens skull inte gudomliga i sig. whatever. (jag menar kanske inte allt på ordet)
vi siktade mer in oss på att diskutera vad man som person har för egen mening med livet. alltså vad man behöver uppnå för att känna att man nått en mening man kan slå sig till ro med.
vi kom fram till att man, förutom att hitta kärlek som håller en emotionellt stadgad, alltid har krav på sig själv att bli bättre.
vad det än handlar om...att plugga är för att bli bättre för att få ett bättre jobb å bostad å bil å fru å sex å allt möjligt.
det måste bara förbättras hela tiden.
inte undra på att man aldrig kan andas ut. för ingenting är bra nog.
när jag gick i första klass, fick vi till skolfotograferingen även säga vad vi hade som absoluta drömjobb.
varenda barn sade någonting som slutade på proffs.
dom sade aldrig fotbollsspelare. för det duger inte att bara göra det man tycker är roligt - att spela - utan man måste även bli bäst. superstaaar.
ingen ville bli en labil mittback i division fyra.
jag sade dock att jag ville bli dagmamma. varför ville jag det? visste jag redan där att jag borde sätta ribban lågt för att känna att jag ens skulle klara meningen med jobb? inte för att på något vis nedvärdera de lite mindre uppmärksammade yrken, som trots allt är grunden till ett samhälle, men det känns ytterst deprimerande. jag hoppas verkligen jag klarar mig ur det här tuggummit snart. för jag vill också bli bäst.
det kan inte vara meningen att man bara ska arbeta sig till en mening - för är det finns inga gränser. ordet bättre är obegränsat. å man vet inte vad som är bäst.
jag tror att kärlek är det enda som kan få en människa att stå mitt i stormen utan att tappa balansen. å kärlek får en att minnas dofter, å små små rysningar som smög sig på av en väldigt speciell låt... som fortfarande sitter kvar längst nacken, å vajar fram å tillbaka som grässtrån.
väntar i 40 år, för att sedan blåsas ut som maskrosorfrön längst hela ryggen, då man hör låten igen å minns allt som var. rysningar försvinner inte. de är den diskreta orgasmen som kommer då man inte kan stå emot det vackra, det man älskar...smygknulla sig själv med musik. i love it. jag kommer nästan av zeppelins black dog. får mig att tappa trosorna totalt. det är så vilosamt att vara kär. det är därför man släpper allt när man blir kär. för man får plötsligt en ny mening..som KÄNNS å som man vill uppnå.
därför ser jag ingen självklar mening just nu. för jag har en väldigt krokig levnadsplan, å min kärlek försvann från den härr paradisön. jag är själv mitt i oceanen. å han är själv å jag vill inte det.
han var den meningen jag älskade att vakna upp till. varje dag tänker jag, att om han bara fanns för att hålla om mig..om jag bara fick känna kärleken hjärta mot hjärta..
men jag får fortfarande rysningar så fort jag hör give me back my bullets med skynyrd, för den låten lyssnade vi på när vi gjorde hans antagningsuppgift, bara veckan innan han åkte. å när jag hör never there med cake, för jag vet hur mycket han gillar den. å hela zombies skivan, som vi lyssnade på så mycket när vi gick genom snön in till stan. delade på ett par hörlurar. å mycket annan musik, som jag inte ens kan lyssna på för det påminner mig för mycket om det som inte finns kvar här längre...jag saknar honom så mycket. min kärlek. å även om vi är lika kära å lika förlovade som alltid så är det ett emormt uppbrott. det borde vara olagligt
