lully hill
Så vad finns det nu för idé att vara en människa som med omsorg tänker på andra å försöker visa vad kärlek är å hur mycket de förtjänar det. Livet är hårt som ett piskslag å man kan egentligen bara hoppas att det ska ta slut innan man har så ont att man ligger på gränsen till att bara nästan vara krossad för alltid.
Jag försöker låtsas som om allting vore något annat å försöker intala mig å min omgivning att det här bara gör en starkare för det har ju judarna sagt. Det som inte dödar härdar. Men de flesta judarna dog, å de efterlevande är snåla sägs det, å tittar ständigt bakom axeln i paranoia om att livet ska stjäla dem på ett ögonblick.
Det är jobbigt att hålla käften å gå vidare. Den enda som vill prata med mig är min psykolog men hon säger ju samma sak till allt. Det är inte mitt fel å jag duger som jag är å jag får inte komma till min rätt. Men man kan ju undra varför alla har försvunnit å varför jag blir sittandes med gråten i halsen efter varje gång jag försökt prata med någon om jag duger så himla bra. Så vad duger jag till då va. hur mycket betyder det egenlöigen att duga enligt samhället?
Jag vill duga för dom jag tycker om. Vill mer än duga. Vill att de självmant ska yttra sin kärlek för att dom ser hur mycket jag försöker visa uppskattning. Eller så är även min uppskattning bristfällig. men jag brukar försöka tänka på dom små sakerna. som ett litet brev, eller en gåva eller ett ord om att jag alltid finns kvr. Men det är inte så värst lätt att få tillfälle att visa vad man känner när allting alltid går på tid.
Michel tillexempel. Det finns sällan tid till att prata särskilt länge över telefon, inte tillräckligt länge för att några större känslor ska få plats att spelas upp, å det tycker jag är jättejobbigt. även om det är svårt att uttrycka sig i en telefon. men Det är kyligt här hemma som det är, å den lilla tid jag får spendera med michels röst skulle jag vilja vara översvämmande av kärlek, då läget som det är med ett hav emellan oss gör den fysiska kärleken ytterst bristfällig. Men tiden tickar fortare är talförmågan. Förr delade vi så mycket, för vi va ansikte mot ansikte å världen var snarare vårt hem än det som kom emellan oss, å jag saknar det så mycket att jag vill gräva sönder marken jag nu ensam står på i ren protest för att den gjort mig så illa sen michel inte längre stod bredvid.
Jag får säga det här ist. Även om jag allra helst skulle vilja ligga med huvudet på michels bröst å säga det till hans direkta person. Men Om någon överhuvudtaget läser min otäcka blogg så är det nog ingen annan än michel. så här är en kort demonstraion om hur mycket du betyder för mig. å en utav anledningarna till att jag känner mig manad att uttrycka det är eftersom jag just besökte dig, å har känt mig oerhört tom å sorgsen sedan jag åkte, å att det varit hemskt svårt att va så ensam med det. men en annan anledning är också att jag tyckte att vi hade det väldigt fint, å att jag vill att du ska veta att även när vi är isär så florerar samma känslor inom mig för dig, å att ingenting utav det förloras eller trängs undan på vägen hem.
Jag var så himla trasig när jag träffade dig, å det vet du ju….men du skrev till mig där i början omkring att jag alltid kan höra av mig till dig om jag behöver prata, eller behöver sällskap. Jag har försökt ganska mycket men du har inte riktigt varit tillgänglig för att prata med mig om sånt jag behöver lätta mitt hjärta om, å inte heller du har kunnat lätta ditt hjärta så mycket till mig. men jag förstår att ditt jobb kräver dig på väldigt mycket energi å att ett telefonsamtal från mig som söker stöd å närhet kanske inte är det enklaste. du har ett väldigt upptaget å i många vinklar godartat arbetsliv. Men Jag önskar att jag fortfarande fick prata med dig så. å jag önskar att du för din egen skull lät dig ha tid till att tänka på hur du känner inför saker å ting, å att dina känslor inte blir överkörda å undanträngda av din upptagenhet. Att du fortfarande kunde lyssna å känna med mig så som jag alltid känner med dig.
Jag vet att vi älskar varandra väldigt mycket, för jag känner verkligen att vi gör det. Men jag vill inte att tid å avstånd ska skala av vår närhet till något som vi inte känner igen. Å jag vill definitivt inte att vi ska börja känna igen det som vi egentligen inte känner igen bara för att det är vad vi börjar bli vana med. För det är ingen bra sak att känna igen sig i.
Jag vill att du ska vara den som står mig närmast i hela världen för du är det enda som jag någonsin älskat så mycket, att om allt i mitt liv skulle gå snett å fel, men jag fortfarande hade dig, skulle jag anse att jag hade allting kvar. Men om allting i mitt liv skulle gå i rätt riktning å vara helt fantastiskt, men jag förlorade dig, skulle jag ändå stå helt tomhänt.
Å du är den enda som jag så svart på vitt någonsin kunnat utpeka som det allra underbaraste jag har fått uppleva.
Det är så tråkigt att alla relationer man har till folk av olika slag suddas ut till en tunn linje av sårbarhet, punktvis utspridd längst en massiv barriär av tidpress, som fortplantas av ekonomisk törst, djungelns lag, å samhällets långa retsticka till finger.
Känns som jag håller fast i en liten tygände på en tröja å släpar mig efter å ber hela världen om att få en sekund att stå still å säga hej, du betyder allt för mig. Det gör ni allihopa. Så säg hej till mig å säg vad jag betyder också. Det som inte uttrycks i handling borde för kärlekens å vänskapens skull uttryckas i ord. Sker inget av det blir man förvillad å finner sig själv på en oväntad sida av ett staket
Jag försöker låtsas som om allting vore något annat å försöker intala mig å min omgivning att det här bara gör en starkare för det har ju judarna sagt. Det som inte dödar härdar. Men de flesta judarna dog, å de efterlevande är snåla sägs det, å tittar ständigt bakom axeln i paranoia om att livet ska stjäla dem på ett ögonblick.
Det är jobbigt att hålla käften å gå vidare. Den enda som vill prata med mig är min psykolog men hon säger ju samma sak till allt. Det är inte mitt fel å jag duger som jag är å jag får inte komma till min rätt. Men man kan ju undra varför alla har försvunnit å varför jag blir sittandes med gråten i halsen efter varje gång jag försökt prata med någon om jag duger så himla bra. Så vad duger jag till då va. hur mycket betyder det egenlöigen att duga enligt samhället?
Jag vill duga för dom jag tycker om. Vill mer än duga. Vill att de självmant ska yttra sin kärlek för att dom ser hur mycket jag försöker visa uppskattning. Eller så är även min uppskattning bristfällig. men jag brukar försöka tänka på dom små sakerna. som ett litet brev, eller en gåva eller ett ord om att jag alltid finns kvr. Men det är inte så värst lätt att få tillfälle att visa vad man känner när allting alltid går på tid.
Michel tillexempel. Det finns sällan tid till att prata särskilt länge över telefon, inte tillräckligt länge för att några större känslor ska få plats att spelas upp, å det tycker jag är jättejobbigt. även om det är svårt att uttrycka sig i en telefon. men Det är kyligt här hemma som det är, å den lilla tid jag får spendera med michels röst skulle jag vilja vara översvämmande av kärlek, då läget som det är med ett hav emellan oss gör den fysiska kärleken ytterst bristfällig. Men tiden tickar fortare är talförmågan. Förr delade vi så mycket, för vi va ansikte mot ansikte å världen var snarare vårt hem än det som kom emellan oss, å jag saknar det så mycket att jag vill gräva sönder marken jag nu ensam står på i ren protest för att den gjort mig så illa sen michel inte längre stod bredvid.
Jag får säga det här ist. Även om jag allra helst skulle vilja ligga med huvudet på michels bröst å säga det till hans direkta person. Men Om någon överhuvudtaget läser min otäcka blogg så är det nog ingen annan än michel. så här är en kort demonstraion om hur mycket du betyder för mig. å en utav anledningarna till att jag känner mig manad att uttrycka det är eftersom jag just besökte dig, å har känt mig oerhört tom å sorgsen sedan jag åkte, å att det varit hemskt svårt att va så ensam med det. men en annan anledning är också att jag tyckte att vi hade det väldigt fint, å att jag vill att du ska veta att även när vi är isär så florerar samma känslor inom mig för dig, å att ingenting utav det förloras eller trängs undan på vägen hem.
Jag var så himla trasig när jag träffade dig, å det vet du ju….men du skrev till mig där i början omkring att jag alltid kan höra av mig till dig om jag behöver prata, eller behöver sällskap. Jag har försökt ganska mycket men du har inte riktigt varit tillgänglig för att prata med mig om sånt jag behöver lätta mitt hjärta om, å inte heller du har kunnat lätta ditt hjärta så mycket till mig. men jag förstår att ditt jobb kräver dig på väldigt mycket energi å att ett telefonsamtal från mig som söker stöd å närhet kanske inte är det enklaste. du har ett väldigt upptaget å i många vinklar godartat arbetsliv. Men Jag önskar att jag fortfarande fick prata med dig så. å jag önskar att du för din egen skull lät dig ha tid till att tänka på hur du känner inför saker å ting, å att dina känslor inte blir överkörda å undanträngda av din upptagenhet. Att du fortfarande kunde lyssna å känna med mig så som jag alltid känner med dig.
Jag vet att vi älskar varandra väldigt mycket, för jag känner verkligen att vi gör det. Men jag vill inte att tid å avstånd ska skala av vår närhet till något som vi inte känner igen. Å jag vill definitivt inte att vi ska börja känna igen det som vi egentligen inte känner igen bara för att det är vad vi börjar bli vana med. För det är ingen bra sak att känna igen sig i.
Jag vill att du ska vara den som står mig närmast i hela världen för du är det enda som jag någonsin älskat så mycket, att om allt i mitt liv skulle gå snett å fel, men jag fortfarande hade dig, skulle jag anse att jag hade allting kvar. Men om allting i mitt liv skulle gå i rätt riktning å vara helt fantastiskt, men jag förlorade dig, skulle jag ändå stå helt tomhänt.
Å du är den enda som jag så svart på vitt någonsin kunnat utpeka som det allra underbaraste jag har fått uppleva.
Det är så tråkigt att alla relationer man har till folk av olika slag suddas ut till en tunn linje av sårbarhet, punktvis utspridd längst en massiv barriär av tidpress, som fortplantas av ekonomisk törst, djungelns lag, å samhällets långa retsticka till finger.
Känns som jag håller fast i en liten tygände på en tröja å släpar mig efter å ber hela världen om att få en sekund att stå still å säga hej, du betyder allt för mig. Det gör ni allihopa. Så säg hej till mig å säg vad jag betyder också. Det som inte uttrycks i handling borde för kärlekens å vänskapens skull uttryckas i ord. Sker inget av det blir man förvillad å finner sig själv på en oväntad sida av ett staket
freedom....thats just some people talking
jag har försökt vara den goda vännen nu. Men det spelar ingen roll. ingenting spelar någon roll. De finns bara tomheten, rädlsan och desperationen kvar. Det finns inte ens ett minne av en lyckligare tid, å det finns inte ens drömmar om något bättre. Jag hade kanske behövt någon inatt - till skillnad från att vara den som alltid är den som hjälper, kanske JAG behövde hjälp. Istället gick två av mina närmsta vänner iväg tillsammans, å lämnade mig gråtandes på marken utan så mycket som ett ord. Jag avskyr er. jag avskyr alla som någonsin existerat i min tanke å jag avskyr hela världen för att den rasar samman över mig som ett korthus. Å jag avskyr mig själv för att det var jag som byggde upp det. jag orkar inte det här nu. jag kommer inte vakna imorgon alls säkert. jag kommer dö i sömnen. jag är livrädd för att dö. en snubbe var vidrig mot mig ikväll. riktigt vidrig. jag förstod knappt vad han pratade om, men han var vidrig. ikväll har jag fått höra sju gånger - varav sex av helt okända människor, att jag måste vara/bli modell. varför då? varför ska det vara så jävla viktigt. varför måste det fokuseras på hur jag ser ut hela tiden. jag ser ändå förjävlig ut. jag hatar män. jag hatar kvinnor, å jag önskar att de alla kunde förgöra varandra i ett väldsomfattande raskrig - könen emellan. det som överlever kan ju försöka va glad för det. men varför skulle den.
Jag tror inte jag kan vara glad längre utan att va väck på nåt annat plan- å knappt det är jag ens för att jag hela tiden ska va duktig å hålla mig undan det å hålla mig själv å inte ta något som är för skadligt. men varför då egentligen. det är skadligt nog att stå ut med smärtan. Kanske skulle de negativa egenskaper fludder drar med sig inte alls vara värre än de negativa egenskaper man får stå ut med genom att vara nykter. Det sliter ju en itu. verkligenheten. Det är en sjukdom att ens veta vad det är. livet är cancer rakt igenom å jag känner redan nu att jag äts upp. vart fan är livet. vart fan tog kärleken vägen å vart i helvete tog någonting alls som kunde få mig att glädjas vägen.
det var inge kul alls ikväll. eller det var väl ganska trevligt till en början, men sen brjade allt om. samma gamla vanliga samma. å blabla bla vi hörs imorgon. jo visst. dra åt helvete.
det är konstigt hur jag alltid, oavsett vad som gjort mig ledsen, slutar med att jag bara ser michel framför mig. även om han inte hade någonting att göra med kvällens olyckor, så är det ändå honom jag i slutändan är ledsen över. förlusten eööer kanske saknaden av den enda riktiga relation jag någonsin haft till en människa. å det är vad jag saknar. någonting riktigt. inte samma vanliga. inatt lämnade några av mina vänner mig i sticket å det gjorde mig förkrossad. jag borde kanske hoppat. men vad jag verkligen var ledsen över var tillslut saknaden. saknaden av någonting riktigt. å jag vet att michel, om han varit här inatt, aldrig hade lämnat mig så ledsen. han hade tagit hand om mig å sagt hur mycket jag betyder för honom. men han visste inte hur ledsen jag var ikväll. å han sov när jag ringde upp. men vad jag önskar att han var den som sa till mig inatt, att jag aldrig någonsin kommer va helt ensam. men det är ingen som säger det alls tills mig inatt.
jag saknar michel. sånt här skulle aldrig hända om han var här.
Jag tror inte jag kan vara glad längre utan att va väck på nåt annat plan- å knappt det är jag ens för att jag hela tiden ska va duktig å hålla mig undan det å hålla mig själv å inte ta något som är för skadligt. men varför då egentligen. det är skadligt nog att stå ut med smärtan. Kanske skulle de negativa egenskaper fludder drar med sig inte alls vara värre än de negativa egenskaper man får stå ut med genom att vara nykter. Det sliter ju en itu. verkligenheten. Det är en sjukdom att ens veta vad det är. livet är cancer rakt igenom å jag känner redan nu att jag äts upp. vart fan är livet. vart fan tog kärleken vägen å vart i helvete tog någonting alls som kunde få mig att glädjas vägen.
det var inge kul alls ikväll. eller det var väl ganska trevligt till en början, men sen brjade allt om. samma gamla vanliga samma. å blabla bla vi hörs imorgon. jo visst. dra åt helvete.
det är konstigt hur jag alltid, oavsett vad som gjort mig ledsen, slutar med att jag bara ser michel framför mig. även om han inte hade någonting att göra med kvällens olyckor, så är det ändå honom jag i slutändan är ledsen över. förlusten eööer kanske saknaden av den enda riktiga relation jag någonsin haft till en människa. å det är vad jag saknar. någonting riktigt. inte samma vanliga. inatt lämnade några av mina vänner mig i sticket å det gjorde mig förkrossad. jag borde kanske hoppat. men vad jag verkligen var ledsen över var tillslut saknaden. saknaden av någonting riktigt. å jag vet att michel, om han varit här inatt, aldrig hade lämnat mig så ledsen. han hade tagit hand om mig å sagt hur mycket jag betyder för honom. men han visste inte hur ledsen jag var ikväll. å han sov när jag ringde upp. men vad jag önskar att han var den som sa till mig inatt, att jag aldrig någonsin kommer va helt ensam. men det är ingen som säger det alls tills mig inatt.
jag saknar michel. sånt här skulle aldrig hända om han var här.
Franzie
Jag ligger här i iskylan. Försöker hålla ett gott mod uppe. Tänker att jag ska försöka låta de bra saker jag styrt upp nu på bara två dagar lysa starkare än den panikångest jag får av att jag faktiskt är helt pank, med flera veckor kvar till mina hårt framarbetade pengar.
jag har ungefär 200 kr. å det gör mig så fruktansvärt nere att jag inte kan få ha lite roligt i den här kalla vintermånaden,f ör att så mycket pengar gått till olika sjukliga ändamål. Det blev en kort glädje, å den här gången har jag inte någon att låna några hundra av heller. jävla pappa. tycker en far som försummat mig större delen av mitt liv borde stiga in med sin hjälp när det verkligen krisar.
Hur kan man vilja ha barn utana att göra allt för att få dem att hålla huvudet över vattenytan.
om någon kunde slå mig i huvudet skulle jag bli jätteglad.
eller om jag fick ligga. om jag fick ligga ända tills jag får pengar igen skulle jag slippa tänka på eländet.
kan man inte hyra ut vänskap? eller ta betalt för djupa samtal? hah. nä, det kan man inte.
det var kul att träffa franzie idag iaf. det är märkligt hur allt han gör kan ses från en sådan otroligt komisk vinkel.
som idag när han satt å kollade i en kokbok. han mumlade fram recepten å utbrast hela tiden saker som ' ÅH kalvlever, precis i min smak för fan, ge piratkungen ett dött kalvkött. en riklig måltid för slottsherren för fan' och 'anka, död almedalsanka till kungen för fan, sätt skeppet i gungning å kör på med en rödvinsås..mmm..almedalsanka. eller fiskmås kanske, ge mig en fiskmås å tugga på för fan.
aah. man måste ha varit där för å förstå kungen. har var jävligt nöjd när han berättade nyheten.
nyheten om att han fått reda på att han är släkt med en gammal pirat å numera vill bli tilltalad som Pirat-Kungen.
han hade en plan om att hälla i sig en hel flaska rom, i pirat-anda för å fira nyheten kommande helg.
usch jag är stressad. vet inte hur jag ska bära mig åt med någonting.
jag vill inte förlora allt. eller har jag redan gjort det? eller har jag ens vunnit något till en början?
jag vet inte. Men känner mig orolig å lätt sorgsen. vill lixom inte gräva ner mig mer.
vill försöka ta mig upp nu. vill få ett slut på det här. tyvärr blir allt väldigt svårt när jag inser att jag inte kan hämta ut resten av mina mediciner jag behöver, å att jag inte kan göra någonting bara för att få ha lite roligt, å att jag faktiskt inte ens har så mycket tråkigt att göra heller. att jag inte har någonting alls att göra. å att jag fortfarande har vidrigt ont i halsen.
å att pappa verkligen måste hata mig för att få upp mina förhoppningar om att han ska hjälpa mig med betalning, men när jag sedan ber om det vill han inte, å vid det laget är jag redan pank. pank+i=panik.
saknar michel. enda anledningen till att jag fortfarande är vaken är för att jag blev helt skakis när jag såg hur lite pengar jag har kvar. men jag ska upp tidigt imorgon iaf. SKA få en bra dygnsrytm.
smärta i bröstet.
Tramadol...någon?
jag har ungefär 200 kr. å det gör mig så fruktansvärt nere att jag inte kan få ha lite roligt i den här kalla vintermånaden,f ör att så mycket pengar gått till olika sjukliga ändamål. Det blev en kort glädje, å den här gången har jag inte någon att låna några hundra av heller. jävla pappa. tycker en far som försummat mig större delen av mitt liv borde stiga in med sin hjälp när det verkligen krisar.
Hur kan man vilja ha barn utana att göra allt för att få dem att hålla huvudet över vattenytan.
om någon kunde slå mig i huvudet skulle jag bli jätteglad.
eller om jag fick ligga. om jag fick ligga ända tills jag får pengar igen skulle jag slippa tänka på eländet.
kan man inte hyra ut vänskap? eller ta betalt för djupa samtal? hah. nä, det kan man inte.
det var kul att träffa franzie idag iaf. det är märkligt hur allt han gör kan ses från en sådan otroligt komisk vinkel.
som idag när han satt å kollade i en kokbok. han mumlade fram recepten å utbrast hela tiden saker som ' ÅH kalvlever, precis i min smak för fan, ge piratkungen ett dött kalvkött. en riklig måltid för slottsherren för fan' och 'anka, död almedalsanka till kungen för fan, sätt skeppet i gungning å kör på med en rödvinsås..mmm..almedalsanka. eller fiskmås kanske, ge mig en fiskmås å tugga på för fan.
aah. man måste ha varit där för å förstå kungen. har var jävligt nöjd när han berättade nyheten.
nyheten om att han fått reda på att han är släkt med en gammal pirat å numera vill bli tilltalad som Pirat-Kungen.
han hade en plan om att hälla i sig en hel flaska rom, i pirat-anda för å fira nyheten kommande helg.
usch jag är stressad. vet inte hur jag ska bära mig åt med någonting.
jag vill inte förlora allt. eller har jag redan gjort det? eller har jag ens vunnit något till en början?
jag vet inte. Men känner mig orolig å lätt sorgsen. vill lixom inte gräva ner mig mer.
vill försöka ta mig upp nu. vill få ett slut på det här. tyvärr blir allt väldigt svårt när jag inser att jag inte kan hämta ut resten av mina mediciner jag behöver, å att jag inte kan göra någonting bara för att få ha lite roligt, å att jag faktiskt inte ens har så mycket tråkigt att göra heller. att jag inte har någonting alls att göra. å att jag fortfarande har vidrigt ont i halsen.
å att pappa verkligen måste hata mig för att få upp mina förhoppningar om att han ska hjälpa mig med betalning, men när jag sedan ber om det vill han inte, å vid det laget är jag redan pank. pank+i=panik.
saknar michel. enda anledningen till att jag fortfarande är vaken är för att jag blev helt skakis när jag såg hur lite pengar jag har kvar. men jag ska upp tidigt imorgon iaf. SKA få en bra dygnsrytm.
smärta i bröstet.
Tramadol...någon?
god damn whatever
jag har varit konstig idag. jag känner det.
Allt det snackades om igår har lixom satt sig fast lite. känns lite som att jag insåg det lilla värde man har som person, å då menar jag inte mig personligen direkt, utan alla.
whatever. michel ringde imorse, som vi sa, för att kolla om jag kommit upp i tid till min tid hos doktorn.
å michel, det här sa jag aldrig när vi pratade men jag var förvirrad, som du verkade förstå, men det dröjde länge tills jag förstog att det var du. jag ve tinte varför men jag var så säker på att det var min lillebror. det var därför det blev så konstigt när jag frågade vart du var å du sa att du var hemma. för jag stog inne på min lillebrors rum, å där var han inte. jag kundeinte förstå vad människan skulle vilja mig så dags lixom, å varför han ljög om att han var hemma.
jag hörde ju att det inte var han i telefonen, men det övertygade mig inte. hah. det var konstigt.
å blodproverna gick inge bra. dom fick inte igenom nålen å när dom tillslut fick det fick jag kramp i armen. dom tog så många rör också att jag nästan svimmade. efteråt åkte jag å träffade pappa. vi fikade. helt plötsligt stack det till å gjorde så jävla ont i armen. då hade det börjat blöda jättemycket så hela bandaget var helt rött. men jag tänkte lixom inget när jag såg det. jag struntade bara blankt i det. när det sen slog mig att det var min arm fick jag panik. var tvungen å trycka ett papper mot det jättelänge. nu gör det jätteont.
jag är skitsnygg idag för övrigt.
synd att ingen kan sitta å stirra på mig hela dagen å ge mig komplimanger.
jag har ändrat utseende lite ser jag. mina läppar har antagit sig en nyare, fräschare form. fylligare. som att jag är kåt hela tiden kanske. å vill kyssas. jag vill det hela tiden faktiskt.
mhm. jag får väl städa eller nåt för å inte tänka på det. det är jobbigt när man inte kan ligga.
det är faktiskt bland det värsta jag varit med om. jag hade nog hellre vaknat med en spindel i sängen i en vecka. om det gjorde så jag fick ligga.
jag blir okoncentrerad å elak när jag inte får ligga.
kan inte tänka på nåt annat ju. det är jobbigt att det man tycker mest om alltid ska vara en bristvara. vad det än handlar om.
throbbing
herbs will get you through times with no money, better than money will take you through times with no herbs
det är svårt att förklara hur dagarna känns när man känner sig ensam. alltså verkligen den riktiga ensamheten.
inte den man kan känna om man inte har alltför många vänner, eller om man saknar någon eller så.
utan jag menar ensamheten som är i rummet. när det känns som själen i rummet sugs ut så fort man kommer in.
som att rummen blir tomma å utan värde.
jag har den bästa av alla människor jag vet i mitt hjärta, som jag älskar varje dag. å jag har vänner jag tycker jättemycket om. men vart jag än befinner mig så känner jag inte av någon atmosfär.
som att luften står stilla.
som om jag lika gärna hade kunnat vara ensam på en liten eka mitt ute i havet, å ändå så hade det inte varit mer tomt å ödsligt.
jag har väldigt svårt att åka förbi gamla trasiga hus på landet som står övergivna. fönstrena som är helt utblåsta från glas står lixom å gapar mot mig med den där tomheten. när det inte finns liv kvar i huset. det skrämmer mig jättemycket å det är precis den känslan jag får vart jag än går.
det är som att jag är blind. varje kväll säger jag till mig att jag måste börja öppna ögonen å se allt som fortfarande är vackert å som strålar en sån där innerlig varm kärlek.
jag saknar att känna tillgivenheten av en blomma som verkligen vill att jag ska plocka den. att verkligen känna mig manad av världen att låna allt jag vill från den å ge tillbaka det i form av något ännu bättre.
men jag ser inte mycket som uppmanar mig. jag ser inte en dörr å tänker att jag vill gå ut ur den.
antingen ser jag bara en dörr. eller så ser jag att jag skulle vilja gå fram å slå på den tills någon av oss brister.
när klockan ringer på morgonen frågar den inte om jag vill se idag - den säger bara att jag aldrig såg igår.
på kvällarna tänker jag att gått med vidöppna ögon hela dagen utan att ta in ett enda spår å att det är oförskämt mot vem det än är som har gett mig ett liv.
vinden fällde mig en gång för mycket lixom, å att den bedövade mig från det sunda förnuftet som borde säga åt mig att inte ge mig in i stormen igen.
som när man håller handen i jättevarmt vatten, å trots att man vet detta så tar man inte undan den, eftersom det ändå känns kallt, å tillslut inte alls.
en natt gick jag å la mig som en cirkel, men vaknade som en triangel .
fördelen med en cirkel är att man bara kan titta bakåt till en viss punkt, innan man istället hamnat i det som är framåt.
men i en triangel ser man brytningar både bakåt å framåt.
allt handlar väl om infallsvinklar. man kan veckla ut sig som en fjäril eller rulla ihop sig som en dåre.
det är svårt att förklara hur dagarna känns när man känner sig ensam. alltså verkligen den riktiga ensamheten.
inte den man kan känna om man inte har alltför många vänner, eller om man saknar någon eller så.
utan jag menar ensamheten som är i rummet. när det känns som själen i rummet sugs ut så fort man kommer in.
som att rummen blir tomma å utan värde.
jag har den bästa av alla människor jag vet i mitt hjärta, som jag älskar varje dag. å jag har vänner jag tycker jättemycket om. men vart jag än befinner mig så känner jag inte av någon atmosfär.
som att luften står stilla.
som om jag lika gärna hade kunnat vara ensam på en liten eka mitt ute i havet, å ändå så hade det inte varit mer tomt å ödsligt.
jag har väldigt svårt att åka förbi gamla trasiga hus på landet som står övergivna. fönstrena som är helt utblåsta från glas står lixom å gapar mot mig med den där tomheten. när det inte finns liv kvar i huset. det skrämmer mig jättemycket å det är precis den känslan jag får vart jag än går.
det är som att jag är blind. varje kväll säger jag till mig att jag måste börja öppna ögonen å se allt som fortfarande är vackert å som strålar en sån där innerlig varm kärlek.
jag saknar att känna tillgivenheten av en blomma som verkligen vill att jag ska plocka den. att verkligen känna mig manad av världen att låna allt jag vill från den å ge tillbaka det i form av något ännu bättre.
men jag ser inte mycket som uppmanar mig. jag ser inte en dörr å tänker att jag vill gå ut ur den.
antingen ser jag bara en dörr. eller så ser jag att jag skulle vilja gå fram å slå på den tills någon av oss brister.
när klockan ringer på morgonen frågar den inte om jag vill se idag - den säger bara att jag aldrig såg igår.
på kvällarna tänker jag att gått med vidöppna ögon hela dagen utan att ta in ett enda spår å att det är oförskämt mot vem det än är som har gett mig ett liv.
vinden fällde mig en gång för mycket lixom, å att den bedövade mig från det sunda förnuftet som borde säga åt mig att inte ge mig in i stormen igen.
som när man håller handen i jättevarmt vatten, å trots att man vet detta så tar man inte undan den, eftersom det ändå känns kallt, å tillslut inte alls.
en natt gick jag å la mig som en cirkel, men vaknade som en triangel .
fördelen med en cirkel är att man bara kan titta bakåt till en viss punkt, innan man istället hamnat i det som är framåt.
men i en triangel ser man brytningar både bakåt å framåt.
allt handlar väl om infallsvinklar. man kan veckla ut sig som en fjäril eller rulla ihop sig som en dåre.
Rubrik
På publishme.se's framsida står det att det ikväll var dags för årets musikgala.
för att citera: Ikväll är det dags för årets musikgala. Skit i grammisgalan där fjortistjejer med dålig musiksmak bestämmer vinnarna. Här är det musikkunniga som får säga sitt, vilket syns bara genom att titta på nomineringarna."
men jag tycker det är lite märkligt...de nominerade var sådana som veronica maggio, kleerup, amanda jensen, håkan hellström, in flames, hello saferide blablabla.
även om denna gala som ska vara så mycket bättre har en påläst musikkunnig panel som ska säga sitt, finns det så mycket att säga om detta?
amanda jensen har ju en röst visst, men hennes musik är tjatig, å har hon ens skrivit den själv?
håkan hellström är ju stockholmsbögen som tog randigt tillbaka till modet å som alla tonåringar skär sig själva för, så vad spelar det för roll om han blir framröstad av sin tonårsjury, eller om en musikkunnig idiot sitter å säger att han lyckats fånga hela tonårssverige.
veronica maggio skulle kunna sjunga, men istället piper hon som om hon sitter i en råttfälla. hennes texter är annorlunda det kan jag ge henne, men vad spelar det för roll.
å kleerup, vad fan är det? whatever.
Men musik börjar bli precis som mode...det kan vara precis hur snett å förfärligt som helst, men är det något nytt som ingen sett å någon säger att det här det är det nya svarta, så tänker hela världen att det nya är det rätta.
men är det egentligen särskilt mycket som är över huvud taget estetiskt tilldragande?
å isåfall, om det är annorlunda som krävs för att komma nånstans här i världen tycker jag att det är märkligt att folk fortfarande hakar upp sig på negrer å bögar.
inte för att jag såg galan så....
men jag tyckte att det var väldigt märkligt skrivet. att det bara är att kolla på nomineringarna lixom.
å andra sidan finns det ju knappt nån bra ny svensk musik å nominera.
nu lämnar jag detta.
sex drugs & rockn'roll. det är en klyscha, men oj så rätt den är. det hör ihop.
lyssnar på riktigt bra rock ikväll. just nu bad stuff med cactus. (god bless michel för spotify-lånet)
å jag får en farlig lust att ta en massa roliga saker å ligga. hela natten.
men det blir inget med det.
i'm a good girl.
men det vore så himla mycket bättre än å ligga här helt själv. jag saknar michel.
ibland undrar jag vart min ungdom tog vägen. inte fr att jag är så värst gammal, men för mycket dåligt har hänt.
jag undrar varför allt gick så snett. varför det behövde bli så. varför varför. varför har jag inte bara haft möjligheten att vara som man ska va.
jag vill inte dö ung. ibland tror jag att jag ska dö. det gör mig livrädd. att det här var allt.
det har hänt många bra saker i mitt liv. jättebra saker. men så glider det bara bort, innan man kanske riktigt hunnit förstå att det fanns där.
för att citera: Ikväll är det dags för årets musikgala. Skit i grammisgalan där fjortistjejer med dålig musiksmak bestämmer vinnarna. Här är det musikkunniga som får säga sitt, vilket syns bara genom att titta på nomineringarna."
men jag tycker det är lite märkligt...de nominerade var sådana som veronica maggio, kleerup, amanda jensen, håkan hellström, in flames, hello saferide blablabla.
även om denna gala som ska vara så mycket bättre har en påläst musikkunnig panel som ska säga sitt, finns det så mycket att säga om detta?
amanda jensen har ju en röst visst, men hennes musik är tjatig, å har hon ens skrivit den själv?
håkan hellström är ju stockholmsbögen som tog randigt tillbaka till modet å som alla tonåringar skär sig själva för, så vad spelar det för roll om han blir framröstad av sin tonårsjury, eller om en musikkunnig idiot sitter å säger att han lyckats fånga hela tonårssverige.
veronica maggio skulle kunna sjunga, men istället piper hon som om hon sitter i en råttfälla. hennes texter är annorlunda det kan jag ge henne, men vad spelar det för roll.
å kleerup, vad fan är det? whatever.
Men musik börjar bli precis som mode...det kan vara precis hur snett å förfärligt som helst, men är det något nytt som ingen sett å någon säger att det här det är det nya svarta, så tänker hela världen att det nya är det rätta.
men är det egentligen särskilt mycket som är över huvud taget estetiskt tilldragande?
å isåfall, om det är annorlunda som krävs för att komma nånstans här i världen tycker jag att det är märkligt att folk fortfarande hakar upp sig på negrer å bögar.
inte för att jag såg galan så....
men jag tyckte att det var väldigt märkligt skrivet. att det bara är att kolla på nomineringarna lixom.
å andra sidan finns det ju knappt nån bra ny svensk musik å nominera.
nu lämnar jag detta.
sex drugs & rockn'roll. det är en klyscha, men oj så rätt den är. det hör ihop.
lyssnar på riktigt bra rock ikväll. just nu bad stuff med cactus. (god bless michel för spotify-lånet)
å jag får en farlig lust att ta en massa roliga saker å ligga. hela natten.
men det blir inget med det.
i'm a good girl.
men det vore så himla mycket bättre än å ligga här helt själv. jag saknar michel.
ibland undrar jag vart min ungdom tog vägen. inte fr att jag är så värst gammal, men för mycket dåligt har hänt.
jag undrar varför allt gick så snett. varför det behövde bli så. varför varför. varför har jag inte bara haft möjligheten att vara som man ska va.
jag vill inte dö ung. ibland tror jag att jag ska dö. det gör mig livrädd. att det här var allt.
det har hänt många bra saker i mitt liv. jättebra saker. men så glider det bara bort, innan man kanske riktigt hunnit förstå att det fanns där.
fuck meeee and fuck youuuu
I am I am I am motherfucking hurt.
fo real.
jag önskar det kunde göra ont i armen eller nåt istället för i bröstet.
det blir så svårt att andas.
skulle ju kunna gå ut igen å hoppas att en lyftkran ska släppa nåt tungt i mitt huvud, eller att en bil ska köra över mig.
men jag kan strunta i det också för det kommer ändå inte hända.
i just aint wearing that kinda luck!
gårkvällen var hopplöst sorglig. blev ledsen å ville ingenting mer. å natten var lika hopplös å jag kände mig sårad å överlämnad till att skrapa upp mig själv som en mosad insekt på en bilruta.
å pappa glömde bort mig idag.
det var det enda jag hade inplanerat å han glömde bort mig.
idag är jag sårad. ingenting som sägs kan gå förbi eller rakt igenom. det går rakt in. å där gör det ont.
vad hände med sånna där nittiotalsuttryck som 'i'll catch you when you fall' å 'if you cry i cry'.
fåniga uttryck lixom. men skulle nån säga det till mig å mena det skulle jag ändå bli överlycklig.
whatever. det är jobbigt bara. å känna det där såret inne i bröstet å inte veta vad man ska behandla det med.
fo real.
jag önskar det kunde göra ont i armen eller nåt istället för i bröstet.
det blir så svårt att andas.
skulle ju kunna gå ut igen å hoppas att en lyftkran ska släppa nåt tungt i mitt huvud, eller att en bil ska köra över mig.
men jag kan strunta i det också för det kommer ändå inte hända.
i just aint wearing that kinda luck!
gårkvällen var hopplöst sorglig. blev ledsen å ville ingenting mer. å natten var lika hopplös å jag kände mig sårad å överlämnad till att skrapa upp mig själv som en mosad insekt på en bilruta.
å pappa glömde bort mig idag.
det var det enda jag hade inplanerat å han glömde bort mig.
idag är jag sårad. ingenting som sägs kan gå förbi eller rakt igenom. det går rakt in. å där gör det ont.
vad hände med sånna där nittiotalsuttryck som 'i'll catch you when you fall' å 'if you cry i cry'.
fåniga uttryck lixom. men skulle nån säga det till mig å mena det skulle jag ändå bli överlycklig.
whatever. det är jobbigt bara. å känna det där såret inne i bröstet å inte veta vad man ska behandla det med.
zdrava
vaknade idag med ren å skär panik, just över det faktum att jag vaknade å att jag hade hela dagen framför mig. å som jag sa till ****** förut idag så har man ju ett visst problem då...om bara en morgon lämnar sånna obehagliga känslor, vad gör inte ett helt liv. å just nu är det en överhängande förfäran.
motherfucker jag har verkligen tappat bort mig.
jag har blivit kraftigt överviktig, jag har sumpat bort min hälsa totalt. jag har cancer. jag har gjort det å det å det å allt för att gräva mig djupare. jag har kanske tillåmed sprayat ditt gräs grönare bara för å va snäll, men när jag skulle måla mitt eget tog färgen slut å nu ligger jag här i det halmtorra gräset på andra sidan. å jag spillde mjölken redan när jag var liten!
jag hällde ut den med mening för å spendera resten av mitt skitliv till att försöka inte gråta över den.
jag bet min hund när jag var fyra. jag blev kolsvart i munnen av hår.
jag klädde ut min lillebror till flicka.
jag stal alla stenar min "vän" samlade på.
jag klippte sönder mina kläder.
målade nagellack på hela insidan av garderoben.
jag var dålig när jag var liten. allt jag gjorde var nästan dåligt.
men jag ansåg att alla lurade mig så jag lurade alla.
å sen fortsatte jag va dålig. jag är fortfarande dålig å jag ångrar det mesta jag nånsin gjort.
men det enda riktigt dåliga jag någonsin gjort är att jag lät michel flytta iväg, iaf utan å få honom å förstå hur mycket ajg behövde honom här, å hur mycket lättare jag hade haft för å fixa mig själv när jag väl kom igång, om han varit här.
men nu går det inte att ändra någonting å jag kan inte klandra honom. jag sa aldrig att jag behövde honom här ett tag till.
jag bara accepterade att han skulle flytta, även om det var jobbigt å acceptera det.
sen förstår jag att han hade flyttat ändå å jag klandrar honom inte jag gör inte det, men jag kan inte sluta klandra mig själv att jag inte försökte få det till att vi skulle planera allt tillsammans istället. att vi hade kunnat hjälpas åt här. att jag skulle ha honom bakom ryggen medans jag jobbade upp till typ heltid. i åtminstone ett halvår tillsammans. det hade gått så mycket mer smärtfritt. nu går allt i så himla små steg för att jag bryts ihop hela tiden. jag blir nere, dålig å avskyvärd.
när han flyttade, det var lixom precis innan min terapi å arbetsträning å allt sånt där verkligen började. det blev verkligen dålig timing. å jag blev ännu sämre än det värsta sämsta nånsin.
i guess i was born bad.
They gave me the benz, before i could drive
Att känna sig ständigt otrygg..det är precis som att gå barfota i vintern. Det blir lixom så kallt att man tillslut inte känner någonting.
när jag var liten var jag varje natt livrädd. låg vaken å undrade när han skulle komma det sär jävla psykfallet. visste ju att han bara ville ha ihjäl mig.
har alltid varit livrädd. å den där otryggheten sitter fortfarande kvar i mig. jag ärfortfarande så himla rädd att jag inte kan sova på nätterna. jag hatar å sova själv. jag är inte rädd för honom längre. men själva rädslan som jag vuxit upp med å dagligen behövde konfrontera sitter som fasthäftad i ryggen på mig. att sova är lixom detsamma som att vara sårbar å hjälplös å jag vill verkligen inte vara ensam. jag vill inte. för jag är för rädd att något ska hända.
jag är rädd å nervös å helt fruktansvärt olycklig.
michel är det lyckligaste jag haft. när jag tänker bakåt så är det som ett varmt sken runt minnena av honom. verkligen som att det var godhet lixom.
men jag tror jag är helt skruvad åt fel håll. å hur mycket jag är vrider på klockan så bara vägrar den att gå bakåt till tiden då jag vekligen kände mig trygg, när han bodde här. innan det ens var på tal att han skulle flytta. när det väl kom på tal blev jag nervös å stressad igen, men innan, strax efter det allra nykäraste hade lagt sig, då var det verkligen det tryggaste av allt. ingen oro om att det skulle försvinna å allt skulle behövas planeras om å stressas.
innan när det bara var som en lugn kärleksvåg. när jag tog bussen till honom å vi var helt panka med skrapade ihop pengar till fröpåsar som vi köpte efter en väldigt solvarm promenad till växthuset, å han tyckte jag var så snygg när jag klädde av mig lite lättare i värmen. då var jag verkligen påväg att känna en riktig trygghet. jag minns verkligen hur det kändes när det lixom öppnade sig en varm värld där jag var bra å omtyckt å omhållen å kär.
jag är fortfarande kär, men hemskt otrygg igen å det är jättejobbigt. önskar bara att det där hade fått hålla i sig.
jag älskar itchy stjärnstopp, å detär så himla olyckligt att det är såhär. varje natt ringer jag å stör honom för att jagär så jävla ledsen, å jag vet att jag måste sluta å att han inte längre kan göra nåt åt det därifrån, men jag vill åtminstone bara höra hans röst när jag inte kan få lägga mig närmare honom i sängen.
söndag redan idag
nu är det bara timmar tills michel åker. jag vet inte vad jag ska säga. det är som att det inte finns nånting kvar när han är borta. jag kan stirra ut genom fönstret å inte se nånting. eller stirra på människor, men vad dom än uttrycker så ser det bara helt blankt ut.
det blir jobbigare för varje gång, å ibland undrar jag hur länge jag ska stå ut över huvud taget. inte bara gällande det här, utan allt. det har alltid varit såhär. allting rör sig åt olika riktningar utan att nånsin stötas ihop eller smälta samman.
känner mig helt bruten som person å känner mig helt onödig som människa å min plats i geografin är inte fastställd nån särskild stans. för även om jag bor här så är det inte min plats, å ingen person står mig nära en längre period utan att försvinna, ingen familj vet vem jag är, å själv vet jag ingenting.
å jag förstår inte hur jag ska klara mig utan michel igen. å igen å igen.
michel säger att han önskar att jag kunde förbjuda honom att åka, men att jag inte är i den positionen att jag kan.
jag vet inte om jag nånsin varit så uppgiven. å jag vet inte om jag nånsin kommer känna mig annat än i tusen bitar, å i ännu fler olika sorger för jag kan inte hålla fast vid någonting. det är som att allt runt omring mig är en ändlös ocean som sliter sig åt alla olika håll i gigantiska vågor. å jag kan inte hålla fast en enda. det bara rinner ur handen.
det blir jobbigare för varje gång, å ibland undrar jag hur länge jag ska stå ut över huvud taget. inte bara gällande det här, utan allt. det har alltid varit såhär. allting rör sig åt olika riktningar utan att nånsin stötas ihop eller smälta samman.
känner mig helt bruten som person å känner mig helt onödig som människa å min plats i geografin är inte fastställd nån särskild stans. för även om jag bor här så är det inte min plats, å ingen person står mig nära en längre period utan att försvinna, ingen familj vet vem jag är, å själv vet jag ingenting.
å jag förstår inte hur jag ska klara mig utan michel igen. å igen å igen.
michel säger att han önskar att jag kunde förbjuda honom att åka, men att jag inte är i den positionen att jag kan.
jag vet inte om jag nånsin varit så uppgiven. å jag vet inte om jag nånsin kommer känna mig annat än i tusen bitar, å i ännu fler olika sorger för jag kan inte hålla fast vid någonting. det är som att allt runt omring mig är en ändlös ocean som sliter sig åt alla olika håll i gigantiska vågor. å jag kan inte hålla fast en enda. det bara rinner ur handen.
....
ibland önskar jag att folk bara kunde slänga det rakt upp i ansiktet, hur lite jag betyder för dom. Så jag skulle slippa se det genom handlingar eller icke handlingar hela tiden, men aldrig bara få det svart på vitt.
önskar att jag inte behövde vara så ensam. Jag har vänner, men ikväll känner mig helt slagen av den här dagen som har varit hemskt. jag har spytt å försökt äta om vartannat. har sån värk i hela bröstet att jag önskar att någon bara kunde smälla till mig i ansiktet eller nåt, så jag kan fokusera på nån annan del av min kropp för ett slag. å jag har inte tagit nå mediciner ikväll å jag orkar inte det. den ger inte så mycket när jag tar den men när jag inte tar den har jag bara panik å mår illa. å även fast jag har vänner så har jag ändå ingen att ringa å bara prata med.
michel ser på tv med sin pappa, å ja, det var det. jag har velat prata med honom hela dagen. jag borde haft en flaska sprit. eller en vän.
varför varför varför varför varför blir det alltid såhär. vart är kärleken.
ja just det ja.
inatt drömde jag att jag var själva vätskan i ett glas, å jag blev uthälld ner i munnen på en vacker häst som stog med nosen sträckt upp mot himlen. det var strålande sol. jag växlade mellan att se allt innifrån munnen på hästen, å utanför. kunde som spegla grönskan runtomkring oss i ögonen på hästen. resten går inte att förklara, men det var en överhängande sexlust i hela drömmen. jag låg på en bro ett tag också, å bara tittade på michel å det gjorde mig så jävla kåt.
önskar att jag inte behövde vara så ensam. Jag har vänner, men ikväll känner mig helt slagen av den här dagen som har varit hemskt. jag har spytt å försökt äta om vartannat. har sån värk i hela bröstet att jag önskar att någon bara kunde smälla till mig i ansiktet eller nåt, så jag kan fokusera på nån annan del av min kropp för ett slag. å jag har inte tagit nå mediciner ikväll å jag orkar inte det. den ger inte så mycket när jag tar den men när jag inte tar den har jag bara panik å mår illa. å även fast jag har vänner så har jag ändå ingen att ringa å bara prata med.
michel ser på tv med sin pappa, å ja, det var det. jag har velat prata med honom hela dagen. jag borde haft en flaska sprit. eller en vän.
varför varför varför varför varför blir det alltid såhär. vart är kärleken.
ja just det ja.
inatt drömde jag att jag var själva vätskan i ett glas, å jag blev uthälld ner i munnen på en vacker häst som stog med nosen sträckt upp mot himlen. det var strålande sol. jag växlade mellan att se allt innifrån munnen på hästen, å utanför. kunde som spegla grönskan runtomkring oss i ögonen på hästen. resten går inte att förklara, men det var en överhängande sexlust i hela drömmen. jag låg på en bro ett tag också, å bara tittade på michel å det gjorde mig så jävla kåt.
zdravstvoitje
Man kan tydligt se hur arg en människa är genom att kolla på några få saker i hemmet.
om Tallrikarna har tydliga skrapmärken på sig.
om tandborsten har fått som en liten mittbena.
om hängarna på handukarna alltid är trasiga.
Det är lixom sätten som en arg människa får uttryck för sin ilska, utan att behöva visa det. å de flesta vill visst dölja det.
Själv slår jag sönder teknik å klipper sönder kläder.
Jag har varit arg sedan jag var liten. Å ibland undrar jag vad som över huvud taget skulle finnas kvar om ilskan lämnade mig.
Idag är jag mest arg på Oprah Winfrey. tv-luder. Som att det inte var tillräckligt bekymmersamt att gå upp ur sängen idag.
i tid dessutom.
lowlife scumfuck
om Tallrikarna har tydliga skrapmärken på sig.
om tandborsten har fått som en liten mittbena.
om hängarna på handukarna alltid är trasiga.
Det är lixom sätten som en arg människa får uttryck för sin ilska, utan att behöva visa det. å de flesta vill visst dölja det.
Själv slår jag sönder teknik å klipper sönder kläder.
Jag har varit arg sedan jag var liten. Å ibland undrar jag vad som över huvud taget skulle finnas kvar om ilskan lämnade mig.
Idag är jag mest arg på Oprah Winfrey. tv-luder. Som att det inte var tillräckligt bekymmersamt att gå upp ur sängen idag.
i tid dessutom.
lowlife scumfuck
Vem du än är
förra veckan var jag på sjukhuset. en kvinna log mot mig å rånade mig. Vi grälade. Jag skyllde på henne, å hon blev stött.
jag ville slänga mig ner på knä framför hennes fötter å skrika med sprutande tårar, å ett brustet hopp
'jag kan inte ta det här din jävla hora, du kramar sönder mig som en liten papperlapp å bara bollar mig fram å tillbaka mellan dina mörklagda kumpaner. vart har jag hamnat imorgon då? på försäkringskassan? ska dom också våldta mig när jag inte har pengarna på sekunden. ni har mördat mig. Det känns fruktansvärt tungt att allt är så osäkert. Faktum är att jag är mycket pank, å jag vill ligga men det går inte. Lonely Pussy sad Pussy.
På ett år å några månader har jag å min psykoloog kommit fram till att jag inte tycker om att prata mig själv.
Men det är ju bra att vi gör framsteg. Det kunde ju varit så att jag inte ens sa att jag inte tycker om att prata om mig själv.
Å vad hade vi då vetat om mig.
Om ett å ett halvt år ska jag säga att jag inte tycker om gröt.
då vet vi allt.
Å då är jag frisk.
konstigt nog blev jag medbjuden på försäkringskassans personalfest ikväll. 400 pers eller nåt. jag följde inte med. tänk om min ärkefiende jesper varit där. Han skulle stött på mig igen det jävla ludret. jag trodde så gott om honom till en början.
det gjorde nog hans mamma också innan hon fann honom på toaletten med sina 60-åriga väninnor.
grejen var bara att han gav inte.
han tog emot.
toalettborsten,
av två 60-åriga seniga dammiga damer.
en flicka började gråta av min angie-låt inatt. det kom mycket olägligt eftersom jag ville komma hem tidigt. Men eftersom det var jag som spelat upp låten kände jag ett visst måste att trösta henne. Fan vad jag arg över det nu när klockan är sju å jag inte somnat än för jag blev för speedad när jag kom hem å var vaken i flera timmar till.
å jag gillar ente ens henne. Hon är kåt på michel. Jag kan inte hindra dom, jag vet. alla vill ha en bit av honom. Men jag gillar inte att få det uppslängt i ansiktet på mig.
Men hur avundsjuk får man va egentligen. Hon alltså.
Om jag pratar om michel tar hon över situationen fullständigt, för hon KÄNNER ju Michel, som om inte jag tror mig känna honom också.
Å övergår jag då till å snacka med brorsan så kommer hon å slänger upp sin vidriga fitta i ansiktet på honom ist. Whatever. Jag kom hem sent.
Så sent att jag bestämde mig för att överraska min mor med att göra iordning frukost till henne tills att hon vaknade. Sen satt vi å PRATADE om jobb å vänner å sånt...det var mycket sällsynt å ganska trevligt.
mitt hjärta är helt brustet. Det är som det inte kan slå längre. Varenda männsika som någonsin har stått mig nära har lämnat mig eller svikit mig. Jag tror inte jag litar på någon längre, för jag får alltid hjärtat uppslitet genom strupen, sen slängs det i en vattenpöl, å där ligger det å slår ringar på ytan. Men det glöms bara bort i rymden.
Efter att jag störtat ut från sjukhuset i ren panik av att alla mina pengar plötsligt var borta, gick jag till kyrkan.
Jag satt där i säkert en halvtimma. Det var väldigt rogivande å jag bad om förlåtelse för alla mina synder å blablabla. Jag är ändå mörk i själen. tack jesus. Gud gav mig en gåva. Att vara så trasig att jag ständigt måste ha ett gott mål i sikte.
Jag har hört att Gud bara ger en precis så mycket man klarar av. Jag önskar jag klarade av mindre.
Skjut mig i huvudet!
påväg ut från kyrkan stod jag länge å betraktade tre afischer som satt INNE i kyrkan.
På den i mitten, som var mest påtaglig av de tre, stod det med stora svarta bokstäver:
BLOGGA MED THOMAS
jaha, ok. men vi bränner väl bibeln då. Bloggen är den nya Psalmen.
bloggen är din tröst. bloggen förlåter. bloggen svarar. Thomas är den nya Jesus.
Thomas min hjälte. vem du än är
jag ville slänga mig ner på knä framför hennes fötter å skrika med sprutande tårar, å ett brustet hopp
'jag kan inte ta det här din jävla hora, du kramar sönder mig som en liten papperlapp å bara bollar mig fram å tillbaka mellan dina mörklagda kumpaner. vart har jag hamnat imorgon då? på försäkringskassan? ska dom också våldta mig när jag inte har pengarna på sekunden. ni har mördat mig. Det känns fruktansvärt tungt att allt är så osäkert. Faktum är att jag är mycket pank, å jag vill ligga men det går inte. Lonely Pussy sad Pussy.
På ett år å några månader har jag å min psykoloog kommit fram till att jag inte tycker om att prata mig själv.
Men det är ju bra att vi gör framsteg. Det kunde ju varit så att jag inte ens sa att jag inte tycker om att prata om mig själv.
Å vad hade vi då vetat om mig.
Om ett å ett halvt år ska jag säga att jag inte tycker om gröt.
då vet vi allt.
Å då är jag frisk.
konstigt nog blev jag medbjuden på försäkringskassans personalfest ikväll. 400 pers eller nåt. jag följde inte med. tänk om min ärkefiende jesper varit där. Han skulle stött på mig igen det jävla ludret. jag trodde så gott om honom till en början.
det gjorde nog hans mamma också innan hon fann honom på toaletten med sina 60-åriga väninnor.
grejen var bara att han gav inte.
han tog emot.
toalettborsten,
av två 60-åriga seniga dammiga damer.
en flicka började gråta av min angie-låt inatt. det kom mycket olägligt eftersom jag ville komma hem tidigt. Men eftersom det var jag som spelat upp låten kände jag ett visst måste att trösta henne. Fan vad jag arg över det nu när klockan är sju å jag inte somnat än för jag blev för speedad när jag kom hem å var vaken i flera timmar till.
å jag gillar ente ens henne. Hon är kåt på michel. Jag kan inte hindra dom, jag vet. alla vill ha en bit av honom. Men jag gillar inte att få det uppslängt i ansiktet på mig.
Men hur avundsjuk får man va egentligen. Hon alltså.
Om jag pratar om michel tar hon över situationen fullständigt, för hon KÄNNER ju Michel, som om inte jag tror mig känna honom också.
Å övergår jag då till å snacka med brorsan så kommer hon å slänger upp sin vidriga fitta i ansiktet på honom ist. Whatever. Jag kom hem sent.
Så sent att jag bestämde mig för att överraska min mor med att göra iordning frukost till henne tills att hon vaknade. Sen satt vi å PRATADE om jobb å vänner å sånt...det var mycket sällsynt å ganska trevligt.
mitt hjärta är helt brustet. Det är som det inte kan slå längre. Varenda männsika som någonsin har stått mig nära har lämnat mig eller svikit mig. Jag tror inte jag litar på någon längre, för jag får alltid hjärtat uppslitet genom strupen, sen slängs det i en vattenpöl, å där ligger det å slår ringar på ytan. Men det glöms bara bort i rymden.
Efter att jag störtat ut från sjukhuset i ren panik av att alla mina pengar plötsligt var borta, gick jag till kyrkan.
Jag satt där i säkert en halvtimma. Det var väldigt rogivande å jag bad om förlåtelse för alla mina synder å blablabla. Jag är ändå mörk i själen. tack jesus. Gud gav mig en gåva. Att vara så trasig att jag ständigt måste ha ett gott mål i sikte.
Jag har hört att Gud bara ger en precis så mycket man klarar av. Jag önskar jag klarade av mindre.
Skjut mig i huvudet!
påväg ut från kyrkan stod jag länge å betraktade tre afischer som satt INNE i kyrkan.
På den i mitten, som var mest påtaglig av de tre, stod det med stora svarta bokstäver:
BLOGGA MED THOMAS
jaha, ok. men vi bränner väl bibeln då. Bloggen är den nya Psalmen.
bloggen är din tröst. bloggen förlåter. bloggen svarar. Thomas är den nya Jesus.
Thomas min hjälte. vem du än är
Shocking blue
Lyssnar på shocking blue å känner mig en aning nere. Men det är bättre imorgon. Det är bara dom här nätterna.
Livet känns för närvarande avskalat. Som att varje dag är ett glas vatten å en skiva bröd.
helt enkelt Livets nödtorft ,å varje dag är en söndag.
alla människor på jorden är uppfostrade till att se någon form av sanning. Men jag kan inte komma på min. jag borde veta vad jag tror vid det här laget. vad jag ser för mening å vad jag har för avsikter. men jag känner mig fullständigt vilsekommen å förvirrad.
är det här allt lixom. är det här vad jag varje morgon när jag vaknar ska försöka svälja ner. å är det här det jag är född till.
för närvarande är jag en fullkomligt bortkastad dåre.
Mina tidigare drömmar har nog brutit ner sig själva, å bevisat varandra vara utan framtid.
Jag har haft trostföreställningar förr, å det ger en viss tröst å jag vill ha dem tillbaka, men jag tror tyvärr inte min vilja att tro är starkare än mitt behov av att veta.
Å därmed har lixom hela grejen med att ha något att tro på, som är bättre än det här, ingen vidare slagkraft.
Jag önskar jag hade en tro så stark att om jag blev blind, så skulle jag ändå kunna säga att det inte spelar någon roll vilken sida av pappret som hamnar uppåt, för det finns något skrivet på båda sidor för mig. Å jag behöver inte se det för att det ska finnas där.
För det är bara som ett papper. Å tyvärr vet jag inte om något skrivits åt mig, å tyvärr kan jag inte sudda ut det jag faktiskt skrivit själv. Jag önskar jag kunde göra om allt. Å veta bättre den här gången.
min enda övertygelse är nog kärlek. Kärlek som atomvapen. Om min kärlek drog en suck å sprängdes skulle hela universum implodera. En gudomlig orgasm. Sex is great.
And life is probably fiction
but without it you'd be dead
Livet känns för närvarande avskalat. Som att varje dag är ett glas vatten å en skiva bröd.
helt enkelt Livets nödtorft ,å varje dag är en söndag.
alla människor på jorden är uppfostrade till att se någon form av sanning. Men jag kan inte komma på min. jag borde veta vad jag tror vid det här laget. vad jag ser för mening å vad jag har för avsikter. men jag känner mig fullständigt vilsekommen å förvirrad.
är det här allt lixom. är det här vad jag varje morgon när jag vaknar ska försöka svälja ner. å är det här det jag är född till.
för närvarande är jag en fullkomligt bortkastad dåre.
Mina tidigare drömmar har nog brutit ner sig själva, å bevisat varandra vara utan framtid.
Jag har haft trostföreställningar förr, å det ger en viss tröst å jag vill ha dem tillbaka, men jag tror tyvärr inte min vilja att tro är starkare än mitt behov av att veta.
Å därmed har lixom hela grejen med att ha något att tro på, som är bättre än det här, ingen vidare slagkraft.
Jag önskar jag hade en tro så stark att om jag blev blind, så skulle jag ändå kunna säga att det inte spelar någon roll vilken sida av pappret som hamnar uppåt, för det finns något skrivet på båda sidor för mig. Å jag behöver inte se det för att det ska finnas där.
För det är bara som ett papper. Å tyvärr vet jag inte om något skrivits åt mig, å tyvärr kan jag inte sudda ut det jag faktiskt skrivit själv. Jag önskar jag kunde göra om allt. Å veta bättre den här gången.
min enda övertygelse är nog kärlek. Kärlek som atomvapen. Om min kärlek drog en suck å sprängdes skulle hela universum implodera. En gudomlig orgasm. Sex is great.
And life is probably fiction
but without it you'd be dead
Miguel!
Jag kan inte på ett tillräckligt vis förklara hur det värmde i bröstet när Michel utbrast att han saknar den dagen i somras då vi var i sandviken. Att han tänkte på det..det betydde så jävla mycket.
jag pratade om den dagen bara häromdagen..min lillebrors flickvän fick lyssna på mig när jag berättade om det magiska den dagen. Vi plockade salmbär å gick på klipporna. Jag minns det i detalj. å det skabbiga cafét vi åkte till efteråt. med getingarna. det var så varmt å underbart ute..jag var säkert arg halva dagen som jag ofta är. men det är ju inte på helt allvar. michel förstår det roliga i min ilska. its a part of meeeeee.
jag saknar michel så himla mycket. å att han tänker på den dagen...det får mig att sakna honom ännu mer.
till något annat så är det trevligt att jag har en ny vän. å en av låtarna han har skrivit är jag mycket förtjust i.
fast jag märker att min engelska inte är så bra. den är bra när jag skriver, men fan vad svårt det ä'r ändå att prata på engelska, när det är hela tiden lixom.
å på måndag börjar min kurs. är lite nervös.
X
jag pratade om den dagen bara häromdagen..min lillebrors flickvän fick lyssna på mig när jag berättade om det magiska den dagen. Vi plockade salmbär å gick på klipporna. Jag minns det i detalj. å det skabbiga cafét vi åkte till efteråt. med getingarna. det var så varmt å underbart ute..jag var säkert arg halva dagen som jag ofta är. men det är ju inte på helt allvar. michel förstår det roliga i min ilska. its a part of meeeeee.
jag saknar michel så himla mycket. å att han tänker på den dagen...det får mig att sakna honom ännu mer.
till något annat så är det trevligt att jag har en ny vän. å en av låtarna han har skrivit är jag mycket förtjust i.
fast jag märker att min engelska inte är så bra. den är bra när jag skriver, men fan vad svårt det ä'r ändå att prata på engelska, när det är hela tiden lixom.
å på måndag börjar min kurs. är lite nervös.
X
